Med dagens ord fantasi skulle ett riktigt färgrikt och expressivt inlägg kanske förväntas? Problemet är att jag och fantasi har en lång och problematisk relation bakom oss. Jag brukar säga att ”jag är korsstygn” och att mitt liv på så många sätt är ordning och reda, räta vinklar och rätt ordning. Detta gör att det liksom inte finns utrymme för så många utsvävningar när jag ska hitta på något. Jag älskar att lyssna på Queen och The Ark, men dessa gruppers frontfigurer är för färgglada, för påträngande, för mycket på alla sätt och vis jämfört med mig. De hade/har säkert en inneboende kreativitet och förmåga att tänka utanför alla givna regler. Jag är helt enkelt bra på annat. Det betyder inte att jag behöver sitta ner och nöja mig med all den där fyrkantigheten, utan till dagens projekt plockade jag fram en riktig klassiker. Julia Camerons bok Lev kreativt (The Artist’s way) var otroligt populär då vi bodde i USA på nittiotalet. Jag lånade den på biblioteket och när vi bodde i Orem många år senare köpte jag ett exemplar på bokrean. Så småningom blev det också ett svenskt exemplar. Man skulle kunna tro att det betyder att jag älskar boken, men den är lika jobbig som min relation till fantasi tänker jag. Det finns många guldkorn, det ska inte stickas under stol med. Det finns också ordgegga i dess smörigaste form och lite för mycket New Age för min smak. Det här är en praktisk bok som egentligen är ett tolv veckor långt kreativt projekt. Jag har börjat, men aldrig avslutat detta. Flera gånger till och med. Som du ser har jag markerat vissa övningar och citat som känts viktiga och uppenbarligen har jag fortfarande boken kvar.
Efter allt det här undrar du kanske hur det kommer sig att jag lägger upp ett inlägg utan något vidhängande genomfört projekt? Då kan jag lugna dig med att det finns en lång lista i min dagbok, men jag bestämmer själv vad jag vill dela med mig i bloggen. Dagens tolkning av fantasi blev helt enkelt något slags hjärngympa. Jag är mycket nöjd med resultatet och påminner oss alla om hur viktigt det är att öppna upp oss för förändring då vi känner att vi har stoppat ner oss själva i en låda, då vi råkat ställa oss i ett hörn med ryggen mot världen, eller om vi bara behöver lite extra pepp. Julia påminner om att vi alla är kreativa varelser och att vi behöver vårda den sidan av oss själva. I det håller jag helt med henne och jag kommer säkert att fortsätta komma tillbaka till denna bok.
Dagens ord valde jag med en mycket klar tanke på vad jag skulle göra. Så blev det inte alls. Jag rörde mig bort från konstnärliga sötsaker och bestämde mig för att gå in på en annan väg. Jag fokuserade istället på citatet ”barnbarn är livets efterrätt”. Några sådana har jag inte än, men jag övar gärna på mina syskonbarn. Jag tänker mig att det är lite av samma känsla. När vi träffas försvinner vardagen och både de och jag får till vår stora glädje pyssla hur mycket vi vill. Som förälder är det mycket rutiner, lite tjat och ibland tjuriga miner, både hos barn och vuxna, när tröttheten tar över. Generationen över föräldrarna kan kosta på sig att fokusera bara på sådant som är roligt. Det är precis det jag gör när jag är med syskonbarnen, för hemma har jag inga småbarn som kräver min uppmärksamhet. Jag kan ta sovmorgon, slipper nattskräck och behöver inte bråka om intag av grönsaker, så en eventuell återhämtning går snabbt.
Tolkningen av dagens ord är inte bara luddig. Det blev mycket pyssel också.
Trolldeg 4,5-5 dl vetemjöl 2 dl salt 2 dl ljummet vatten 2 msk rapsolja Blanda ihop ingredienserna (rör först med slev, knåda ihop degen på slutet) och färga med karamellfärg till önskad nyans. Går att grädda i 100°C i 2-3 h för att torka snabbare.
