Alla hjärtans dag kom och gick. Jag satt här i min ensamhet då maken jobbar i Stockholm, men jag fick sällskap av brorsan som kom förbi en stund. (Jag åt turkisk yoghurt och färska, smaklösa med vackra jordgubbar till efterrätt, så helt o-hjärtansaktigt blev det inte.) Brorsan hade tjänat sig en hacka genom att ta ner en liten rutten björk på sin tomt här bredvid. Om elbolaget hade stått för det hade han fått 12,50 kr i kompensation, nu fick han 500 kr för att göra arbetet själv. Win-win, som man brukar säga! Dessutom fick han följa med mig på dagens promenad, så där vann han också. Han jobbar hårt och är starkare än någon jag känner, men tar sig inte riktigt tid (eller har faktiskt inte tid) att njuta av naturen på det sätt som jag uppskattar mest. Det var roligt att få visa favoritrundan som han aldrig gått förut.
Den här grabben är det som har renoverat vårt hus från tragisk misär till fantastisk hemtrevlighet. Jag är så glad över hans stora kunskap gällande renovering och bygge och tänker med tacksamhet på att utan hans engagemang så hade vi aldrig bott här. Högvatten och himlaspel, ljudkulissen får du tänka dig själv.
Just gårdagens promenadstråk går ner på fiskeklubbens domäner. Deras stuga är tydligen spartanskt inredd, har el indragen, men inte vatten. Utsikten från den här platsen är spektakulär och jag har funderat på att se hur man blir medlem i klubben för att få bada i deras vedeldade badtunna som står på stranden nedanför. Jag är dock negativt intresserad av fiske och tror inte jag skulle kunna hålla masken om någon skulle fråga ut mig om mina fiskerikunskaper.
Utsikten från vår stuga är inte lika magisk, men att möta soluppgången från sovrummet gör mig alltid på gott humör. Till höger i bild ligger vårt grönsaksland och från att helt ha lagt det åt sidan under vintern börjar jag ta mig små rundor dit ner varje dag. Vitlöken ser ut att växa bra, det behövs egentligen mer jord i lådorna, men jag är ändå nöjd med hur vi har kommit igång! Täckodling är bra, jag hoppas kunna förfina metoden och få ännu mer och ännu näringsrikare jord. Hurra för kretslopp och näring och klorofyll och fibrer och kärlek och arbetsglädje och rooiboste och Grumme tvättsåpa och familj och telefoner med bild och spännande böcker och blomster och trasmattor och nya glasögon!!! Hoppas att din femtonde februari också bjuder på kvittrande fåglar och susande trädkronor.
Tänk vad mycket man hinner med på bara två halvdagar och en natt! Det här gänget brukade hänga tillsammans varje gång det var träff hemma hos farmor (mormor för två av damerna, om detta hade vi många diskussioner), men jag gick även i samma klass som en av dem under hela grundskolan. I augusti 2020 kom vi på att vi ville fira våra femtioårsdagar med varandra och tydligen var det så hoppfullt med öppningar efter de första restriktionerna att vi trodde att vi skulle kunna träffas på Teleborgs slott i Växjö framåt hösten. Tji fick vi och planen puttades framåt några gånger innan vi hamnade här. Bättre sent än aldrig har aldrig känts så självklart! Jag och kusinen från Ronneby kom med bil och hämtade upp de andra två på stationen. Vi tog oss vidare till Växjös mest populära burgare på Umami Monkey. Både karnivorer och vegetarianer var mycket nöjda med sina väl tilltagna portioner och våra munläder blev väl insmorda av majonnäs och annat smarrigt.
Lilla slottspaketet hade omvandlats till ett Alla hjärtans-paket, men inte misstyckte vi. Vem blir ledsen över en sådan här mottagning? Bubbel, praliner och hjärtan på rummen längst uppe i slottet. Det var lite kyligt och vi delade toaletter och duschar i korridoren, men det bidrog även till känslan att vi faktiskt befann oss på ett slott.
Vårt paket bjöd på allt möjligt som vi skulle hinna äta mellan 15.00 på lördagen och 11.00 på söndagen. Vi började med att spana in omgivningarna och det var lätt att bli imponerad. I ett av rummen var det uppdukat till kvällens middag och det var nästan så att jag hörde ljudet av frasande långkjolar. Slottet är faktiskt inte särskilt gammalt, utan stod klart år 1900 då greve Fredrik Bonde af Björnö hade låtit bygga Teleborgs Slott som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Det är inte alla som får sådana gåvor. Själv fick jag en klocka, men var mycket nöjd med den.
