På spaning efter den tid som flytt.
Avslut.
Se där! Frågan är hur det var möjligt att missa inspektörerna en dag då maken jobbade hemifrån och jag satt och pluggade, men det lär vi aldrig få svar på. Synd att tillsynspersonerna inte knackade på och talade om att de var på plats!
Stockholmshelg.
Efter en fin helg i Nynäshamn och Stockholm känner jag mig nu påfylld med ny energi.
Maken fick möjlighet att hänga med likasinnade på en FreedomMiddag, jag och yngsta dottern fick träffa familj och vänner, vår lilla familj fick möjlighet att hänga med varandra under några timmar för att äta middag på Nybrogatans Pong-restaurang och vi hade också möjlighet att gå på David Archuleta-konsert där vi träffade en massa gamla bekanta. Vi hann till och med besöka sonen i hans nya lägenhet! Den ligger i mysiga Årsta där han smidigt kan ta sig både till skolan och till andra ställen i Stockholm.
På väg hem igår åkte vi förbi Zetas trädgård i våra gamla hoods. Vi har alltid undvikit Kungens Kurva på helgerna eftersom det känns som att hela södra Stockholm håller till där då, men nöden hade ingen lag. Det blev i alla fall jättemysigt. Äldsta dottern åkte med oss innan hon tog sig hem igen och vi hann med att äta en bit på Zetas eget café. Mat och fika där är kanske inte billigast i stan, men allt vi åt var fantastiskt gott och det är så mysigt att sitta ute i de lummiga omgivningarna. Syrran och jag införskaffade det som vi ska sätta i det självvattnande planteringskärl vi fått till mammas grav. Mamma älskade Zetas trädgård, så det känns fint att fixa blommor därifrån till henne.
Planttantsredovisning.
Det står inga solrosor i Bredaviksbacken i år, men det växer ett helt hav vid Emanuelstorpet i Klackamåla. Den här buketten hade min syster plockat där i lördags och jag blev så glad över den!
Min egen solrosskörd är än så länge två hela solrosor, men kanske blir det fler. De stackars frön jag petade ner har kommit upp, men varit ruskigt sena. Fars gladiolusknölar som jag vårdat ömt har långsamt dött bort och i år kom bara en enda upp… Rosenskärorna blommar på, ringblommorna har inte varit alls lika rikliga som vanligt och även om jag fick många zinnior har de alla varit väldigt klena. Roligt ändå att kunna plocka in buketter hela sommaren och in i hösten! Rönnbären är så vackra och jag brukar alltid plocka in en kvist för att välkomna den här tiden på året, så det får kanske bli dagens projekt. Tillbaka till Professor Tsang och ”How to create a Game Plan…”.
Sista chansen?
September, oktober, november… Jag älskar hösten. Kanske får jag ta tillbaka det om vi får en höst som regnar bort i ett obarmhärtigt mörker, men jag har älskat det väder vi fått de senaste dagarna. Ute hänger tvätten och torkar, kanske sista omgången för säsongen? (Jag tillhör inte skaran som hänger tvätt ute året runt.)
Studierna går bra! Jag börjar sakteliga få igång hjärncellerna igen. Jag tar två kurser parallellt just nu, en svensk och en kanadensisk, så jag försöker fördela de olika språken till förmiddag respektive eftermiddag. Som alltid kräver hemarbete stor disciplin, men det klarar jag rätt bra efter drygt tio års erfarenhet från och till. Svårast är att inte gå ut när vädret är så perfekt som idag!
Till Miljö- och Samhällsbyggnadsförvaltningen del 2.
Nu finns det inget kvar. Noll. Nada. Skönt! Klart, slut.
Till Miljö- och Samhällsbyggnadsförvaltningen.
Så här såg det ut igår när brorsan var i full färd med att lassa det näst sista husvagnsskräpet på släpet. Nu ligger ett underrede som ska vinkelslipas upp i mindre delar kvar och en del småskrot. Sophögen är i det närmaste borta och efter idag kommer den vara ett minne blott. Bara så du vet.
Om att dra ut på sommaren.
De senaste dagarna har bjudit på tung, varm, nästan tropisk luft. Jag funkar inte bra under sådana omständigheter, men jag är ändå mycket tacksam över de här sommarbonusdagarna! Maken kom på att det kunde vara roligt att samlas i Bredavik och äta något gott som avslutning på veckan och sommaren. Det råkade vara svågerns födelsedag just igår, så vi passade på att fira honom också.
En av årets investeringar till Bredavik blev en muurikka, en stor stekhäll (som vi använder med gasoltub). Igår fixade vår familj en stor kycklingwok som räckte till alla 17 hungriga. Jag följde det här receptet på ett ungefär. Det blev smarrigt! Chilin uteslöts för barnens skull, så en flaska sweet chili-sås fann sin användning hos många av oss. Jag kom ihåg första gången jag fick äta muurikka-mat. Det var Stig Strands vän Jörgen som kokade ihop en gräddig viltskavsgryta som smakade fantastiskt gott mitt ute i den smällkalla vintern. Jag hoppas att vår stekhäll kommer att vara till stor glädje framöver.
Här ligger den mycket välgjorda gjutformen till nästa Bredaviksprojekt. Den här gången är det en pizzaugn som är målet. När vi nu hade ett gäng lyftvilliga muskelknippen på plats blev det en enkel match att lyfta betongplattan som är grunden till ugnen på plats.
Det är min driftiga syster som någon gång hittade beskrivningen till det här projektet. Jätteroligt! Vi ser fram emot att använda även detta spännande matlagningsredskap.
I vanlig ordning bjöds vi på en vacker solnedgång. Jag känner alltid tröst och tillförsikt när jag står här nere vid vattnet och ser ut över havet. Färgerna på både vatten och himmel skiftar ständigt och ingen solnedgång är den andra lik. Det ger mig känslan av hopp att det alltid finns chans till nystart, läkning eller vad det nu är jag tror mig behöva.
Drömmar.
I många år har jag närt en dröm att bli samtalsterapeut. Jag har velat fram och tillbaka av olika orsaker. Det har känts för sent att byta bana, vi har flyttat, utbildningarna som har erbjudits har funnits på fel ställen, varit för långa eller varit för dyra. Häromdagen föll helt plötsligt allt bara på plats och jag hoppade på en utbildning till Certifierad Samtalsterapeut. Därmed kommer jag under ett år framåt att gräva ner mig i det som intresserar mig mest av allt, nämligen mänskliga relationer.
”Det är aldrig för sent.” Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga det till andra? Och vad säger jag till mig själv? ”Det är ändå ingen mening.” ”Det spelar ingen roll.” ”Det är för sent.” Den här gången kan jag föregå med gott exempel och visa vägen åt alla andra som är beredda att ge upp innan de ens har försökt. Jag har inte nått mitt mål än, men för mig är det inte det som är det svåra. Det är att komma till skott och komma igång, och det har jag ju gjort nu!
Jag tror de flesta har en skämsfilm som de inte gärna erkänner att de gillar. För mig är det ”Dum & dummare”, Jim Carrey-filmen som bjuder på så mycket dålig humor att det nästan gör ont. En av scenerna är dock en av mina favoritpepp då saker och ting känns jobbiga. Varsågod, kanske det är du som behöver den idag: