monnah – Sida 136 – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

22 februari, 2022 4 kommentarer

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
”Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

Ditten och Datten

”Svensk middag.”

21 februari, 2022 Inga kommentarer

Igår var jag och maken hembjudna på en riktigt svensk middag hemma hos min syster och svåger. Det var även makens jobbvänner som är från Belarus och Ryssland. De senare hade laddat för sill i stora lass, men istället blev det en helt makalöst fantastisk hjortgryta med trumpetsvamp, pressad potatis, hembakade frallor, julmust och semlor. En gryta med väl avvägda smaker mellan fint hjortkött uppe från Klackamåla, vin, timjan, lite annat och så grädde. Alltså, jag blir hungrig igen bara av att skriva om det.

Det var roligt att höra roliga historier om Putin, Jeltsin, Brezjnev och annat från Sovjetunionen och Ryssland. Anekdoter och funderingar ur ett annat perspektiv än vårt. Det är lätt att se sin egen marinering i hur världen ser ut och hur saker och ting ÄR då man ställer den bredvid någon annans. Humor är viktig också då man diskuterar svåra ämnen och kanske är det lättare att förstå komplicerade ämnen om man lättar upp lite och ser på människorna bakom besluten.

Till efterrätt var det alltså semlor i stora lass. Jag hade min egen med mig, men till de andra fanns det många. Jag vet inte hur det blev till slut, men tror inte att någon riktigt orkade äta tre semlor efter den middagen. Jag hade lite glömt bort hur gott det är att pressa potatis till just grytor. Alla smaker i grytan tas upp på ett annat sätt på det viset. Tillbaka till semlehimlen. Vi fick berätta om fettisdag, dymmelonsdag och fasta och den ene killen blev nervös att hans fru inte skulle få möjlighet att testa hans favoritbakverk. (Hon kommer tillsammans med barnen nästa vecka om allt går som planerat.) Jag tror inte han behöver oroa sig. Börjar man sälja semlor i november slutar man nog i närheten av midsommar någon gång.

Idag fyller en extraspeciell vän år och jag passar på att tänka lite på fina minnen tillsammans och hoppas att hon får en härlig dag. Utanför blåser det riktigt rejält och vi ska få byar upp mot 30 m/s. Brorsdottern har sovit över eftersom vi ska ha sportlovspyssel hela dagen. I det ingår även att träffa ankisarna såklart. Jag tänker att vi har ett perfekt lovupplägg! Igår kväll låg hon och viskade sin önskelista för dagen innan hon skulle sova och jag insåg att vi kanske hade behövt ungefär en hel vecka för att hinna med allt hon planerar, men det är okej. Det här blir bra. Hoppas att din måndag också blir det.

Ditten och Datten

Hej lördag!

20 februari, 2022 2 kommentarer

Gårdagen kändes evighetslång, på ett bra sätt. Jag vaknade tidigt, men inte för tidigt. Steg upp och kikade ut mot trädgårdslandet för att spana på ankisarna. De såg ut att må bra och spatserade omkring trots att regnade något slags snönära slask, så jag tog med mig fräscht vatten och såg att de inte hade hunnit skita ner sitt dricksvatten alls. Inte såg det ut som att de hade ätit något heller, men de kanske är lite försiktiga såhär i början?

Maken måste jobba helg med ett stort projekt som ska vara klart om en dryg vecka, så jag visste att jag skulle få ”underhålla mig själv”/sköta allt praktiskt på egen hand. Eftersom det stod allt från storstädning inne till städning av ladan på listan på den där listan och jag även ville fixa lite fin middag för att inte hela lördagen skulle suddas bort i något slags enahanda dagsverke så planerade jag även in semlor och pizzabak.