Den unga damen är en hel teaterföreställning i sig själv och igår bjöd hon på högklassig underhållning även under tiden vi spelade Den försvunna diamanten. Hon hette Hilda, blev närmare hundra år gammal, gick med kryckor (två paraplyer), var halvblind och lät som att hon hade rökt tre paket cigaretter hela livet. I hatten hade hon en godispåse med innehåll som hon generöst delade med sig av om man bara smörjde tillräckligt med fjäsk.
Den unge mannen levererade oneliner på oneliner.
M läser bok. ”Pingvinpapporna står blickstilla i två månader medan de ruvar på sina ägg.” L: ”Asså, jag hade nog gett upp och gått hem till mig.”
M: ”Är A fortfarande lika busig?” (M får ofta höra om kompisen A:s busiga upptåg.) L: ”Det är jag som säger vad A ska göra och sedan gör han det.”
Vi ska gå och lägga oss och jag blir inbjuden till L:s perfekt städade rum. L: ”Du får lägga dig försiktigt, för jag har precis bäddat sängen så fint.”
Innan vi skulle gå och lägga oss blev jag bjuden på disco i storasysters rum. Hon har en modern lampa som kan skifta färg, så hon ropade ”Hej Google, sätt på rött ljus. Hej Google, spela disco på Spotify.” och sedan var discot igång. Jag kan tala om att det bjöds på riktigt coola moves och jag dansade nog vildare än jag trodde, för idag har jag träningsvärk… Bästa efterrätten, inte en enda kalori inblandad!
Från början skulle den här utmaningen bara handla om att plocka fram våra systemkameror mer ofta. Jag har gillat att fota sedan FA foto (fria aktiviteter) på högstadiet. I perioder har jag fotat jättemycket, ibland har jag varit mer intresserad av bildbehandling än fotohantverket och där är jag kanske fortfarande. Ytterst sällan fotar jag med manuella inställningar och bara om min överlevnad berodde på det skulle jag på riktigt lära mig hur mina objektiv exakt fungerar med olika inställningar för tid och skärpedjup. Detta är detaljer som är ytterst viktiga för att en fotograf ska kunna utnyttja sin kameras fulla kapacitet. Till dagens utmaning bestämde jag mig därför för att inte bara fotografera en detalj (Vajlans Dr Westerlunds bladnerver), utan också jobba med kamerans inställningar.
När jag väl kommit in i ett fotograferingsstim är det lätt att jag fortsätter uppehålla mig där. Det känns roligt att den här utmaningen verkar funka. Lagom till min mest intensiva naturpromenadsperiod kommer jag nu kanske att mer ofta ta med mig kameran ut. Jag kan fundera på nyttan av att ha tio tusentals fotografier sparade, många som bara fokuserar på detaljer. Detta får bli något att ta ställning till en annan dag. Hur går det för dig? Jag får uppdateringar om genomförda utmaningar av dottern via sms och jag har ett gäng släktingar och vänner som följer med via Facebook. Jätteroligt! Här hittar du alla orden till utmaningen.
Dagens ord tänker jag har flera tolkningar. Innan jag var klar hade jag påbörjat fyra olika projekt och slutfört två av dem och detta trots att jag kliade mig i huvudet över vad jag skulle hitta på. Detta måste väl vara att bli utmanad på riktigt tänker jag?
Det pratas mycket om ”cirkulär ekonomi”, ”cirkulär konsumtion” och så vidare. Detta är ett nytt påfund i svenska språket och handlar om att man vill komma så nära evighetsmaskiner som det är möjligt. Jag tänkte hur som helst sy scrunchies av min glittriga nyårsklänning till brorsdöttrarna. När jag hade klippt till tyget och började sy visade det sig att symaskinen har gått sönder och backknappen har hängt sig. Jaja, det var väl ändå dags för service. Hur som helst var jag inte sugen på att sy dessa hårsnoddar för hand, så jag gick över till plan B.
