Jag tänker på alla timmar som runnit förbi, på de 18 826 dagar jag har levat. Jag tänker på dagar som jag vet har passerat, men som jag inte har något minne av. Jag tänker på stunder som etsat sig in i hjärtat på mig, som jag inbillar mig alltid kommer att kännas lika klara som hände de igår. Jag tänker på händelseförlopp som har lett till beslut som varit helt rätt och andra som varit helt fel. Jag tänker på alla de ”före” och ”efter” som passerat. Jag tänker på ambitioner och viljor och drömmar och målsättningar och beslut. Jag tänker på sådant som aldrig blev och annat som blev istället. Jag tänker på att det varken går att snabbspola framåt eller bakåt. Jag tänker på mitt lilla Besserwisser-jag, hon som visste och kunde allt, och på hur lite jag vet idag i jämförelse. Jag tänker på alla som kom och gick. Jag tänker på vikten av att påminna oss alla om att det ordnar sig. Jag tänker för mycket och jag pratar för mycket. Jag tänker att med önskan att ”göra skillnad” kommer det förpliktelser, förväntningar och krav och trots att önskan finns kvar kommer den numera från ett helt annat ställe i mig. Jag tänker på handbromsen som för några år sedan låste sig helt och hur den sedan dess emellanåt agerar på egen hand, det är som att alla nej jag aldrig kunde uttrycka då tar sig ton utan att jag alltid kan styra det. Jag tänker på hur jag ofta känner att jag svävar utanför, hur jag lyfter ur mig själv ur sammanhang och hur det hjälper mig att fatta bättre beslut. Jag tänker på vad som egentligen spelar roll. Jag tänker att jag behöver leka mer, att jag mår bra av att få träningsvärk i magen av skratt. Jag tänker på hur tacksam jag är över att jag inte längre sitter som passagerare i mitt liv, utan att det är jag som styr skutan. Och det var precis där den här tanken började.
Jag önskar dig en fin dag med dig själv! Öppna fönstret och låt solen skina in. Ett riktigt tvärdrag är lite jobbigt, men åh, vad bra det känns efteråt. Och jag lovar att det inte gör något att fönstren är lite skitiga.
Nu ska det bli ett bröllop, vi gör oss klara för ett bröllop! På lördag är det dags och som vi har längtat! Syrran i Skottland och hennes man befinner sig på svensk mark, vår tyska syster och hennes man är på väg och resten av oss laddar på olika håll i landet. Det känns faktiskt smått overkligt och fantastiskt roligt! Brudparet hade två kyrkor med sig i diskussionen runt bröllopsplaner: Fredrikskyrkan (min svåger var ju också med i motettkören, så det var ”hans” kyrka då de bodde här i Karlskrona) och Falsterbo kyrka. Valet föll på den senare, vilket kanske också känns mer naturligt då de unga tu numera bor i Malmö.
Vi kan ju konstatera att allt fokus kommer att ligga på brudparet, men det är ändå roligt att klä sig fint och pimpa sig lite. Med tanke på hur mina naglar såg ut efter de senaste veckornas grävande i jord (jag är så dålig på att ta på mig trädgårdshandskar) kändes det på sin plats att gå till ”salong” och fixa till dem lite. Tjejen som gjorde naglarna tyckte att jag skulle lägga till lite glitter, så glitter blev det. Det ska bli roligt att se hur andra har tolkat klädkoden ”ta på dig något som du känner dig fin i”! Jag hade middagsdejt med min kompis efter nagelfixet och hon konstaterade att ”man får gå på bröllop alldeles för sällan”. Fram för fler bröllopsfester, helt enkelt!
Den här tiden på året finns det listor att bocka av här hemma för alla som är förtjusta i sådana. Inte en lista, utan flera. Rabatter, trädgårdsland, kompost, eldningshögar, ladan, ätbart, perenner, ettåringar, träd, gödsling – alla vill ha sitt och det gäller att veta när man ska göra vad. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det kan vara värt att påminna mig. Om det här slutar vara roligt och bara känns som ett tvång är det dags att dra i handbromsen! Ingen ställer krav på att det ska vara på något särskilt sätt utom jag själv. Maken hjälper till med en del tyngre grejer, men annars är det här min grej. Jag har insett att jag måste märka upp växter på något mer hållbart sätt. Jag är nämligen urusel på att komma ihåg namn på de olika växterna. Varje gång jag får en ny bytta med innehåll tror jag att jag ska komma ihåg, men på våren är det inte alltid lätt att se vad som ens är ogräs och något som är helt fantastiskt.