Det bästa med att vintern bleknar bort är att det är dags att förbereda vårbruket och med det måste musklerna väckas lite försiktigt. Det är likadant varje år. Muskler på konstiga ställen låtsas som att jag aldrig har känt till deras existens, men att de nu liksom blommat ut. Det är jättemärkligt, men bara att ta. Det finns inga ”börja försiktigt med åtta repetitioner gånger tre” eller liknande, utan det är bara att gräva och lyfta och köra skottkärra, dra och putta och lyfta lite mer. Kräla lite emellanåt och så hugga sig in på vissa ställen. Japp. Så går det till här på landet. Man kan även uppsöka Skärgårdsgymmet och träna i maskiner, men det kostar pengar och så kan man inte gå in i skitiga kläder och håret i en slarvig knut. Eller jo, det kan man ju, men jag skulle inte vilja göra det. Dessutom är högen i ladan så ohemult stor, så jag kommer att bedriva många tunga styrkepass innan den är utstädad. Trägen vinner hoppas jag. Det är också lätt att få till de där 10 000 stegen per dag utan att behöva röra sig utanför tomtgränserna.

Storstädning då? Den där genomblåsningen som hör hemma med våren är det inte dags för än, så jag vet inte varför jag hade skrivit ”storstädning” på min helglista. Tror kanske bara att jag tyckte att golven i hallen och köket behövde våttorkas. Vad tycker du är ”nödvändigt” städ? Jag har gått från att ha noll tolerans för smuts, damm och skumma lukter till att tycka att det är okej med lite hejkon bejkon. Det finns viktigare i livet än att städa. Toaletten är jag fortfarande noggrann med, den är min egen domän. Vad ingår annars i en veckostädning i det här hushållet? Det får jag ta en annan dag, men just igår var det sådant jag skötte medan jag bakade vanliga semlebullar, glutenfria dito och Pizza Bianco med smarrig topping. Har du ätit vit pizza? Pizzabotten breds med crème fraîche och finriven parmesan- eller Västerbottenost, beroende på vad du gillar bäst. Låt gå i ugn tills degen är färdig och osten är lite gyllene. Toppa med hackad gräslök, finhackad rödlök, klickar av stenbitsrom och crème fraîche. När du har tagit bild på det färdiga resultatet gosas rom och krämfräsch ihop till en gegga av obeskrivlig karaktär. Efter detta är det bara att njuta av förunderliga smakexplosioner. Nymalen svartpeppar kan förgylla ytterligare, annars är det där ultimat lördagslyx.

Jag har testat att göra pizza på fruset GF pitabröd med gott resultat förut, och då jag hade det hemma fick min bli en latmanspizza. Maken fick lite lyxigare egentillverkad botten. Eftersom jag redan bakat GF semlebullar orkade jag inte med en oregerlig deg till, helt enkelt. En riktigt härlig bulldeg, full med smidiga glutentrådar, det är något det. Mindfulness, terapi, taktilt – det finns massor av härliga ord att hänga upp en vanlig deg på. Glutenfritt däremot gör sig bäst i typ kaksmet som man kan hälla direkt i en form. Så är det bara.

”Hur många semlor vill du ha? ”Två.” ”Hur många ska jag göra?” ”Fyra.” Så kan konversationer gå till här hemma. Ingen idé att bedriva metakonversation. Själv ville jag ha minst fem, men gjorde två och orkade en. Nu finns det en kvar till efterrätt ikväll. Jag såg att maken har 1,5 kvar i kylen. Han kände sig kristlig och åkte över till sin nyinflyttade ryske kompis (han ska hämta hit sin fru och två små barn nästa vecka) som har upptäckt semlor och ääääälskar dem. Hoppas han var nöjd med denna lite speciella version. Samma gamla vanliga kardemummabullar, men jag gjorde en ny fyllning. Så god, den smakade lite björnklister (gröna burken med innehåll som jag ville äta upp, bittermandeldoft) och perfekt rostade mandlar. Syrran hade tipsat om det här receptet på fyllning och jag kan varmt rekommendera det.

Planttant

Nya familjemedlemmar.

