Den här tiden på året njuter jag av alla äpplen som omger mig. Det är nu vi njuter av hela paketet: form, färg, doft, recept, konst. Min favorit är äppelmust, silad från råsanftcentrifugen. Äppelkaka med vaniljsås är fantastiskt gott, även äpple i favoritfläskgrytan från Vår kokbok. Trots detta bestämde jag mig för att försöka måla ett äpple då jag redan hade framme mina Twinklings. Det visade sig att de här färgerna inte riktigt är lätta att måla med om man inte ens kan akvarellens grunder, men resultatet blev ändå ett äpple som fick en lite extra dimension av gulddetaljerna.
Jag slutade med att spreja lite guldglimmer över resultatet. Den röda färgen hade inte torkat ordentligt, så jag skapade oplanerat en spännande vänsterkant.
Hej, hej äpplet! Du får nog skickas hem till någon i ett kuvert.
Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.
Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.
Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.
Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.
Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.
Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.
Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!
Jag har genom åren träffat på en massa olika sorters förhållningssätt till hur bilar ska skötas. Somliga bilägare köper en bil och kör den i botten av ren okunskap. Känner man inte till hur viktigt det är att byta olja, hålla koll på kamremmen eller byta bromsbelägg i tid kan det kosta onödigt mycket att reparera, kanske är det inte ens möjligt. Det går bra att köra en rostig bil, men till slut kan till exempel bilgolvet exponera marken under och den sortens fläkt godkänns inte av besiktningspersonalen. Den som kör omkring med dåliga torkarblad kan få ont i huvudet, men viktigare är att man lätt blir en trafikfara då man inte upptäcker faror i tid. Ett stenskott är ingen fara och är lätt att åtgärda, men låter man bli att laga kan sprickor spridas och glaset gå sönder helt. Detta kostar betydligt mer. Ett gammalt omodernt åk kan vara otroligt välskött trots sin ålder och visar på betydligt bättre kvalitet än en bil med bara några år på nacken. Somliga rariteter är mest till för att tillfredsställa åskådares ögon och ägarnas ego. De är putsade ut i minsta kromdetalj och utan en fläck, men är för dyra att köra långa sträckor med och kan inte heller användas för att hjälpa andra med skjutsar, flyttar eller liknande.
I somras hörde jag för första gången liknelsen mellan kroppen och ett fordon. Det slog direkt an en sträng hos mig. Jag har genom åren varit mycket bättre på att ta hand om mina andliga och mentala behov än de fysiska. Det gäller både själva motorn och de yttre attributen. Inför den kommande veckans förmodade mörker (SMHI bjuder upp till dans med Netflix, stickning och långkok) passade jag på att ge mitt fordon lite extra omsorg. Jag laddade med en kopp myntate och drog fram skrubb, fotsalva, ansiktsmask, oljor, värmedyna, härlig musik och en avslappningsmeditation. Elkostnaderna lockar numera till ännu kortare kortduschar än de jag redan tar, men jag njöt av både torrborstning innan och en rejäl avskrubbning i duschen. Det var så huden glödde efteråt och det kändes skönt att olja in den.
Efter en noggrann ansiktsrengöring, skrubb och ful ansiktsmask (den får vem som helst att se kriminell ut) smorde jag in mig med den sista skvätten favoritolja från min danska vän. (Den har hållit fint sedan jag fick den i ett härligt 50-årspaket.) Vid det här laget var det dags att smörja in fötterna länge och väl. De börjar äntligen se lite mer normala ut efter att ha blivit styvmoderligt behandlade hela sommaren. Just fötterna mår bra av att masseras, vi har många triggerpunkter där! Vid det här laget började jag känna mig riktigt mör och trött. Jag hade tänkt titta på ett avsnitt Better Call Saul (det är så spännande nu att jag knappt klarar att titta ibland), men det passade varken sinnesstämningen eller orken. Efter att ha bäddat in mig på spikmattan med värmekudden vid fötterna satte jag på en meditationsapp. Den somnade jag ifrån innan jag hann säga grisfis… Så småningom måste jag ha vaknat till och slängt ner spikmattan på golvet, men det kommer jag knappt ihåg. Trots det kompakta mörkret ute vaknade jag sedan pigg och utvilad vid sexsnåret.