Den här hasselörten har jag i alla fall koll på. Jag fick en liten bebis av min syster förra våren och satte den på en gång då den tar lång tid att etablera sig. Steg ett var att få den att överleva och det har jag ju lyckats med! Som du ser är det någon som tycker att den här plantan är delikat, för den ser mer än lovligt tilltufsad ut.
När hasselört väl känner att den hör hemma börjar den sprida ut sina vingar och blir en fantastiskt vacker marktäckare. (Bilden tagen från Blomsterlandets hemsida.) Kanske kommer den faktiskt att se ut så här om några år?
Sedan har vi Georgs ramslök. Även den har uppenbarligen överlevt, även om det varken blir pesto eller örtsmör av två blad. Jag hoppas ju att den ska känna sig hemma i det här hörnet och få lite bättre fart framöver.
I år satte jag spenat och sallat i landet lite tidigare än vanligt. Experimentet funkar bra än så länge! Jag har vattnat med en omgång rotguld och hoppas att vi snart får äta lyxig, hemodlad sallad.
Det här ser ju inte så roligt ut, men för mig är det guld. Det här är en schersmin från Bredavik som min syster rotat till mig. Jag fick ägna mycket tid förra året åt att gödsla och vattna för att få den att överleva och är så glad att se att den har tagit sig så bra! Tanken är att den så småningom ska växa till sig och täcka det fula röret, ett av många som vi har i vår trädgård. Brunnar, avlopp, vatten – vet inte vad allt är, men det går inte bara att trolla bort dem.
Det ser ut som att det mesta mår bra och växer som det ska. Nu dröjer det inte lång tid innan vi kan börja skörda av basilikan! Jag har fått alla amaryllisar att överleva. Nu är frågan om jag kan få dem att hämta exceptionellt mycket kraft inför vintern. Vet inte riktigt hur jag ska gödsla då jag hört olika bud, men det ska nog lösa sig.
Tolv sorters luktärter är satta i kruka enligt Cecilia Wingårds instruktioner, precis som vanligt. I år har jag bara använt fröer som legat i frysen (också enligt hennes tips), utom två sorter som jag köpte från Impecta då jag verkligen gillar de skira färgerna lite extra. Också i år kommer jag att sätta dem längs nätet i trädgårdslandet på den norra sidan som alltså är söderläge, men i år ska de få ännu mera gödsel att växa i. Luktärter vill ha mycket näring och ju fler blommor man plockar, desto mer generösa blir de.
Varje kruka står nu i en plastpåse, så alla sorter har fått personliga växthus. Om två veckor har de med all sannolikhet kommit upp och ska ut och härdas. Lika spännande att se hur effektivt det här växtsättet är! Förra året vågade jag toppa nästan alla plantor och resultatet blev så bra att jag vill göra samma sak i år. Lite senare, men mycket rikligare blomning.
Vår fina veranda ser återigen ut som en lagerlokal, men nu börjar det verkligen bli dags att göra plats för pelargonerna. De har nu haft tid att växa till sig riktigt ordentligt. Flera ska få lerkrukor, men den omplanteringen gör jag nog först i maj. Som du ser blommar Estelle helt fantastiskt fint, men jag undrar då om hon sedan har gjort sitt för säsongen? Bagittas Mårbacka är också fin.
Medan jag pysslat med finlir har maken lastat skräp på släp. Vi skulle kunna städa alla utrymmen i månader, men så orkar man inte hålla på. Det blir lite i taget, helt enkelt.
Gårdagens fynd blev en komplett teservis (Rörstrands Isolde), en fin Kosmos-temugg och lite kinesiska kaffekoppar som säkert var Elsa och Antons. Allt är uppdiskat och sorterat, nu gäller det att ta beslut om deras framtid. Vi har inte tillräckligt med plats för att förvara en massa grejer som inte används och jag gillar verkligen beslutet ”allt som står i skåpen ska användas, används det inte får det inte stå kvar”. Det förpliktigar ändå att hitta sådant som har varit en del av denna gård sedan lång tid tillbaka.