19 februari, 2022 4 kommentarer

För ett tag sedan hörde våra vänner av sig för att höra om inte vi ville ta över deras myskankor. De har satsat stort på värphöns under vintern och då det är lite krångligare än vanligt pga fågelinfluensa-restriktioner (japp, det finns andra sjukdomar också) blev det övermäktigt att sköta också ankornas behov. Det tog emot lite, vi har inte haft höns pga att friheten inskränks och man måste se till att alltid ha någon som sköter dem. Nu tänkte dock jag att eftersom trädgårdslandet ändå kräver full uppmärksamhet under årets varmare månader så är det bra att låta dem flytta in nu. När de är etablerade och känner sig hemma här tänker jag att det blir lättare för ex grannar att hjälpa till om vi båda är bortresta några dagar. I värsta fall får de hitta nytt hem hos andra som är trötta på sina mördarsniglar (myskankor har tydligen en lite fransk smak).

Våra nya familjemedlemmar har fått namnen Draken (ankhanar kallas drakar), Mama, Majkel, Lusse och Pim. Majkel, Lusse och Pim är ungankor. Tydligen är Mama bra på att ligga på ägg. Vi får väl se om hon vill ge oss några. Min mun stack då jag åt kokta ankägg i Orem, men det går ju bra att använda dem i matlagning. Å andra sidan är kanske ankor inte lika lättvärpande som hönor. Vi får se. Du kommer hur som helst med all sannolikhet att få möta ankisarna här i bloggen framöver.

Edit: När jag sett efter ordentligt blev det vissa namnändringar. Majk heter brorsan och Lucia och Pim heter syrrorna. Det betyder att vi antagligen måste slakta ungdraken (Majk) eller sälja av honom såklart.

Ditten och Datten

Sånt som gör mig glad just nu.

18 februari, 2022 7 kommentarer

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

Ditten och Datten

Ljuspunkter.

17 februari, 2022 4 kommentarer

Jag hade någonstans i bakhuvudet att jag behövde ut och promenera tidigt på dagen om det skulle bli något igår. Gissar att det undermedvetna jobbar hårt med mig också, för det visade sig att precis lagom efter att jag hade tagit min runda (med fasterssamtal i lurarna, mycket trevligt) började det droppa lite försiktigt. Sedan slutade det inte, snarare tvärtom! Jag blev påmind om kyliga sommarregn på vinden i Bredavik någon sommar då vi nog knappt märkte att det var sommarlov eftersom vi mest läste och utan framgång försökte torka badkläder och handdukar på yttervinden eftersom vi ju badade ändå. Det smattrade så härligt på taket. Här hemma har jag två favoritställen då det regnar. Det ena är i arbetsrummet där jag hör regnet slå mot verandataket precis nedanför fönstret, och det andra är i vardagsrumssoffan där det ofta slår regn mot fönstret på södersidan. Jag var tacksam över att inte behöva vara rastvakt på någon skolgård, säkert med rejäla kläder anpassade till väder och vind, men ändå lite mindre glad.

Blåbärsriset som jag plockade in då solen fortfarande lyste över oss fick plats på det lilla bordet i vardagsrummet, mitt lilla ”årstidsbord” som byter skepnad hela tiden med hjälp av det naturen bjuder på, ljus och annat som förgyller tillvaron bara för att det är fint eller har någon typ av affektionsvärde. Jag tänkte en stund på min svärmormor Britta som älskade blåbärsris, både som dekoration på vårvintern och som källa till rikedom då blåbären skulle skördas. Jag tänkte lite på mamma då hennes ängel lyser upp vårt hem varje dag. Jag tänkte på familj och vänner som gett bröllopspresenter, födelsedagspresenter och julklappar som hamnat här. Jag tänkte att det inte krävs så mycket ljus för att få undan dassigheten om man bara öppnar ögonen.