Till denna tolkning fokuserade jag på formen cirkel, något som hittas i yngsta dotterns gamla rum. Efter att ha fotat och fixat var jag ändå inte nöjd. Girlangen kändes viktig att få fram, inte bara ljusbollarna, så jag bestämde mig för att gå över till plan C. Jag försökte göra en akvarellmålning med diskmedelsvattenbubblor, men det gick över huvud taget inte alls och slutade i papperskorgen. Man skulle kunna tro att jag skulle ge upp efter att ha utmanat mig själv i en timme, men icke. Det var dags för plan D och fjärde gången gillt!
Nu gick jag över till ordet cirkulärs sanna betydelse: ”Ett cirkulär, en cirkulärskrivelse eller en rundskrivelse är ett papper, skrift eller brev som ska läsas av många, till exempel på en arbetsplats, eller av ansvariga personer på flera olika myndigheter.” Nu råkar ju jag och maken vara de enda personerna på vår arbetsplats vilket kanske inte riktigt kan tolkas som många ens med bästa välvilja, men, men. Min slutgiltiga tolkning av cirkulär blev helt enkelt ett konstprojekt. Lappar av den här typen är ytterst irriterande och typ ingen bryr sig någonsin om att försöka förstå att somliga är mycket mer känsliga för oreda än andra. Jag tänker på allt stök jag mått dåligt över genom åren och är nöjd över att jag blivit mer fördragsam. Lite passiv aggressivitet riktad åt min kollega som emellanåt är dålig på att ställa in skitig disk i diskmaskinen kan väl ändå vara på sin plats? Han tyckte i alla fall att det var roligt.
Vi befinner oss i en märklig tid. Alla har hela tiden allas ögon riktade mot sig i vår uppkopplade värld. Eftersom ingen är perfekt gäller det att hugga till där man kan, och den som inte står beredd kan bli av med huvudet. Vi är alla större eller mindre hycklare. Insikten om vad detta egentligen innebär tror jag många gånger kommer med åldern. Jag har levt så länge att jag på egen hand, eller som åskådare, fått uppleva livets komplexitet. ”Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” har fått en bild. ”Tyvärr” är den bilden inget AI-skapat konstverk där allt följer exakt rätt mönster. Det mänskliga psyket tar nämligen genvägar ibland. Kanske för att vi är trötta. Kanske för att vi inte mår bra. Kanske för att vi är uttråkade. Kanske för att någon mänsklig drift inte kan kontrolleras. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att något låter bättre i teorin än hur det funkar i verkligheten. Kanske för att vi bara är dåliga på konsekvensanalys. Det finns en massa möjliga orsaker till varför vi gör val som inte stämmer överens med vår moraliska övertygelse. I dagens samhälle är det dock inte bara folk som inte lever enligt sina egna övertygelser som sågas med fötterna. Nej, det gör även personer som inte lever i överensstämmelse med andra personers övertygelse, de som inte följer Värdegrunden. Värdegrunden är mycket god och vacker och bygger ofta på känslor och mindre ofta på fakta (vad nu det är värt).
Förr i tiden kunde följande ge upphov till publikt skammande: stöld, singelkvinnors graviditet, mord. Idag hanteras personer som stulit med medkänsla (jobbig barndom, klasskillnader, ADHD etc. gör att vi bör ta hänsyn till förmodade bakomliggande problem och hjälpa och stötta till bot och bättring), stjärnfamilj har högre status än kärnfamilj och folk höjer knappt på ögonbrynen över de dagliga mord som sker i Sverige. Den skam som förut var knuten till att hejda det som rubbade samhällets struktur anses idag vara gammal och mögig.
Människan kan inte bara slänga skam och skuldkänslor överbord. Dessa känslor anses ligga i vårt DNA från den tid då vi levde i små grupper och behövde varandra för att överleva. (Jämför med socialismens tankar som bygger på att man befriar individen från familjen.) Idag behöver vi ju fortfarande överleva och någonstans handlar det idag om att få vara med i den jättestora Värdegrundsfamiljen. Annars får vi nämligen inte vara med och leka. Idag skammas vi exempelvis om vi: flyger, köper nya prylar/kläder, har fel politiska åsikter, har en gudstro, vill uppfostra barn på ett alternativs sätt, inte sopsorterar, väljer att inte vaccineras av ett nytt icke förut testat vaccin eller vad det nu kan vara. Drev uppkommer snabbare än någon hinner blinka och oftast utan att de som hakar på gjort någon analys av hur ”dagens hashtag” uppkommit. De som inte sällar sig till dessa hashtags (åsikter) kan anses vara onda, eller åtminstone känslokalla, detta trots att många drev byggt på felaktiga grunder eller skapats av extremister för att göra sin röst hörd.
