Tänk, vilket år 2020 har varit. Man kan säga mycket. Det var ett smidigt år rent siffermässigt, lätt att komma ihåg onådsåret 2020 då coronaviruset tog över delar av världen. Jag undrar verkligen hur vi ska förhålla oss till detta framöver. Är du intresserad av att sluta ”gå på” medias rubriksättning (deras uppgift är kanske inte helt neutral om man säger så) kanske du vill läsa SCB-statistiken över antal dödsfall per dag mellan 2015 och 2020. Slutet på året är inte uppdaterat än, men här finns mängder av information.

Jag har två bekanta som vad jag vet har dött av Corona. Den ena var multisjuk och den andra var gammal. Två bekanta har fått stora delar av 2020 förstört och kommer kanske inte helt att återhämta sig efter Covid-smittan, men främst är det lång tid i respirator som gått hårt åt deras kroppar. Tre personer har dött av Covid-restriktioner. En inställd operation, två var så rädda för coronaviruset att de inte sökte hjälp på vårdcentralen som de hade behövt. Mängder av småföretag och butiker har gått i konkurs. Kurser och utbildningar är proppfulla, men hur håller de vid en kvalitetskontroll? Det pratas om Coronabebisar, men hur står det till med alla ofrivilliga singlar och dejtingvärlden? Ensamheten? Mind har utökat sin verksamhet i år, trycket är stort på självmordslinjen till exempel. Efter vår härliga Zoom-julfest med släkten igår kan jag säga att den ju inte hade blivit utan coronaviruset, så allt är inte bara mörker.

Nu är frågan vad vi ska göra framöver. Hur går vi vidare? Influensor kommer att fortsätta spridas, flera olika stammar dessutom. Jag har läst otaliga artiklar om vårt ansvar för att vården inte ska överbelastas. Gäller det bara intensivvårdspersonal, eller gäller det även andra avdelningar framöver? Vad blir nästa ansvarsområde? Att se till att gå ner i vikt för att hjärt- och kärlsjukdomar tar för många liv? Alla cancerfallen? Och hur blir det med skattemedlen som ska bidra till vårdpersonalens välförtjänta löneökningar nu när så många privata aktörer inte bidrar till skattkistan?

Det svenska Samhället är byggt på att det räknas med att alla är solidariska och drar sitt strå till stacken. Ger Staten en rekommendation följer man den. Säger Staten att det är bra att bebisar mår bättre hos en utbildad pedagog än hos föräldrarna är det så. Säger Staten Hoppa! så hoppar de flesta. Går allt åt skogen går det alltid att ropa ”Det är Samhällets fel!” Är det något vi kan vara säkra på är att det är någons fel. Vi är kollektivistiska individualister, finner ro i att göra som alla andra och samtidigt tro att vi är så speciella. Ja, eller så har det iallafall varit i mångt och mycket. Jag har en känsla av att mycket har dragits till sin spets under 2020 och att vi kommer att se både fantastisk utveckling och illaluktande dynga i coronavirusets fotspår. Vad tror du?