Ölbacken här var knappt igenkännbar innan rengöring. Åratal av spindelväv, damm och annat skräp i varenda hörn. Jag gav den en omgång och efter en halvtimmes skrubbande har den återfått en del av sin forna glans. En sådan här back får utan diskussion stanna kvar på gården. Mycket användbar i alla möjliga sammanhang.
Idag blir det kanske tid att ta hand om en del av de lite ”tjusigare” dahliorna. Dessa är ursprungligen farbror Sven-Eriks och ligger kvar i Bredavik där syrran ska sätta dem. I år hoppas jag kunna dela några av de jag köpt tidigare år och föröka dem lite. Vi får väl se skicket på dem då jag packar upp dem från sina tidningspapper. (Just Sven-Eriks dahlior är mycket tåliga och delar dessutom generöst med sig – jag är så glad att jag fick testa på dem och därmed falla för dessa härliga sommarblomster som ger så mycket glädje både inomhus och ute!)
Vi har haft några underbara dagar med besök från Ståckålm. Svärsonens föräldrar lånade ut sin bil, något som gav oss tre härliga heldagar med alla våra ungdomar! Det råkade dessutom bli fantastiskt väder, så vi njöt verkligen av att känna solens värme efter en lång, kall månad. I år tog jag alldeles för få fotografier på människorna. Påskdagen var till exempel svärföräldrarna här, men det finns bara kort på maten. Vem bryr sig om vad vi åt om tio år? Ingen alls, gissar jag. Det är alltid folket på bilderna som är det roliga. Hur som helst hann vi med milarundan på långfredagen, fredagsmys med syrran och hennes familj, påskfrulle med äggmålning, svensk påsk-pad thai lagad på Muurikkan och ett helt gäng folk som alla fick sina livs första egna påskägg, matlagning och mer matlagning, påskmässa med Motettkören och brölande orgel för en del och Han lever min Förlossare a capella för andra, påskmiddag med svärföräldrarna, världens roligaste ritspel som hittas på garticphone.com (vi var sju som spelade och vi skrattade så magen krampade), annandagsbuffé och släktforskning med faster, farbror och kusin och Snipp, snapp, snut så var påsken slut. Extradottern har nu påsklov och vi vuxna har ett bröllop att se fram emot till helgen. Så spänd jag är på att träffa syskon från Skottland och Tyskland som vi inte träffat sedan 2019!!! Med denna bildkavalkad är även påskpausen över här i bloggen och förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet igen. (Tack till vår äldsta dotter som delade med sig av några av sina bilder.)
Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!
Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.
Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!
Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!
Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.
Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!
Ja, alltså, jag är inte Petra Mede, Titiyo eller Brigitte Nielsen. Det blir inga fler bebisar levererade från den här fabriken. Däremot har jag blivit korttidsmamma eller vad det nu kan kallas. Utbytesstudenten som jag har varit kontaktperson till sedan i augusti fick hastigt och lustigt lämna sin värdfamilj. Jag och maken hoppade in som akutlösning, men vi bestämde oss för att erbjuda henne en permanentlösning tills hon avslutar programmet i juni. Hennes värdfamilj har varit jättebra, men nu var de i en situation där en extra familjemedlem inte riktigt orkades med. Det blir en stor omställning för en 16-åring att bo på Sturkö då hon har bott tre minuters gångväg från skolan, mitt inne i stan. Trots det vill hon stanna här hos oss och ser det som ytterligare en erfarenhet på den här utbytesresan!