Jag önskar att alla som har rätt att lägga en röst skulle lära sig hur ett totalitärt samhälle fungerar. Wikipedia: ”Totalitarism är ett politiskt system i vilket en stat endast tillåter ett maktägande parti och att detta parti ser sig självt som staten. Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutande genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området.” Friheten behöver försvaras och ju fler vi är som lägger oss platt när andras känslomässiga åsikter presenteras som fakta, desto närmare hamnar vi totalitarismens stup.
Trendenser-Frida har jobbat hårt på att ställa om sin verksamhet från ”köp, köp” till att handla om hur vi kan tänka för att inte konsumera i onödan och ändå skapa vackra och funktionella hem. Jag störs så av kommentarer liknande denna, där personen ifråga låter Frida veta att hon och alla andra som ens kan tänka sig att köpa en enda nytillverkad kökspryl är dumma i huvudet. Känslor. Och naturligtvis är personen som kommenterar lite godare och lite mer upplyst. ”Någon annan” behöver offras om man själv ska ligga på topp. Jag tänker på rektor Johan Johansson, på rektor Hamid, på Benny Fredriksson, på Sara Kristoffersson och på många, många andra som förlorat jobb, levebröd, ansiktet och livet i drev som borde ha stoppats i sin linda. Alla borde ges utrymme för att göra fel och rätta till dessa fel, att få rätt straff eller upprättelse, något som i de flesta fall betyder att man behöver mer på fötterna innan man uttalar sig om ett misstag som någon annan tycks ha gjort. Vi behöver också bli bättre på att konsekvensanalysera situationer. Vad händer om vi xxx? Vad händer om jag väljer att xxx? Vad behöver vi göra nu när vi står med skiten efter ett viktigt beslut som fattades på fel grunder? Ja du, så här kan det bli när mitt huvud snurrar igång. Jag började i ett hörn och slutade i ett annat. Den röda tråden fastnade någonstans på vägen, men det får vara så. Min uppmaning är i alla fall till oss alla att tänka efter innan vi tar viktiga beslut, oavsett om det gäller att göra sin röst hörd på någon annans bekostnad eller att rösta på ett parti. Känslor kan vara väldigt överväldigande, men ibland behöver vi sätta känslorna åt sidan och göra en konsekvensanalys innan vi fattar ett beslut.
Till dagens ord böljande hade jag en mycket klar bild av vad jag ville göra. Här ute på ön blåser det ofta och mycket och jag ville fota ett spetstyg som böljade i vinden och få till ett vackert svartvitt foto. Men du vet hur det är. Vädret rår man inte på, oavsett vad somliga verkar tro. Stilla och lugnt är väl härligt när man vill sitta och gotta sig i sensommarsolen. Ska man ta ett coolt och kreativt fotografi funkar det sämre, så jag fick gå över till plan B. Den har du här:
Ett akvarellpapper tejpades runtom med Biltemas blå maskeringstejp. Den har ett lite försiktigt lim som är tänkt att användas på tapet. Någon gång såg jag någon måla flödigt i ett liknande mönster med en mycket större pensel på ett mycket större papper. Jag gillade verkligen det jämna mönstret med de ojämna övergångarna och tekniken har blivit kvar i bakhuvudet någonstans. Jag har så många pennor att det inte kan anses vara helt friskt (hehe) och ändå har jag svårt att hitta rätt när jag behöver en. Det kan också vara så att jag känner mig bekväm med att alltid använda samma pennor om och om och om igen. För att Skapande september ska få bli ett projekt som sätter sprätt på mina hjärnceller bestämde jag mig för att ta en penna som jag aldrig använt. Det blev penselpennan Tombow nummer 528, en vackert blå, varm färg.