Efter duschen sprejade jag in mig lite i en av de dofter som kanske inte riktigt är värdig min ålder. Det var länge sedan Amazing Grace var populär, numera är det andra doftnoter som uppskattas. Jag älskar dock texten på kartongen och tyckte att den passade så bra in i min ”spa-ritual”.
”hur du klättrar uppför berget är lika viktigt som hur du tar dig ner för berget. och så är det med livet, som för många av oss blir ett stort gigantiskt prov som följs av en stor gigantisk insikt. i slutändan handlar allt om ett ord. nåd. det är hur du accepterar att vinna och förlora, tur och otur, mörkret och ljuset.”
Just kroppen får vi bara en. Cellerna den består av byts dock ständigt ut. Det är inte omöjligt att bryta ovanor, även om det är svårt. Det är viktigt att komma ihåg. Ingen mäktar med att vara perfekt i alla aspekter. Det finns det varken tid eller ork till. Ett och annat kan det dock vara värt att satsa på. ”Forty and fit”, ”Fifty and fab” är det för sent för då det gäller mig själv. Däremot är jag glad att mina ögon ser på mig själv med snällare ögon än förut. Som min kusin sa igår: ”Jag tittade på tanten i spegeln och sa till henne ’Kom nu så går vi hem!'” Själv vill jag säga till tanten i min spegel ”Vad härligt att världen fortfarande ligger framför dina fötter”. Ännu härligare är det ju om tanten dessutom är rustad för äventyret.
I mina gömmor finns otroligt mycket pysselgrejer, så varje gång jag kommer på sätt att använda dem blir jag glad. Dagens utmaningsord zoo lockade för mig tankar på barn och djur, så det här blev resultatet. Snabbt och lätt! Sedan fotograferingen har kortet dessutom fått en liten talbubbla med ett grattis tillagt.
Så här långt blev det här projektet snabbast utfört från tanke till slutförande. Jag gillar verkligen att skicka post, men har varit dålig på det rätt länge. Det är inte så roligt när det tar två veckor för ett paket att komma fram mellan Sturkö och Handen (true story) och ett vykort kostar 13 kronor att skicka. Å andra sidan har den lägre viktgränsen gått från 20 till 50 gram, så det gäller kanske att maxa innehållet?
En av de bästa goda vanor en människa kan plocka upp är morgonyoga. Det krävs inga långa stunder för att väcka kroppen, inga avancerade positioner eller komplicerade kombinationer. Det finns yoga som är del i religiöst utövande och det finns yoga som är stretch och kroppsmedvetenhet. Det är den senare som jag utövar.
Att försöka fånga stämningen en tidig septembermorgon är kanske inte helt lätt, men jag tycker att jag lyckades rätt bra. Jag hade kommit rätt långt i hanteringen av min kroppsuppfattning då jag flyttade till Orem, men det var definitivt yogan som fick mig att bli tacksam för den kropp jag har med alla dess egenheter. Det bästa av allt? Jag har lärt mig ”öppna mina höfter” med duvan. Ljuvligt smärtsamt då man är mycket stressad eller bara känner sig stel och orörlig.
Här har du resten av utmaningarna! Vi har fyra dagar kvar och en bonusdag som jag kommer att använda till utvärdering. Lycka till önskas dig som är med.
Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.
Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.
Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.
Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.
Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.
Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.
Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!
Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.
Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?
Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.
Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.
Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…
För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.
Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?
Idag har vi kommit till den största utmaningen i denna kreativa utmaning, åtminstone rent teoretiskt. Vad gör man med ”x”? Själv gick jag inte längre än att jag tänkte på alla gånger jag korsar stickorna då jag stickar. X efter x efter x, allt i ett meditativt flöde. Lite symboliskt är det väl ändå att september brukar vara brytpunkten för mitt stickande. Det är inte lockande att ta upp några stickprojekt under de varmare månaderna och sedan jag började hålla till mer i trädgården finns inte heller ork eller tid. Det kanske inte kan räknas som särskilt kreativt på något sätt, men projektet för dagen blev alltså att städa upp i min stökiga stickkorg och komma igång igen.