Runt hela slottet stod fantastiska blomsterarrangemang, något som ytterligare förhöjde känslan av att få skämma bort sig själv med lite extra lyx. Vi fick till och med sol denna efterlängtade dag! Inte dåligt och i dessa tider lyxigt även det.
Efter fikat var det dags för oss att gå ut och rasta benen. Vi gick runt sjön och bjöds på vackra naturupplevelser trots att slottet ligger så centralt. Isen sjöng! Lyssna själv.
Det här profilen gjorde sig väl i solnedgångsljuset. Det är något särskilt med ”Disneyslott”. Så vackert med speglingarna i vattnet också.
När vi kom tillbaka ville äldstekusinen få sig själv förevigad med både slott och måne och det var förstås inga problem. Hennes systrar är yogisar och kanske är det därför hon med sådan lätthet balanserade på den lösa stenstolpen som vinglade lite lagom. Bakom slottet ligger hela Linnéuniversitetet (det som kallades Högskolan i Växjö på den tiden då jag bodde bara en bit härifrån). Jag tror lärarutbildningen har flyttat ut hit, men på min tid studerade vi på det gamla lärarseminariet inne i stan. Jag tror bara jag var här ute ett fåtal gånger under åren i Växjö trots att jag bodde så nära, men med tanke på hur få minnen jag har från vissa perioder är det kanske inte konstigt.
Efter att ha svidat om lite var det dags att inta en fyrarätters med stärkta servetter och riktigt god mat. Jag undrade hur mina jordärtskockor mår när jag njöt extra mycket av denna jordärtskockssoppa. Mums! Och ryggbiffen var den första riktigt fina köttbit jag åt på mycket länge, perfekt tillagad och mör. Jag älskar vegetarisk mat, men njuter även av gott kött. Jag hoppas denna bit kom från en glad tjur!
Vi fortsatte att äta och ”efterfesta” i ett av sovrummen för att sedan vakna upp till ett dignande frukostbord. Orden fortsatte att flöda över. Många släktingar är kända för att gilla att prata och gräva i olika spännande ämnen. Ingen behövde gå omkring hungrig eller uttråkad, det var då ett som var säkert! Vi behövde skaka ner maten efter frukostbuffén och gick då runt Växjösjön. Där hittar man numera den populära installationen ”Alla är” av konstnären Torbjörn Johansson. Statyerna har i olika omgångar stulits och vandaliserats, något som får mig att se rött. Det är inte bara lillans kjol jag tänker på, utan jag funderar på hur folk tänker när de sabbar en sådan här fantastisk grej som är tänkt att glädja alla som går förbi här.
Allra finast är kanske den här som står och möter och omfamnar livet på sin sten.
Jag blir alltid så förvånad då jag inser hur mycket man kan hinna med på så kort tid. Jag åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och steg in innanför dörren vid 16.20 på söndagseftermiddagen. Det kändes som att jag hade varit iväg i flera dagar, både gällande alla aktiviteter, det jag hunnit uppleva och all mat som hade intagits, hahaha. Ensam i huset och lite genomfrusen efter slott, tåg och buss laddade jag vedspisen full och låg på vår Fatboy i köket och lyssnade på en ljudbok. Vilken helg! Den kommer jag att leva länge på. Jag kan varmt rekommendera Teleborgs slott för olika äventyr. Växjö kändes lite mer levande än Karlskrona, men det var väl för att vi kom dit vid lunch på en lördag gissar jag. Förhoppningsvis kommer restriktionerna att ge oss lite mer liv och rörelse i takt med att våren ger sig tillkänna. Jag tycker det är dags att vi får möjlighet att ta oss ut ur detta ofrivilliga ide!
Idag ska jag iväg på äventyr, så det blir ett snabbt inlägg för att tala om att känslan av att livet långsamt tar sig tillbaka till normalitet är rätt fin. Vi är några spelglada personer i våra bästa år som samlas då och då för att bli bortskämda med god mat och några timmars kort- och brädspel. Det var lika gott och trevligt igår som vanligt, eller kanske ännu bättre för att det var så länge sedan?
Den smarriga maten glömde jag att fota (pasta med krämig laxsås, så gott och den geniala klassikern varma päron med After Eight och grädde), men groupien med alla glada spelare måste jag ju dela med mig av!