Jag vill gärna låta den här utmaningen vara en påminnelse om att det finns mycket som är roligt att göra, men som jag aldrig tar mig tid till. Det finns tekniker, material och angreppsvinklar som jag aldrig bemödar mig om att testa. Just därför känns det extra viktigt att jag den här månaden inte behöver producera något som ska bli något. Å andra sidan gillar jag att förena nytta med nöje, så jag gissar att jag kommer att hitta en användning för de flesta av denna månads projekt. Detta lilla konstverk har jag till exempel lagt i kortlådan. Dag två av trettio avklarade! Jag tycker fortfarande det är jätteroligt och hoppas att det får fortsätta så.
Hurra, det är september! 12-13°C om nätterna och man kan andas och ta på sig sköna tröjor. Jag vet att det värker i mångas öron då jag säger något så hemskt, men sanningen är att hösten är min grej. Jag älskar allt från ljuset och luften till hur naturen gör sig redo för sin vintersömn. Jag tänker att det passar bra med något festligt både för den som liksom jag får lite extra oomph av hösten och för den som sörjer att sommaren är över och redan längtar till våren igen. Utmaningen #skapandeseptember kom helt enkelt till för att göra livet lite roligare. Du får göra PRECIS vad du vill med orden på listan. Tolkningen är upp till dig och det finns inget rätt eller fel. Hjärnan mår dock bra av att utmanas lite ibland, så tänk gärna till en extra runda innan du bestämmer dig för hur din tolkning ska utformas.
Så här ser annorlunda (konstgalleri i lada) ut för mig. Vi fixade iordning ladan för att ha dottern och svärsonens vigsel där eftersom alla planer gick i stöpet då COVID-19 tog över världen. Den blev så fin! Nytt golv (tack brorsan) och Pinterest-vacker inredning (tack syrran). Efter festen blev har det här tyvärr en kombination av lagerlokal och snickeri och jag har mer drabbats av stress än härlighet då jag kommit hit. Nu har vi börjat ta tag i det genom att städa iordning och hänga konst på väggarna. Jag har alltid tyckt att det varit kul med fina tavlor i svärmors lada på sommarstället. Varför gömma sådant som kanske inte platsar i hemmet, men som man ändå inte vill göra sig av med? Min morfar gillade att måla i olja, men dessvärre uppvisade han sällan något större konstnärsskap. Några av tavlorna är fantastiskt fina, men de flesta har lite känslan av hötorgskonst. Mamma påstod att det var för att morfar slängde ihop något snabbt för att få in några extrakronor till hushållskassan då och då. Nu får morfars blommor och vintriga landskap sällskap av två konstverk som köptes för 50 kronor på Sikö och vi har påbörjat ett galleri tänker jag.
Ladans väggar är ett konstverk i sig och jag njuter verkligen av att se hur vackert något kan vara trots att det är snett och vint. Häng gärna med på utmaningen! Det kan bli roligt.
”All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.” Så stod det i Prinsens ABC-bok från 1883, men dessa visa ord gäller fortfarande. Igår vid 14-tiden såg det ut så här precis innan jag slog igen dörren till dotterns nu före detta lägenhet. Det var ett fint nästförstaboende för någon i början på sitt vuxenliv och nu har en annan ung kvinna flyttat dit. En parbildning har brutits upp och singellivet krävde nytt (eller gammalt) boende. Måndag morgon fanns det en plan på vad som behövde åtgärdas. Flytt, städ, förvaring. Just då kändes det absolut genomförbart, men lite överväldigande. I stunden då allt var klart och bilden togs kände jag stor lättnad över att det hade gått så bra.
Hela lägenheten var genomsökt, rensad, putsad, skrubbad, avfrostad, dammad, dammsugen, dammtorkad och tömd, men i köket stod ett sista tack till innehavaren. Tidningar och magasin är några av de ting som rationaliserades bort i flytten, men den här trodde dottern skulle uppskattas. En återinflyttningsblomma har väl också sin plats, för att inte tala om en svala och ett tack. Jag har lämnat en liten hälsning till alla som har efterträtt mig i mina hem sedan den första lägenheten i Tumba och tycker att det är en fin tradition.