Ljusslingan som åkte upp till julkorten första eller andra julen i huset blev kvar för att agera ”alla hjärtans”-dekoration och sedan bara lät vi den hänga kvar. När julkorten är bortplockade hänger vi upp korten som ändå kommer lite då och då. Just nu gläder extrasyrrans kondoleanskort till maken lite extra då det blir så fint med ljuset bakom. Tackkort i brevlådan, vackert stämplade kort från en vän och inte minst bröllopspåminnelsen – allt detta lyser upp!

Med ljustemat måste jag visa något. I fredags frågade jag syrran om de hade köpt ny klocka till sovrummet. Den är jättestor och har hängt i Chapmanskolan, underbart vacker. ”Nä, den har stått där i femton år.” Alltså, vad är det för fel på mig? Jag brukar alltid lägga märke till om det händer något i inredningen eller om något är förändrat. Ja, eller det trodde jag. För andra gången på en vecka fick jag nämligen lite hicka i halsen då jag såg ”FM Mattsson” lysa bakvänt bakom kranen inne på vår toalett. Kranen monterades hösten 2016. Nu är det vårvinter 2022 och jag har aldrig lagt märke till det här fenomenet! Skuggan av märkningen på kranens sida måste ju ha speglat sig i kaklet varje dag med någorlunda solsken?! Jag blir orolig för mig själv. Kanske har jag samma minnesfel som mormor. ”Oh, vad gott, det här har jag ALDRIG ätit”, brukade hon säga om sådant som hon uppenbarligen provat både en och två gånger. Nåja, jag får väl tänka som så att det är bra att få härliga och ljusa upplevelser gång på gång, att det tillför glädje i livet?! Hej och hå, kämpa på.

Recept och Hälsa

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

16 februari, 2022 8 kommentarer

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

Ditten och Datten

Alla hjärtan och såhära och sådära.

15 februari, 2022 Inga kommentarer

Alla hjärtans dag kom och gick. Jag satt här i min ensamhet då maken jobbar i Stockholm, men jag fick sällskap av brorsan som kom förbi en stund. (Jag åt turkisk yoghurt och färska, smaklösa med vackra jordgubbar till efterrätt, så helt o-hjärtansaktigt blev det inte.) Brorsan hade tjänat sig en hacka genom att ta ner en liten rutten björk på sin tomt här bredvid. Om elbolaget hade stått för det hade han fått 12,50 kr i kompensation, nu fick han 500 kr för att göra arbetet själv. Win-win, som man brukar säga! Dessutom fick han följa med mig på dagens promenad, så där vann han också. Han jobbar hårt och är starkare än någon jag känner, men tar sig inte riktigt tid (eller har faktiskt inte tid) att njuta av naturen på det sätt som jag uppskattar mest. Det var roligt att få visa favoritrundan som han aldrig gått förut.

Den här grabben är det som har renoverat vårt hus från tragisk misär till fantastisk hemtrevlighet. Jag är så glad över hans stora kunskap gällande renovering och bygge och tänker med tacksamhet på att utan hans engagemang så hade vi aldrig bott här. Högvatten och himlaspel, ljudkulissen får du tänka dig själv.

Just gårdagens promenadstråk går ner på fiskeklubbens domäner. Deras stuga är tydligen spartanskt inredd, har el indragen, men inte vatten. Utsikten från den här platsen är spektakulär och jag har funderat på att se hur man blir medlem i klubben för att få bada i deras vedeldade badtunna som står på stranden nedanför. Jag är dock negativt intresserad av fiske och tror inte jag skulle kunna hålla masken om någon skulle fråga ut mig om mina fiskerikunskaper.

Utsikten från vår stuga är inte lika magisk, men att möta soluppgången från sovrummet gör mig alltid på gott humör. Till höger i bild ligger vårt grönsaksland och från att helt ha lagt det åt sidan under vintern börjar jag ta mig små rundor dit ner varje dag. Vitlöken ser ut att växa bra, det behövs egentligen mer jord i lådorna, men jag är ändå nöjd med hur vi har kommit igång! Täckodling är bra, jag hoppas kunna förfina metoden och få ännu mer och ännu näringsrikare jord. Hurra för kretslopp och näring och klorofyll och fibrer och kärlek och arbetsglädje och rooiboste och Grumme tvättsåpa och familj och telefoner med bild och spännande böcker och blomster och trasmattor och nya glasögon!!! Hoppas att din femtonde februari också bjuder på kvittrande fåglar och susande trädkronor.