Trots att jag vid de här studentplaceringarna alltid trycker på hur viktigt det är att man lägger upp alla förväntningar på bordet på en gång är det annorlunda när man väl är i situationen själv. Vad har vi egentligen för oskrivna regler här hemma? De uppenbara som kommer med Explorius handbok gäller hos oss också. ”Behandla med respekt, respektera tid, meddela var du är, sköt skolan och dina relationer, ingen alkohol eller droger, inte heller cigaretter om du inte rökte då programmet inleddes och det är okej med värdfamiljen, hjälp till hemma”, ungefär så där. Men för övrigt? I värdfamiljen står alla upp och väntar tills alla är vid matbordet innan de sätter sig. Så gör inte vi. Däremot brukar vi tacka för maten, vilket så klart är frivilligt att vara med på. Värdfamiljen gör ofta aktiviteter av olika slag på helgerna, vi har mycket att göra här hemma, så det ”kostar tid” att ägna många timmar av den bästa arbetstiden med att åka iväg och gå på museum på en lördag. Lite sådär. Tanken med att vara utbytesstudent är ju att man ska engagera sig i familjelivet för att få olika erfarenheter. Jag vet bara inte om en tonåring ogillar museer eller att rensa ogräs mest! Hahahahaha.
Min lösning på det här var att M skulle tänka att det var samma regler här som hos den förra värdfamiljen, men att jag ville lägga till att hon absolut inte får missa bussen till stan. Vi bor på Sturkö, det går en buss som passar på morgonen och en som går en timme senare då hon har sovmorgon. Jag har fått tipsa om alla mina timmar på stadsbiblioteket, det kanske också blir hennes favoritställe? Å andra sidan går hon på det estetiska programmet, och på hennes skola känns det som det är action dygnet runt. Det är det naturligtvis inte, men ofta är skolan öppen länge för olika typer av aktiviteter. Kanske vill hon hänga kvar där?
Jag tror hur som helst att det här blir jättebra! Värdfamiljen, studenten, hennes föräldrar, utbytesorganisationen och vi är nöjda. En win-win-win-win-win är kanske inte sådär jättevanlig, så vi landar helt enkelt i favoriten: ”Jaja, men nu blev det så.” Allt löser sig alltid i slutänden. Kanske inte som man hade räknat med, och ibland inte utan att det har gjort riktigt ont på vägen. Kanske känns slutet inte bara oväntat och oplanerat, utan orättvist och fruktansvärt. Så nej, alla lösningar är inte optimala. Vårda i så fall ditt ”Varför?”, men låt dig inte låsas fast i det. Vägen framåt kan bli ljusare om du lättar på rullgardinen och vågar möta soluppgången. Det blev kanske lite onödigt djupt…
Igår lyssnade jag på föreläsning som handlade om hur Alzheimers sjukdom starkt kan motverkas genom att man undviker att äta transfetter och ser till att få i sig nötter och fröer i ”lagom mängd”, vad det nu är. Det här med kost är så förvirrande. Det går liksom inte att hitta någon diet som inte talar emot en annan. Några fakta verkar vara obestridliga för att generellt må bättre och ge sig själv de bästa förutsättningarna:
Ät mer grönsaker
Undvik charkprodukter
Ät mindre mjölkprodukter
Lite nötter och fröer är bra
Vad jag vet är det ingenting som bestrider detta. Medelhavskost minus pasta verkar vara en vinnare. Under Harvards olika publicerade koststudier (jag brukar kolla in dem då och då) är det alltid veganer/vegetarianer/miljökämpar som kommenterar att vi inte ska äta fisk för Moder Jords skull eftersom haven är så rovfiskade och behöver ta igen sig. Andra kommenterar tungmetallerna som fisk också verkar lagra. Vågar vi fortsätta äta fisk ändå?
Apropå kost. Den här ledaren fick mig riktigt upprörd. Maken brukar säga ”lärare är de mest lättledda av alla, de går på allt i godhetens namn”. Min förklaring till att lärare överlag sväljer allt är att de flesta har min personlighetstyp. Vi bryr oss om eleverna, vill att alla ska vara glada och må bra, vi leds av känslor snarare än resonemang. (Jag hänvisar återigen till Jonathan Haidts bok för att förstå fenomenet.) Detta är anledningen till att jag tror att Djurrättsalliansen kommer att lyckas med sin infiltration. Om några år kommer barnen i skolan bara serveras vegetarisk mat, allt i godhetens namn. Kritiska studier, marxism, är det som tillåts styra den svenska akademiska världen och trots att det finns personer som varnar och protesterar blir de snabbt nedskjutna som ONDA, oavsett argument. Men det är en annan fråga.
