Jag kunde inte ha sagt det bättre själv idag. Minus kaffet då då, men jag köpte smör för 39,90 kr/halvkilo. Det var en bra ersättning.
De fågelsådda solrosorna gör mig lycklig, så in i bängen lycklig. Nästa år får det bli solrosfält igen.
Nu är vi igång med tomatsallad-varje-dag-tiden. Tack! Så lyxigt det känns att kunna äta dessa godisbitar.
Målandet fortsätter. Min rygg protesterar ljudligt, men vem bryr sig?! Inte jag iallafall. Det här blir ett sådant lyft att jag knappt kan tro mina ögon! Tack!
Vid det här laget har vi kommit en bra bit förbi halvårsmarkeringen och jag har tagit mig tid att fundera lite kring årets ord och vad det har betytt för mig så här långt. Efter alla dessa år förvånas jag fortfarande över hur arbetet med mig själv kan ge otroligt mycket med bara ett litet ord som grund. KONTAKT visade sig vara ett riktigt dynamitord, så till den grad att jag faktiskt kände att jag kunde släppa det lite när sommaren gav sig tillkänna.
När jag städade på skrivbordet fick jag syn på mitt lilla fickhjärta och påmindes om allt kontaktrelaterat jag varit med om så här långt i år. Vilka spännande och roliga projekt det har varit! Det är så lätt att bara låta dagarna rinna iväg. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson), typ. Nu råkar jag ha ganska god koll på att det är just detta rinnande dag ut och dag in som är det vi får, vare sig det porlar lite vackert eller forsar så vi nästan drunknar. Jag känner så med nära och kära som just nu är mitt i vad som mest kan liknas vid en mental forsränning. Hur ska man hantera allt detta ”vatten” som man inte kan styra över själv? Det är inte lätt, särskilt inte då det är andra inblandade också.
I år jobbar jag lite mer med mitt ord genom Ali Edwards kurs ”One Little Word”. Vår uppgift i augusti är att följa Jon Acuffs övning som innebär att man boostar sig själv både morgon och kväll. Jag har inte riktigt fått till det varje dag och har väl inte riktigt fallit för den här tekniken, men jag vet att det kan vara mycket kraftfullt att tilltala sig själv med riktning om man vill förändra saker och ting! Dessutom har man bättre möjlighet att förändra saker och ting om man gör något alls än om man sitter och tjurar i ett hörn och säger ”usch, vilken löjlig övning, det där vill jag inte göra”. Just att börja och avsluta dagen med en ”samling” med sig själv är fantastiskt! Bön, meditation, dagbok, att läsa en stund – något eller allt, don efter person.
Min väninna och jag hade bestämt oss för att åka en runda till Öland och lyckades pricka in den bästa dagen på hela veckan rent vädermässigt. Vilken fullträff efter en småruggig vecka! Ett stopp på IKEA och Bauhaus i Kalmar samt kroppkakor i Arontorp stod på schemat, men sedan körde vi bara. Det blev ett besök på Paradisverkstaden, en runda i hamnen i Färjestaden (ÖlandsChoklad upptäckte jag när vi var på syskonresa i trakten för några år sedan) och ett gäng stopp för att ta in den öländska känslan på väg till Ottenby och Långe Jan. Innan vi vände norrut igen tog vi en lyxig glass från Gute Glass (just den kändes ju lite märklig då vi ju befann oss på Öland, inte Gotland) i Grönhögen. Det kändes konstigt att sitta precis i en vägkorsning utanför Kvarnkrogen, men stämningen var skön och vi fick till och med en havsglimt där vi satt. Öland är rätt mysigt ändå! Jag förstår att det blir lite trångt där sommartid. Kul ändå att jag när jag var nästan hemma avslutade dagen med en sväng till Bredaviks brygga för att ta ett foto på den vackra solnedgången som så många gånger förut!
Idag såg jag att min telefon återigen samlat på sig över 10000 bilder, trots att jag rensade ordentligt för inte så länge sedan. Hjälp! Jag har fotat galet mycket och behöver göra en rejäl storstädning i fotomapparna. Många foton är dubbletter eftersom jag måste komprimera fotona som ska in i bloggen t ex. Jag önskar att det gick att svänga med en trolleristav för att lösa denna uppgift, men det funkar tyvärr inte.
Något som däremot funkade utmärkt var att sätta sonen och hans väninna på min sommaruppgift, nämligen att måla ladan. Falu rödfärg är höjden av trolleri! Det blir så fint. Titta bara på skillnaden mellan det omålade och det färdigmålade! Jag är så otroligt nöjd! Jag känner mig verkligen peppad till att slutföra denna syssla. Har du något som ligger och väntar i ”att göra-högen”?
Kära du! Jag vill hälsa dig tillbaka till bloggen. Vilken sommar det har varit! Det verkar som att inte bara jag har haft möjlighet att tänka över ett och annat. Förhoppningsvis har också du fått ny energi, större lust, mer inspiration, en känsla av hopp och kanske ett driv framåt som inte fanns där för ett tag sedan.