Ditten och Datten

Kusinerna på slottet.

14 februari, 2022 4 kommentarer

Tänk vad mycket man hinner med på bara två halvdagar och en natt! Det här gänget brukade hänga tillsammans varje gång det var träff hemma hos farmor (mormor för två av damerna, om detta hade vi många diskussioner), men jag gick även i samma klass som en av dem under hela grundskolan. I augusti 2020 kom vi på att vi ville fira våra femtioårsdagar med varandra och tydligen var det så hoppfullt med öppningar efter de första restriktionerna att vi trodde att vi skulle kunna träffas på Teleborgs slott i Växjö framåt hösten. Tji fick vi och planen puttades framåt några gånger innan vi hamnade här. Bättre sent än aldrig har aldrig känts så självklart! Jag och kusinen från Ronneby kom med bil och hämtade upp de andra två på stationen. Vi tog oss vidare till Växjös mest populära burgare på Umami Monkey. Både karnivorer och vegetarianer var mycket nöjda med sina väl tilltagna portioner och våra munläder blev väl insmorda av majonnäs och annat smarrigt.

Lilla slottspaketet hade omvandlats till ett Alla hjärtans-paket, men inte misstyckte vi. Vem blir ledsen över en sådan här mottagning? Bubbel, praliner och hjärtan på rummen längst uppe i slottet. Det var lite kyligt och vi delade toaletter och duschar i korridoren, men det bidrog även till känslan att vi faktiskt befann oss på ett slott.

Vårt paket bjöd på allt möjligt som vi skulle hinna äta mellan 15.00 på lördagen och 11.00 på söndagen. Vi började med att spana in omgivningarna och det var lätt att bli imponerad. I ett av rummen var det uppdukat till kvällens middag och det var nästan så att jag hörde ljudet av frasande långkjolar. Slottet är faktiskt inte särskilt gammalt, utan stod klart år 1900 då greve Fredrik Bonde af Björnö hade låtit bygga Teleborgs Slott som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Det är inte alla som får sådana gåvor. Själv fick jag en klocka, men var mycket nöjd med den.

Runt hela slottet stod fantastiska blomsterarrangemang, något som ytterligare förhöjde känslan av att få skämma bort sig själv med lite extra lyx. Vi fick till och med sol denna efterlängtade dag! Inte dåligt och i dessa tider lyxigt även det.

Efter fikat var det dags för oss att gå ut och rasta benen. Vi gick runt sjön och bjöds på vackra naturupplevelser trots att slottet ligger så centralt. Isen sjöng! Lyssna själv.

Det här profilen gjorde sig väl i solnedgångsljuset. Det är något särskilt med ”Disneyslott”. Så vackert med speglingarna i vattnet också.

När vi kom tillbaka ville äldstekusinen få sig själv förevigad med både slott och måne och det var förstås inga problem. Hennes systrar är yogisar och kanske är det därför hon med sådan lätthet balanserade på den lösa stenstolpen som vinglade lite lagom. Bakom slottet ligger hela Linnéuniversitetet (det som kallades Högskolan i Växjö på den tiden då jag bodde bara en bit härifrån). Jag tror lärarutbildningen har flyttat ut hit, men på min tid studerade vi på det gamla lärarseminariet inne i stan. Jag tror bara jag var här ute ett fåtal gånger under åren i Växjö trots att jag bodde så nära, men med tanke på hur få minnen jag har från vissa perioder är det kanske inte konstigt.