Nu till den tredje punkten på dagens agenda. Idag är det Lakritsens dag!!! Vilken dag att fira. Idag börjar jag trappa ner min fasta, så det blir ingen lakrits för mig, men jag tänkte besöka vår lokala lakritsbutik Lakritshörnan och se vad de har att erbjuda inför påsk. Inte för att det inte redan har laddat med godis i garderoben, men det är mest till resten av familjen. Förresten säger alla studier att lakrits inte är bra för folk med högt blodtryck. Egentligen är det kanske inte särskilt nyttigt alls, men jag tycker det är tur att jag än så länge snarare har lågt än högt tryck. Det ger mig lite utrymme att ge livet ytterligare en guldkant. Och med den här avslutningen förstår du kanske att jag har fyllt flödet med mina favoritlakritsar dagen till ära! Ha en fin dag.
Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.
För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.
Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.
… men ändå ordnar upp sig till slut. Igår hade jag planerat att plantera om paprika, chili och tomater. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket ”fetjord” hemma, däremot en hel del såjord. Det gjorde ingenting, för när jag började ta ner plantorna till köket insåg jag på riktigt att det behövdes en storstädning innan ungdomarna kommer hem. Jag flyttade en planta, sedan en kartong och så en påse som skulle till den lokala loppisen och sedan var det kört. Den stora rockaden var inledd. Yngsta dotterns rum har blivit syrum, men även tillfällig lagerlokal p.g.a. olika orsaker. Somligt går inte att göra något åt just nu, men annat kunde vi faktiskt fixa. Maken hade redan i fredags börjat gå igenom en del grejer från sin pappa, nu tog vi tag i prylarna också. Det var bara några grader ute, men svetten lackade och fönstret stod vidöppet. De stora pelargonerna fick en ny hemvist och visst skulle den lilla jord jag hade ändå räcka till att plantera om pelargonsticklingarna som inte hade givits bort?
Övervåningen blev dammad, torkad, dammsugen och fixad, soptunnan fick ta emot en hel del mat och många kartonger kördes till återvinningen medan köket blev planteringsstation. Så här ser det fortfarande ut överallt där nere nu, åtminstone tills jag fått det där gjort som jag hade planerat för gårdagen. Minipåskliljorna i Waldemarsuddekrukan väntar på att bli utplanterade, de tillför inte så mycket skönhet längre. De har dock varit till stor glädje länge, länge!
Jag är världens sämsta på att komma ihåg vad jag har hemma, så jag försökte förra året styra upp det. Det verkar ha funkat! Svägerskan tipsade om detta mirakelmedel och jag tyckte verkligen att det gjorde skillnad då jag använde det förra året. De tipsar om att hälla en kork i en liter vatten vid nyplantering för att stimulera rotväxt, så jag testade och hoppas få fina resultat.
Så här ser det ut på golvet. En stor rostfri bunke som jag blandar jord och perlite i. (Perlite sägs bidra till att rötterna lättare får luft.) I kannan har jag Multikraftsuperbrygden. Tänk, en planttant matar inte sig själv med chips en lördagskväll, utan sina plantor med perlite och rotkraft…
Somliga av pelargonerna vägrade att rota sig. Så vet jag ju att det är. Det blev noll sticklingar av moster Evas hängpelargon både förra året och detta, samma gällde O’Susie Wong. Bestämde mig för att sätta två sticklingar i varje kruka i de fall där det gick och fick till följande resultat: 2 Bagittas Mårbacka Odense Black Linda 1 (hoppas att det är Ålsta Frida, annars har jag förlorat den helt) 3 Bornholm 2 Swanland Bob Hall Mammas Mårbacka I de här krukorna sitter 18 sticklingar. Jag har gett bort kanske fem stycken vilket betyder att mindre än hälften av sticklingarna tog sig. Å andra sidan är resultatet revolutionerande mycket bättre än förra året. Dels var moderplantorna i bättre skick vid omplantering/sticklingstagning och i år använde jag rotpulver till alla. Det var bara ett fåtal som ruttnade eftersom jag var så försiktig med vatten, kanske var jag för försiktig? Det är kul att testa olika tekniker! Nu håller jag tummarna för att allt tar sig ordentligt.