Semester… Vilket ansvar det ligger på denna västvärldsuppfinning! Så många av oss lägger alla våra drömmar i en låda för att sedan hoppas att de ska uppfyllas under några ynka veckor då vardagen har lagts på is och vädret förväntas leverera varje dag medan alla skrotar omkring med rosor på kind och solsken i blick. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att orealistiska förväntningar kan slå krokben på den bästa av oss. Kanske är det inte så konstigt att det slår över här och där då projekt drar ut på tiden, väder slår om vid fel tillfälle, sjukdomar drabbar oss eller någon helt enkelt inte är på humör. Vikten av vilan som var så hett efterlängtad förminskas och kvällarna blir sena medan hängmattan glöms bort och telefonen fortfarande hänger med överallt.
Med det sagt ser jag fram emot det som ligger framför mig. Denna tid på året ligger mig varmt om hjärtat. Oskrivna block, en svag doft av nyvässade blyertspennor och stunder av fotvård för att ta hand om trädgårdsskitiga fossingar får mig på gott humör. Jag är tacksam för många timmars meditativ trädgårdsvattning, umgänge med alla våra härliga ungdomar, storfamiljstid och sköna bad. Ladan är fortfarande inte målad, men för ett par dagar sedan köpte jag färg och penslar och sonen blev igår färdig med förberedelserna inför uppfräschningen. Maken och svärsonen har grävt lite grus och vi är lite närmare den fina grusgången än vi var i juni. Trädgården dignar av rikedomar och både blommor och ”härodlade grönsaker” har välsignat vårt hem under stora delar av sommaren.
Nu är det dags att sortera igen, både bokstavliga och mentala högar. Jag börjar med att sträcka på gamnacken och förbättra positionen i arbetsstolen för att ge mig själv en chans. Det står ett par flyttkartonger redo för grejerna som står i rummet här bredvid och i mitt sinne har jag börjat fila på bättre strukturer för min verksamhet. Jag önskar dig och mig en njutbar sensommar och en förmåga att landa i det som är, inte uppehålla oss bara i det som var eller det som ligger framför oss.
Om du brukar titta in har du nog märkt att det inte uppdateras särskilt ofta just nu. Jag har fullt upp med sommar, trädgård, familj, skörd och annat. Därför är det lika bra att tala om att det är semesterstängt i minst en vecka till. Vi ses om ett tag!
Äldsta dottern i full färd med att skörda årets persilja. Fröerna fick jag av vår vän i Bredavik, något som gjorde den här skörden extra rolig! Jag har aldrig haft någon liknande framgång med denna gröda. Persilja är en tvåårig kryddväxt. Nästa år kommer det att växa upp ny järnboost här i lådan och vi får komma ihåg att skörda innan den går i blom.
Det blev en hel soppåse att ta in i köket! Jag samlade ihop buketter, sköljde och torkade noggrant i kökshandduk innan det var dags att klippa den yttersta, krusiga delen i rätt små bitar.
Till slut var hela ugnsformen av lagom storlek full. Då packade jag den klippta persiljan i små ziplockpåsar och märkte upp dem med ört och år. Slutligen pressade jag ut så mycket luft som möjligt och stoppade påsarna i frysen. Nu har vi tillgång till det smarriga, gröna guldet under hela vinterhalvåret. Halleluja!
Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.
Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.
I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.
Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!
I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!
Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.
Fina Kerstin har fått en egen bukett och änglaljuset. Det känns så märkligt att hon aldrig mer kommer att vara med på våra släktträffar, eller i sitt hem, eller bredvid S-E. Många minnen, mycket kärlek. Jag är glad att jag har haft henne i mitt liv.
Vi smälter bort här på Sturkö. Det är så varmt så nätterna känns mer som Thailand än Sverige. Många firar semester och tycker det är underbart. Överallt annanstans verkar det samtidigt ha regnat, men här ser vi bara blixtarna på avstånd. Torrt som fnöske! Tack, kära vatten, för att jag kan vattna med dig över gröda och blomster. Och tack för att äldsta dottern och svärsonen kommer hem imorgon!
Sommardagarna går in i varandra och jag har svårt att hålla reda på namnet på veckodagarna. Söndagen får bli riktmärket, men det är fortfarande inte helt lätt. Mina syskon och jag delar fortfarande på familjens sommarparadis i Bredavik. Sedan ett par år tillbaka har varje familj blivit tilldelad en egen vecka förutom de gemensamma hela året fram till midsommarveckan och efter de två första veckorna i augusti. Vi har även två gemensamma veckor i slutet av juli där tanken är att man ska ha chans att träffa så många som möjligt. Vad man gör med sin egen vecka skiljer sig lite åt. Vissa bjuder in de ingiftas familjer och vänner, andra har öppet hus. Man anpassar sig helt enkelt till hur ens egen verklighet ser ut.
Häromdagen kom ett fotominne från bygget av pizzaugnen upp. Den där pizzaugnen har fått jobba hårt sedan dess och det är många som fått njuta av delikatessen ”stenugnsbakad pizza”. Syrrans familj drog igång ett eget koncept. Vid vackert väder har de låtit alla baka ut sin egen pizza vid det nybyggda bordet som svågern fixade när sonen skulle ta studenten tidigare i år. Härliga tider. Tänk, vad fint att pizzaugnsprojektet hittades, genomfördes och nu ofta används! Jag är mycket tacksam. ❤️
