Kära Whitney. Tack för alla timmar du tröstat och peppat mig. Du var en av mina stora tonårsidoler och fortfarande gråter jag när jag hör den här. Texten är läskigt självuppfyllande.

Whitney Houston, död 11/2 2012
Kära Whitney. Tack för alla timmar du tröstat och peppat mig. Du var en av mina stora tonårsidoler och fortfarande gråter jag när jag hör den här. Texten är läskigt självuppfyllande.

Whitney Houston, död 11/2 2012

Ingenting är som vanligt den här vintern. Hos min syrra i Skottland snöar det sällan. Just nu har dock Ciara bjudit på en massa snö, men här blåser det bara blött och i gräsmattan blommar pyttorna.

Efter alldeles för många dagar med dammråttor dansande på golvet gav jag upp. Maken var på väg hem från jobb på västkusten och dottern var på praktik, men jag körde After Work Cleaning. Det var bara lajvbandet som fattades. Som den observante lägger märke till mår våra julstjärnor jättebra och jag klarar inte av att avliva dem. Undrar bara var de ska stå. Vardagsrummet måste andas vår nu!

Det låg några bullar kvar i frysen, så jag fixade maken och dottern varsin semla. Förra året gjorde jag egen mandelmassa. Det var snabbt gjort med mandelmjöl, men jag saknade bitet som bittermandel ger. Jag tycker bäst om Garants och det var sådan som fyllde dessa gottegrottor. Det finns fusksorter med aprikoskärnmjöl och jättelite mandel, så det gäller att läsa innehållsdeklarationen.

Det blev en kvällspromenad i blåsten ikväll igen. Trots stormen märks det faktiskt att vi är på väg mot ljusare tider! Härligt, minst sagt.
Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! ?
Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.
Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.
Sena kvällspromenader i månljus ger mig kraft. Ikväll fick jag tyvärr inte med mig något sällskap. De andra missade detta magiska:

Jag var förbi mammas, mormors och morfars gravar och tände ett ljus på vägen. Tänkte lite på mormor, min roliga, galna och komplicerade mormor som kallade sig Nattens Drottning på Heta Linjen på 80-talet. Morfar var filosofen och hobbykonstnären som gjorde en fantastisk serie målningar föreställande jordens skapelse som jag inbillar mig visade samma måne som speglade sig i vattnet ikväll. Mamma var väldigt mörkrädd, ja, rädd för väldigt många saker, ända tills slutet av sitt liv. Då slutade hon vara rädd för precis allt. Ikväll var de alla tre nära mig en liten stund. De fick dela min kväll i det magiska månskenet och jag fick fylla på mitt tacksamhetskonto.

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.
Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.
Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.
Jag hoppas att du får en fin helg!

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.

Promenaden ut till havet igår bjöd på samtal med en vän, solsken och isande vårvintervindar. Jag tänkte på hur tacksam jag är över att inte vara allergisk då jag såg björkens utstyrsel och önskar dig som är det en säsong som inte drar ut på eländet allt för länge!


Snart klart. Tänk ändå vad två händer, två stickor och lite garn kan åstadkomma! Jag är sugen på nya sockor. Det finns garn till många olika projekt i min låda här hemma, men lite för lite av allt. Jag skulle vilja testa vantar. Det kanske är dags?

Nu har lillasyster flyttat söderut, men hennes palettblad bor kvar hos mig. De här färgerna passar kanske inte precis hemma hos oss, men jag är ändå så fascinerad av kombinationen att jag inte kan låta bli att ge denna planta lite extra kärlek. Snart är det också dags att dra igång försådden. Med tanke på att ett rådjur idag drog upp ungefär hälften av tulpanerna (vilka knappt ens visat topparna) och smaskade i sig dem är det dags att verkligen få till ett viltskyddat trädgårdsland om det ska vara någon mening.

Idag är det den 4 februari. Jag tog en lunchpromenad runt naturreservatet och blev smått förvirrad. På uppfarten blommade snödropparna, vinden blåste iskallt genom yllevantarna och färgerna berättade mer om november än februari. Snacka om väder med många personligheter!





Det är den tiden på året då kardemummakärnorna tar slut i butikshyllorna och grädden har strykande åtgång. Jag älskar semlor! Det är roligt att baka dem och hade jag mått bra av att äta dem hade jag ätit en om dagen tills grädden stod ut ur öronen på mig, haha.
Klassiska semlor
Roy Fares lyxsemlor
Diadonnas semmelkladdkaka (glutenfri)

Det här är kanske den enda snö vi får uppleva här på ön i år! Snödropparna växer redan i drivor, så just nu känner jag inte längre någon längtan efter någon. Snö, alltså.

Makens semlebehållare ser ut som en snöglob! Smart uppfinning. Jag älskar när det går att lösa problem med enkla medel!