Efter att ha svidat om lite var det dags att inta en fyrarätters med stärkta servetter och riktigt god mat. Jag undrade hur mina jordärtskockor mår när jag njöt extra mycket av denna jordärtskockssoppa. Mums! Och ryggbiffen var den första riktigt fina köttbit jag åt på mycket länge, perfekt tillagad och mör. Jag älskar vegetarisk mat, men njuter även av gott kött. Jag hoppas denna bit kom från en glad tjur!

Vi fortsatte att äta och ”efterfesta” i ett av sovrummen för att sedan vakna upp till ett dignande frukostbord. Orden fortsatte att flöda över. Många släktingar är kända för att gilla att prata och gräva i olika spännande ämnen. Ingen behövde gå omkring hungrig eller uttråkad, det var då ett som var säkert! Vi behövde skaka ner maten efter frukostbuffén och gick då runt Växjösjön. Där hittar man numera den populära installationen ”Alla är” av konstnären Torbjörn Johansson. Statyerna har i olika omgångar stulits och vandaliserats, något som får mig att se rött. Det är inte bara lillans kjol jag tänker på, utan jag funderar på hur folk tänker när de sabbar en sådan här fantastisk grej som är tänkt att glädja alla som går förbi här.

Allra finast är kanske den här som står och möter och omfamnar livet på sin sten.

Jag blir alltid så förvånad då jag inser hur mycket man kan hinna med på så kort tid. Jag åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och steg in innanför dörren vid 16.20 på söndagseftermiddagen. Det kändes som att jag hade varit iväg i flera dagar, både gällande alla aktiviteter, det jag hunnit uppleva och all mat som hade intagits, hahaha. Ensam i huset och lite genomfrusen efter slott, tåg och buss laddade jag vedspisen full och låg på vår Fatboy i köket och lyssnade på en ljudbok. Vilken helg! Den kommer jag att leva länge på. Jag kan varmt rekommendera Teleborgs slott för olika äventyr. Växjö kändes lite mer levande än Karlskrona, men det var väl för att vi kom dit vid lunch på en lördag gissar jag. Förhoppningsvis kommer restriktionerna att ge oss lite mer liv och rörelse i takt med att våren ger sig tillkänna. Jag tycker det är dags att vi får möjlighet att ta oss ut ur detta ofrivilliga ide!

Ditten och Datten

Spelkväll extra allt.

12 februari, 2022 Inga kommentarer

Idag ska jag iväg på äventyr, så det blir ett snabbt inlägg för att tala om att känslan av att livet långsamt tar sig tillbaka till normalitet är rätt fin. Vi är några spelglada personer i våra bästa år som samlas då och då för att bli bortskämda med god mat och några timmars kort- och brädspel. Det var lika gott och trevligt igår som vanligt, eller kanske ännu bättre för att det var så länge sedan?

Den smarriga maten glömde jag att fota (pasta med krämig laxsås, så gott och den geniala klassikern varma päron med After Eight och grädde), men groupien med alla glada spelare måste jag ju dela med mig av!

Hahaha, alltså, detta måste vara tiderna sämsta gruppbild! Jag försökte mig på en drönaraktig version, men jag fick åtminstone med händer från fyra av sex spelare. Där har du i alla fall några av oss som spelade och åt allt det goda.

Vill du få någon att känna sig välkommen in och välkommen ut rekommenderar jag varmt marschaller. Så vackert och stämningsfullt! Sist jag var här var det sommar och bröllop, ett fantastiskt sådant. Tiden går verkligen fort! Nä, låt den sakta in lite nu, för idag åker jag för att fira oss fyra Far-kusiner som fyllde 50 2020 och 2021. Du kan ju gissa att detta firande har fått skjutas upp lite med tanke på pandemi och restriktioner, men inget kan stoppa oss nu. Ikväll gäller ”kusinerna på slottet” och jag ämnar njuta av mina fina kusiners sällskap, vackra omgivningar och god mat. Tjing!

← Föregående 1 … 134 135 136 137 138 … 454 Nästa →