Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Nu somnar naturen och lägger sig till ro
Från lövet på grenen till djuret i sitt bo
September har bjudit på brittsommarfest
Nu kommer den tid som jag gillar allra bäst
De andra, de stönar och klagar: Dåligt väder!
Jag rotar fram min kofta och andra sköna kläder
Sen tänder jag brasan och läser en bok
Jo, jag älskar hösten, jag är väl en tok
Blixtar och dunder, trött på tekniken! Nu har vi haft en riktigt härlig helg med magiskt brittsommarväder. Mitt i allt detta har jag bråkat med hemsidan till min kommande verksamhet och lite annat smått och gott. Jag har haft en bot som har försökt göra intrång på min blogg här tusentals gånger de senaste veckorna, så jag har fått byta lösenord både här och där. Jag är oändligt tacksam för att vi har teknik som är så pass lätt att förstå sig på att till och med jag kan hantera det mesta, men ibland blir jag rädd då jag tänker på hur utelämnade vi alla är till detta ogreppbart stora.
Hur som helst. I lördags var det dags att plocka ihop sommaren. Vi brukar samla ihop så många som möjligt i storfamiljen två gånger om året för riktiga arbetsdagar. När vårsolen börjar göra sig påmind ska trädgårdsmöbler och studsmatta fram och det andra brukar komma på plats vartefter. Höstsamlingen är lite mer ”definitiv”. Tack och hej, liksom. Väderleksrapporten bjöd på snorväder hela helgen, men det visade sig att SMHI hade ungefär lika rätt som vanligt. Vi kunde med andra ord gotta oss i att visa både Malmö- och Nynäshamnsläktingarna att Sturkö är bäst på att leverera. De fick också testa nybakad stenugnspizza. Tretton högkvalitativa pizzor med hemgjord tomatsås och deg samt mellanlagrad prästost, vinmarinerad kassler, färska champinjoner och färsk basilika för 250 kr tack vare ICA:s specialerbjudanden. (Jag räknade till 210 kr första gången, men hade glömt en av kasslerbitarna.) Det var kanske den här omgången som investeringen gick jämt upp?! Det kostar några tusenlappar att bygga en pizzaugn och mååånga timmars arbetskraft. För oss som har stått och sett på har det dock varit väl investerade pengar och timmar!
I morse passade vår familj på att bjuda över de som hade sovit i Bredavik på brunch. De fick passa på att äta sig mätta på kalljästa frallor, fattiga riddare och lite annat smått och framförallt gott, för att sedan besöka mammas grav och inspektera brorsans framgångar på nya bygget. Vissa av oss passade också på att njuta av de ljumma vindarna från Baltikum genom att ta en promenad i Sturköskogen. Ljuvligt, helt enkelt.
Dagarna kommer och går i en strid ström. Om en vecka är det dags att fira min 50-årsdag. FEMTIO. Far har inte ringt från Eriks potatisåker för att gratulera först av alla för att inte glömma ”femte okatober”. Han finns ju inte i livet längre. Eriks potatisåker finns inte kvar den heller, förresten. Det var något med EU och allt det där. Födelsedagen kommer ändå och ska firas lite lagom festligt. Ännu kan inte EU göra något åt det, åtminstone inte vad jag vet!
Igår var det dags att dra upp de sista morötterna och rödbetorna. Morötterna ligger i kylen. De är små och i vissa fall angripna och hamnade helt klart fel då de såddes i våras. Rödbetorna blev däremot fina. Jag har skurit av blasten och lagt dem tillsammans i en kartong i jordkällaren. De ska inte vara lika känsliga för värme, så förhoppningsvis kan vi äta alla själva och slippa se dem förfaras i förvaringen.
Det är helt klart höst nu och soltimmarna är få. Dessutom ska det bli regn hela den kommande veckan, så det är därför jag försökt få in det som är klart att skörda. Paprikorna växte ute i kruka och har tyvärr inte visat färg, så det får bli grön paprika i år. Det blev ett helt gäng i alla fall! Auberginerna i växthuset kom igång med blomningen lite för sent, eller växthuset kom hem till oss för sent rättare sagt, så de börjar inte bli färdiga förrän nu. De är små och varierar i färg. Så härliga! Dessvärre är det snart sagt omöjligt att veta om en aubergine är mogen, så härom dagen blev middagen en blandning av halleluja och urk. Det bästa är att halvera, skära köttet i rutor, hälla på olivolja och salta och peppra. 175° och 45 minuter ger ett härligt, gosigt resultat som är gott till allt möjligt. Den omogna (och hittills största) frukten var för besk för att äta. Vi får helt enkelt låta bli att stoppa i aubergine i någon mat, utan bara laga till för sig själv så här.
Jag ska försöka hitta chiliröran jag gjorde förra året. Den blev riktigt smarrig! Förvånande ändå att skörden blev så klen, men mest skyller jag på mördarsniglarna som hade hittat till oss i år. Nu när rådjuren är utestängda måste naturen ändå hävda sin rätt, eller hur? Vi fortsätter kämpa med och mot naturen. Jag tycker ändå att det är värt det!
Nu för tiden bakar jag väldigt sällan, men då det närmar sig födelsedag bestämde jag mig för att baka lite kakor som fick åka skjuts in i frysen. ”Barnen” (ja, de är ju vuxna nu, förstås) gillar chocolate chip cookies, så lillasyster bestämde att vi skulle börja med sådana.