Hahaha, alltså, detta måste vara tiderna sämsta gruppbild! Jag försökte mig på en drönaraktig version, men jag fick åtminstone med händer från fyra av sex spelare. Där har du i alla fall några av oss som spelade och åt allt det goda.
Vill du få någon att känna sig välkommen in och välkommen ut rekommenderar jag varmt marschaller. Så vackert och stämningsfullt! Sist jag var här var det sommar och bröllop, ett fantastiskt sådant. Tiden går verkligen fort! Nä, låt den sakta in lite nu, för idag åker jag för att fira oss fyra Far-kusiner som fyllde 50 2020 och 2021. Du kan ju gissa att detta firande har fått skjutas upp lite med tanke på pandemi och restriktioner, men inget kan stoppa oss nu. Ikväll gäller ”kusinerna på slottet” och jag ämnar njuta av mina fina kusiners sällskap, vackra omgivningar och god mat. Tjing!
Nuförtiden äter jag inte längre bullar, men att baka just sådana är en av mina favoritsysslor. Jag älskar allt från doften av den nymalda kardemumman till att få till den perfekta degen som går att kavlas riktigt tunt och att knåda en varm bulldeg är en rent sinnlig upplevelse.
Våra ungar gillar kanel, men får de önska vill de att jag gör vaniljbullar. Därför väljer jag att lägga ut receptet på dessa här. Det blir 40 lagom stora bullar eller 32 lite större i kondisstuk.
Monnas bullar
150 g smör (nej, inte margarin) 5 dl röd mjölk 50 g blå jäst 3/4 tsk salt 1 dl socker 1 msk kardemummakärnor, nymalda 14 dl vetemjöl enligt recept (Jag använder aldrig allt mjöl.)
Smält smör och häll på mjölk. Värm degspadet till 37°C. Smula ner jäst i degbunke/hushållsassistent. Häll degspadet över och låt jästen lösa sig. Tillsätt salt, socker och kardemumma innan du häller i ca 12 dl av mjölet. Slå degen ordentligt, alternativt låt den gå i hushållsassistenten i några minuter. Mjölet tar lite tid på sig att absorbera vätskan, så häll inte på allt mjöl. Jag tillsätter kanske 1 dl på slutet för att få till en deg som har exakta känslan av en ”bullmage” eller ”muffin top”, haha. Låt jäsa under bakduk till dubbel storlek (ca 30 minuter). Gör under tiden fyllningen och ställ ut bullformar på två plåtar.
Jag använder en gaffel för att mosa ihop fyllningen. Den ska vara mjuk och smidig, inte rinnande och inte så hård att det blir smörklumpar. (För kanel- eller kardemummabullar är det bara att byta ut vaniljsockret. Eller förresten, till kardemummabullar blandar man vaniljsocker och nymalen kardemumma.)
Efter jäsning knådas degen till kort så den blir riktigt smidig och delas sedan i två lika stora delar. Kavla ut en del till en stor rektangel och bre degen med hälften av vaniljsmöret. Se till att komma ut i alla kanter. Rulla ihop från långsidan och rätta till rullen så den blir jämntjock. Skär bort de båda fula ändarna och ge dem till familjemedlemmar som gillar rå deg. Dela sedan degen i hälften och fjärdedelar och se till att få ut fyra eller fem delar på varje fjärdedel beroende på hur stora bullar du vill ha. Lägg i formar och täck med bakduk. Låt jäsa i 30 minuter medan du värmer ugnen till 225° C.
Pensla bullarna med uppvispat ägg och häll på pärlsocker efter smak. Eftersom fyllningen innehåller en del socker behövs inte så mycket, det är mest för syns skull (och knaprar lite trevligt när man tuggar). Grädda 6-8 minuter i mitten av ugnen och se till att INTE grädda för länge! Mörka bullar med bränd botten gillar ingen utom kråkorna. Jag brukar grädda i sex minuter och vänder sedan på plåten för att få jämn färg på bullarna. Sista omgången går oftast i två minuter. Lite längre då jag gör kondisbullarna.
I vår familj har alltid bullar intagits med kall mjölk, men alla har ju sina egna preferenser. Hur det än är passar bullar allra bäst att äta nybakade eller lite uppvärmda. De som inte går åt på en gång stoppas därför i frysen hellre än att ligga på diskbänken i några dagar. Vad har du för knep för att få till perfekta bullar?