Hemma hos lillasyster sken solen in och de flyttvärkande musklerna fick möjlighet att mjukas upp i jacuzzin. Det var länge sedan jag saknade att ha ett badkar så mycket som just då. Fast vad knasigt egentligen, det är ju dumt att sakna ett badkar medan man är nedsänkt i varmt, härligt vatten. Å andra sidan är elen så dyr nu och kommer sannolikt att bli ännu dyrare i vinter. Med tanke på det kommer nog många familjer att prioritera bort vissa aktiviteter p.g.a. ökade kostnader och jag kommer att vara glad över att inte behöva känna att jag inte kan bada för att det blir för dyrt. (Jaja, märkligt resonemang kanske.) Jag ska sätta mig in i Eon-appen som ger möjlighet att följa elförbrukningen i realtid, men är ytterst tacksam för brorsans energieffektiva renovering. Noll respekt från våra ledare och bankerna för hur ekonomi funkar har lett till en inflation som gör ont, vi får ökade elkostnader p.g.a. en ”grön el”-satsning som sker samtidigt som samhällsutvecklingen kräver mer och mer elektricitet och så har vi räntorna som kryper uppåt, uppåt, uppåt. Det börjar redan göra ont för både privatpersoner och företag och jag hoppas att det inte blir så illa som många förutspår. Peace.
Ps: Jag vill påminna om dotterns och min utmaning Skapande september. Det hade varit roligt om fler hakade på, åtminstone någon dag då och då.
Detta måste vara tidernas snabbaste flytt, åtminstone i vår familj. Allt är inte klart eftersom vi inte får med oss allt som ska ner till Blekinge, men annars så… Hej och hå!
Här var vi halvvägs ungefär. Tänk att även någon som är väldigt minimalistisk kan ha så mycket grejer!
Det nya boendet ligger betydligt bättre till. Rummet kräver lite Tetris-jobb för att funka, men det är vi bra på i vår familj! Allt nödvändigt är på plats och dottern är nöjd.
Kanske ligger det undermedvetna tankar och minnen från barndomen hos dottern som gör att hon älskar denna utsikt så mycket? Jag känner mest ”trångt”, men kan hålla med om att just gårdagens solnedgång bjöd på vacker himmel.
Sent omsider var vi tillbaka hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Underbart att mötas av smarrig middagssallad när man är så trött att ögonen bara vill falla ihop. Idag kör vi sista rycket!
Vår Kia fick följa med från USA. Sjusitsig och mycket skön att köra, men för stor och bränsleslukande för att vara en vettig tvåpersonersbil. Vi planerade därför att sälja den ganska snart efter flytten, men så blev det aldrig. Bilen har fått jobba hårt de här åren och vi har varit mycket tacksamma över den. När nu yngsta dottern med kort varsel behövde flytta var det självklart att Kia:n skulle bli behjälplig. När detta blev känt passade brorsan på att fråga om vi kunde ta med en kubikmeter prima björkved till syrran i Nynäshamn, något som vi naturligtvis gick med på. Jag har staplat ved många, många gånger, men aldrig i en bil! Det gick dock utmärkt.
Jag har inte sett så mycket regn sammanlagt det senaste året som under resan upp till Nynäshamn. Vi hade behövt få lika mycket på Sturkö, men dessvärre blev de utlovade 20-30 mm regn där till nästan ingenting. Trots regnet gick resan smidigt. Vi fick årets sista sommardag i förrgår, igår var det höst på riktigt och det räckte inte längre med t-shirt för den som ville slippa frysa.
I Mörtfors stannade vi för en stunds häng med svärmor och svärfar och en delikat måltid. Det är alltid lika underbart att vara i detta paradis. Det tycker även grävlingar, så de hade levt rövare bland rosenskäran. Buketter är dock också vackra, inte bara rabatter. Nu har maken jobbmöte och jag förbereder mig för dagens flytt. Heja, heja!