Bästa chocolate chip cookiesarna (varsågod, jag bjuder på svengelskan)
227 g rumsvarmt smör
2,4 dl socker
2,4 dl packat farinsocker
2 tsk vaniljextrakt eller vaniljsocker
2 stora ägg
7,2 dl vetemjöl eller glutenfri motsvarighet
1 tsk bikarbonat
0,5 tsk bakpulver
knappt 0,5 tsk salt
4,8 dl chocolate chips eller motsvarande (jag hackade en kaka Fazer ljus blockchoklad och tog 2,4 dl hack och blandade med 2,4 dl Valrhona-hack)
Det har varit tyst här. Inte för att jag bestämde mig för att sluta blogga, utan för att jag råkade på någon elak basillusk. Knappast COVID-19, men när man spyr för åttonde gången och kroppen liksom vänder sig ut- och in är det inte längre roligt att vara med. Nu är jag i alla fall på banan igen och jag hoppas att resten av hushållet med hjälp av sin isolering kan hålla sig friska.
Sådär glada var jag och dottern strax innan sjukeländet bröt ut. Märkligt ändå att det kan pågå ett krig inuti kroppen utan att man har en aning! Vi hade en härlig dag i det gamla Danmarks utkanter. Vi började med att åka upp till vårt favorithak mitt ute i ingenstans. Maten på Blomlöfs rökeri var lika delikat som vanligt.
Jag missade att ceasarsalladen hade brödkrutonger, men det erbjuds glutenfritt alternativ! Blomlöfs är kända för sina fiskar och skaldjur, så just den här salladen kan man få med antingen lax eller räkor. Räkversionen såg ut som en dröm för räkälskaren. Blomlöfs fish and chips är en smarrig anrättning som dottern alltid väljer. Någon hade skrivit en recension om att Blomlöfs version bjuder på storpackssås och förfriterade fiskpanetter. Det må så vara, det är gott ändå. Tydligen ska man åka till Bergkvara hamn om man är riktig finsmakare.
Efter en roadtrip från Kristianopel till Torhamn (Sveriges sydöstligaste hörn om man inte räknar Skåne) kunde vi konstatera att det är oändligt vackert på den vägsträckan. Under sommartid kan det kännas trångt och bökigt på den smala och slingrande gamla vägen, men i lördags var det fantastiskt. Solen silade ner genom bladverken och vi körde förbi flera små mysiga gårdsbutiker. Jag hade glömt bort dem, annars hade jag kanske sett till att ta med en kylväska och stannat till vid något ställe. När vi var ute på Torhamns udde var vi nästan hemma, fågelvägen åtminstone. Jag älskar frihetskänslan där ute! Det är roligt att se alla fågelskådare som går och kånkar på sina kameror med enorma objektiv och kikare. Vi kikade uppåt för att försöka se vad det var som var så spännande, men vi såg mest svanar och fiskmåsar.
Fåren håller det så fint! Tänk, vilka makalösa gräsklippare de är. Det hade kanske inte varit så dumt med några sådana här hemma ändå? De verkar bara rymma stup i kvarten, åtminstone de som bor här i vårt grannskap.
Sedan var det det där med hösten igen. Den har inte riktigt slagit till rent färgmässigt än, men luften är klar, rönnbären dignar på träden och nu är det dags att plocka fram vintertäcket om man vill fortsätta sova med öppet fönster. Maken påminde mig om att det ska regna varje dag med början på fredag. Det är väl regnet jag bad om för några månader sedan, tänker jag. en det är okej. Vi behöver vattnet! Välkommen, regn, säger jag därför. Men regna inte på lördag, för då ska vi röja upp i Bredavik…
Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!
Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.
Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!
I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.
Igår skickade en vän från Utah ett klipp från Salt Lake Citys nya flygplats. Det är inte utan att det stack till lite. I dagarna skulle maken och jag ha flugit till Seattle för att sedan bila ner längs Oregons kust och avsluta turen i Salt Lake City för att fira min 50-årsdag och sedan flyga därifrån. Så var planen i alla fall precis i början av året. Sedan kom coronaviruset. Och bränderna i Oregon.
För några dagar sedan skickade min syster bilden på Carina Bergs nya neonskylt. Jag brukar säga ”det är som det är och det blir som det blir” när saker och ting skiter sig, men det här är ju ännu mer träffsäkert! Det är det jag försöker ta till mig när jag nu sitter här och känner mig lite besviken. Jaja, men nu blev det så.
Ps: Jag fick ett mejl från VisitBritain med ”dröm och planera för när coronaviruset inte längre regerar”, typ. Den här länken till brittiska hotell fick mig att dregla lite. Dessutom fick jag tillbaka mitt irländska arv när Ancestry uppdaterade sina DNA-profiler. Jag VET att jag har ett särskilt band till Irland, men vem det kom ifrån och när har jag ingen aning om.
Ibland är det inte lätt att hänga med i svängningarna. För alla som är lika gamla som jag känns dagens tema igen, även om det var länge sedan någon talade om ozonskiktet. Idag talas det om koldioxid och klimatförändringar, hållbarhet och vegetarianism, sopsortering och plastskatt. När jag växte upp handlade allt om ozonskiktet. Vi skulle alla dö i hudcancer eftersom det moderna samhället tog död på ozonskiktet med freonerna som bland annat användes som köldmedium i frysar.
Här kommer en uppdatering på engelska om du vill veta vad som händer med ozonlagret. 2019 var i alla fall det naturliga hålet mindre än någonsin. Är inte det något att fira, så säg?
Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.
I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.
Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.
Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.
Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.
Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?