Just nu är all citrus underbart god. Jag njuter! Grapefrukt, citron, lime, clementin, apelsin och inte minst blodapelsin. Som tonåring åt jag mig till en överkänslighet för citrus och kunde inte äta det på flera år. Det blossade upp utslag runt hela munnen och klådan ska vi inte prata om. Efter några års citrusfasta kunde jag dock långsamt öva kroppen igen och numera förgyller återigen dessa läckerheter mitt liv.
Det är spännande med citrusfrukter. Ingen skulle väl påstå annat än att de är exotiska, men ändå finns det alltid tillgång till dem. Jag ser folk i alla åldrar plocka med sig lime, apelsiner, clementiner och alla de andra vännerna från fruktdisken. Jag är så pinsam att jag har både citron och lime på flaska i kylen för de gånger då ett recept kräver den sortens syra. Det blir skillnad i smaken, men nöden har ingen lag. Just nu är dock fruktkorgen full här hemma.
Citrus har odlats i Asien i minst 2500 år. Dessa vitaminbomber kom så småningom hit till Sverige också. Under segelfartygens tid dog cirka två miljoner sjömän i skörbjugg. Redan på 1600-talet visste man att citronsaft botade denna ”havets pest”, men människan är en seg varelse och accepterar ofta inte enkla lösningar. Många, många dog i onödan, trots lösningen till hands. Jag har funderat mycket på hur ledare och media har hanterat information om Ivermektin, hur mycket sämre personer med låga D-vitaminnivåer klarat sig och så vidare. ”There is insufficient evidence for the COVID-19 Treatment Guidelines Panel (the Panel) to recommend either for or against the use of ivermectin for the treatment of COVID-19. Results from adequately powered, well-designed, and well-conducted clinical trials are needed to provide more specific, evidence-based guidance on the role of ivermectin in the treatment of COVID-19.” Jaha, Ivermektin som använts under lång tid i världen får inte användas, men ett stressutvecklat vaccin utan långtgående studier ska folk tvingas att ta? Jag vet att jag inte är sjukvårdsutbildad, men där går inte riktigt logiken ihop. Nog om detta.
1932 gav Elsa Beskow ut boken om det älskade solägget. Jag tänker på hur fantastiskt det var för alla svenska barn som fick en apelsin i julklapp, hur bortskämda vi är idag och hur mycket vi tar vårt överflöd för givet. Jag slafsar i mig en apelsin över diskhon, men nog kunde jag äta med mer eftertänksamhet. Bara det faktum att COVID-19 inte tog min smak i gisslan gör mig både glad och tacksam! Jag inbillar mig att mina extra D-vitaminer, dagliga promenader i vacker natur, lymfmassage och vinterns intag av frukt med hög C-vitaminhalt har hjälpt min kropp till ett lite bättre immunförsvar än jag hade haft utan dessa. Tyvärr ingår jag inte i någon ”före- och efterstudie” gällande min egen hälsa, men jag vill påstå att min kropp mår mycket bättre än den gjorde för femton år sedan. Den gör lite ont här och där, men annars vill jag påstå att det är mycket bättre än det kunde ha varit! Att jag gillar matupplevelser där citrusfrukter är inblandade bidrar säkert inte menligt heller.
Slutligen ett tips på god och billig middag med lite citron i receptet. Jag gjorde min egen tacosoppa med köttfärs och egen snålröra, men har provat den vegetariska i receptet också. Mums. Nu blir jag hungrig igen! Ta hand om dig och ät citrus medan de fortfarande är i säsong. Jag älskar förresten den här listan och rekommenderar dig att ta en titt på den, kanske till och med skriva ut den och ha till hands så du planerar maten för veckan.)
Laleh är ju så söt på alla sätt och vis, men hon drämmer också till med livsvisdom deluxe i alla sina låtar. Detta musikverk åtnjutes lämpligtvis i sin helhet, alltså musik och video tillsammans.
Svårt att tänka sig att det inte var några droger inblandade i den här texten, men åh, vilket lyckopiller! Och den här tolkningen är ju alldeles illbedårisk:
”Några är fantastiska sångare, andra är bara entusiastiska.” Hahaha.
The Real Group har stått för så många fina musikupplevelser för mig! Det här är den sista videon där två av grundarna fortfarande är med. Numera borde gruppen kanske kalla sig The Un-Real Group då alla deltagare är ”nya”. Katarina Henryson och Anders Edenroth höll i längst, men i december 2021 lämnade de över till yngre förmågor. Längtar inte du också till sommaren då du hör dessa toner? Och är man lite nostalgiskt lagd kanske man kan glädjas över denna kavalkad:
Tänk vad de har bidragit med till musiklivet!
Det är något innerligt med musiker som fortsätter och fortsätter och fortsätter. Åren går, men intensiteten består. Jag älskar det här live-framträdandet och texten är värdig vilken begravningskonsert som helst. (Den som vet, den vet.) Inte direkt klämkäck, men vacker!
Jag vill avsluta med en av mina absoluta Teddan-favoriter! Så mycket livsglädje, enkel och klurig på samma sätt. Lyssna på hög volym och gå ut i livet med lätta steg och huvudet högt!
För några år sedan var jag hemma hos min lillasyster och hennes sambo. På kylen hängde en lapp som svågern hade skrivit och som fascinerade mig. Temat var ”istället för telefonen” och innehöll uppmaningar som att spela gitarr och städa. Jag kunde inte riktigt släppa den och några dagar senare bad jag svågern fota och skicka listan till mig, men då hade han redan slängt den. ”Det är ingen permanent lista.” Jag gillade verkligen idén! Jag har inte precis brist på aktiviteter, men med de smarta telefonerna är det lätt att vi väljer den lättaste vägen då det finns utrymme. Ja, att vi drar fram telefonen, alltså. Orsaken till att jag slutade med Instagram var ju att jag fick Insta-tumme – så fort det fanns en sekunds dötid drog jag fram telefonen och scrollade på Instagram. Jag är så tacksam över det beslut jag tog! Inte för att jag inte tar fram telefonen i tid och otid längre, men det är mycket, mycket bättre.
Numera har jag en egen ”istället för telefonen”-lista. Den är inte statisk, jag försöker följa svågerns exempel att uppdatera listan då och då. Folk som håller på med målsättningar och effektivitet brukar jobba med SMART:a mål (av någon anledning använder man inte SMURT:a mål på svenska, utan kör på engelska):
SPECIFIC (SPECIFIKA) – gör dina mål specifika för effektivare planering MEASURABLE (MÄTBARA) – definiera vilka bevis som kommer att bevisa att du gör framsteg och omvärdera när det behövs ATTAINABLE (UPPNÅBARA) – se till att du rimligen kan uppnå dina mål inom en viss tidsram RELEVANT (RELEVANTA) – dina mål bör överensstämma med dina värderingar och långsiktiga mål TIME-BASED (TIDSBASERADE) – sätt ett ”nog ambitiöst” slutdatum för uppgiftsprioritering och motivation
Med det sagt vill jag påpeka att jag inte tillhör den del av mänskligheten som skriver SMART:a mål. Jag drar inte heller fram ett Excel-ark eller en planeringsbok varje gång jag ska skriva en lista. Nej, jag kör mer på post-it-lappar eller något annat kladdpapper. Är det något jag har i mängder är det papper, men jag slösar ju inte finpapper på lappar.
Den senaste listan innehöll en hel del syprojekt då jag inspirerades av äldsta dottern, men också annat: julklappssäck, laga kudden, sy lavendelpåsar av smådukar, sprätta bort broderi från linneduken, Ulrica Norbergs Andas, Lennie Lindbergs Sexologi för…, stämövning Dobrogosz, öva kalligrafi, 20 sätt att rita ett träd, skriv brev till släkten i USA, städa förrådet, gå en promenad och lite annat smått och gott. Då jag faktiskt fått lite gjort den senaste tiden bestämde jag mig för att slänga den här listan och skriva en ny, men det får vänta i några dagar. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, som mamma skulle ha sagt. Vad gör du istället för att dra fram telefonen i tid och otid?
Här får du förresten en presentation av ett av projekten från den senaste listan som blev gjort:
Vem syr inte en julklappssäck i februari? Broderiet är tänkt att hänga på en sådan där gammeldags handdukshängare och hittades förra året på Pingstkyrkans second hands textilavdelning för ”ingenting” och det var så vackert broderat och så speciellt att jag tog med det hem för precis det här ändamålet. Ja, tanken var såklart att jag skulle ha en julklappssäck klar till julen 2021, men bättre sent än aldrig? Baksidan och ”botten” (slutet på själva skynket är den röda spetsen längst ner) är klippt ur en damastduk i bomull från samma second hand. De där dukarna säljs för noll och intet och är perfekta som baksidor, foder och liknande. Jag sydde en kanal med samma mått som den på broderiet längst upp på baksidan och sydde sedan ihop allt. Banden längst upp är sådana som lucior och tärnor brukar ha i midjan. Varför lade jag tid på detta? Jo, jag älskar julen och så länge det finns plats i lådan för jultextilier så får jag fylla på. Egentligen gäller ”en in, en ut”, men då ska det vara något motsvarande som ratas. Någon julklappssäck har vi inte sedan innan, så… Vi brukar leka julklappsleken då varje deltagare bidrar med tre julklappar för det sammanlagda värdet 100-300 kr och varje år frågar alla ”var ska vi lägga grejerna till julklappsleken”. Nästa gång detta händer kan jag helt enkelt dra fram krinolindamen!
Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:
Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.
Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.
Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.
Naturligtvis börjar vi dagen med att fira amaryllisens söndagsfest! Idag började den här skönheten visa färg på riktigt. Det är en av de översomrade lökarna. Skam den som ger sig, ge aldrig upp och allt det där. Jag blir lika glad i februari över att känna planttanten i mig glädjas över mina små plantbebisars utveckling!
Sedan har vi det här fåniga projektet. Min lillebror kallar det ”mindfulness”, men jag är nog benägen att kalla det ”slithåretness” Jag köpte en så stor och fin bit riktigt härligt linnetyg, en påbörjad duk, för ingenting. Själva broderiet är inte värt att bygga på, så jag tänkte mig att bara jag sprättar bort det så kan jag sedan använda linnet till olika projekt. Ja, nu kan jag ju inte sluta, för jag har redan lagt flera timmar på det. Problemet är att det är jätte-, jättemycket kvar att sprätta upp. Jag håller mig åtminstone till ett ställe för att få loss åtminstone en meter broderifritt tyg. Min FRAMÅTANDA gör att jag trotsar Agnes Wold och är positiv så in i bängen. Retar det bara henne är jag nöjd. (Skojar ba, jag vill att Agnes också ska vara glad och må bra.)
Här ligger gårdagens stora projekt. När de sålde ut gamla handdukar till halva priset i second hand-butiken köpte jag på mig ett gäng av de största som matchade någorlunda. Jag hittade Ellinor Nilsens fantastiska morgonrockar som är sydda av nya och rent fantastiska handdukar som blivit ratade i kvalitetskontrollen. Det vore knappast hållbart att köpa nya handdukar för att göra något liknande, men åttio kronor för några urtvättade och uttjänta tygbitar är nästan ett fynd.
Jag köpte faktiskt ett nytt mönster för första gången på säkert tjugo år. När barnen var små hade jag en kort period då jag plockade upp mitt stora intresse för klädsömnad, annars var detta min vardag under många år på åttiotalet. Oj, vad jag ritade av mönster, klippte och sydde, fixade mönster och tänkte att kanske, kanske skulle jag kunna jobba i sömnadsbranschen. Jag älskade Burda-tidningarna och ville sy hälften av alla mönster de innehöll. Det här morgonrocksmönstret var inte billigt då jag fick beställa det från Finland, men jag tänker att kanske syr jag flera sådana här om jag får blodad tand…
Momentet att nåla mönster och klippa ut tyg är ABSOLUT tråkigast, men det måste värkas igenom om det ska bli något resultat. I just detta fall behövde jag pussla lite för att tyget skulle räcka. Den största handduken hade inget val, den måste bli baksida. Det rutiga tyget tyckte jag var roligast, så det fick bli framsida (om än kanske med rutorna lite på sned märkte jag då jag hade klippt färdigt. Det randiga tyget bjöd både på minst storlek och flest färger, så det fick bli fickor. Den ena ärmen och slaget fick jag pussla tyger till, klippa lite på ett ställe och sy till på ett annat. Tror det blir bra ändå.
Förresten, detta är nog det finaste tyget! Ena ärmen får en tjusig blomsterbård längst ner. Den här handduken är definitivt av bättre kvalitet. Jag har aldrig hört talas om märket, men det låter brittiskt och tjusigt.
Jahaja, det var allt för idag. Jag hade nog tänkt att jag skulle hinna lite längre än till att bara klippa ut alla delar, men det kom lite emellan. Bland annat oväntat besök, något som känns härligt och underbart och som jag har längtat efter de senaste åren. Jag gillar verkligen att någon bara kommer förbi och sladdrar bort några timmar medan man gör något slags ”Här har du ditt kylskåp” och får nytta av alla sjuttiotvå olika örtteer som uppehåller sig i vårt kök. Ja, det var verkligen roligt och sy kan jag göra någon annan dag. Ha en fin söndag!
Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)
Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.
Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.
Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!
Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.
Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.
Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!