Då jag var på mitt Gotlandsretreat i november 2019 köpte jag några nystan av ett så mysigt och mjukt garn (Tibet av yak, merino och polyamid) då jag var inne på Design & Hantverk Gotland. Jag tänkte att det skulle vara ett bra projekt och fint minne att göra den enklaste formen av sjal (bara räta maskor och öka en maska i början på varje varv) stickad på stickor nummer 10. Hur det nu blev så visade det sig att jag skulle få fullt upp med mina promenader och med att sova, så jag kom aldrig igång riktigt. Nu känns det dock helt rätt och Better Call Saul visade sig vara en perfekt serieserie (haha, det blev ett roligt ord). Jag kommer nog att fortsätta kryssa stickor över varandra hela vintern trots att den här sjalen med all sannolikhet snart är färdig.
Själva stickandet hade jag faktiskt tjuvstartat lite med tidigare i veckan. För ett par dagar sedan blev nämligen M:s andra socka klar, så nu kan jag skicka ett litet höstpaket till Hannover. Bättre sent än aldrig? Jag har äntligen lärt mig ”Kitchener’s stitch” för att smidigt och snyggt sy ihop tåspetsen med maskstygn. Fredrika på vindens (väldigt fina stick-tutorials på YouTube) instruktion var tyvärr felaktig och fick mig att till slut tro att det var fel i huvudet på mig. Den här gången tittade jag på någon amerikansk dam istället och det gick mycket bättre.
Hej och hå. Bokstäverna i slutet på alfabetet ställde till med lite problem då det gällde att hitta inspirerande ord i den här utmaningen. W är ändå inte den värsta bokstaven då wellpapp faktiskt kan användas på en hel mängd kreativa sätt. Problemet för mig var kanske att jag inte kunde tänka på annat än mina You Do-wellpapp-produkter som var ganska svårsålda och kom i en mängd starka färger. Naturligtvis tänkte jag använda något från den linjen till den här utmaningen, men jag verkar inte ha något kvar. Jag fick därför uppsöka närmaste låda med förpackningsmaterial och hittade en vit bit wellpapp som skyddat något ömtåligt på väg hem till oss.
Efter att ha snurrat runt lite i huvudet och sedan uppsökt mitt kära sajberspejs hittade jag ett roligt projekt där man bygger upp porträtt i flera lager genom att utnyttja hela kartongen. Eftersom jag hade lite kort om tid bestämde jag mig för att satsa på att skära bort det svarta i detta porträtt jag hittade. Det är egentligen ganska lätt att omvandla egna foton med stora kontraster på detta sätt, men tiden var som sagt en faktor. Jag skrev ut bilden och tejpade fast den försiktigt på en lagom stor bit wellpapp. Sedan började det pilliga arbetet att skära i övergångarna mellan vitt och svart. Mest pilligt var det runt ögon och mun, men jag tycker ändå det blev helt okej.
Här ser du att jag inte var tillräckligt försiktig vid några ställen och därför rev sönder papperet lite. Det mesta gick dock bra att försiktigt dra bort.
Detta projekt hade blivit ännu bättre i större format då man inte blir lika beroende av att vara försiktig runt de mindre detaljerna. Jag är ändå nöjd! När jag var färdig satte jag några remsor bred, dubbelhäftande tejp på baksidan av porträttet och fäste på en tunn kartong i A4-format. Det här får kanske bli en gratulation till någon tonårstjej tänker jag.
Här hittar du kreativa utmaningar till alla dagar i september (eller vilken dag som helst om du är lite mer free spirited än jag).
Vad gör jag själv när hösten kommer? Just nu funderar jag till exempel över vad jag ska göra med mina två enorma palettblad som står i verandan och börjar bli riktigt skräpiga. Möjligtvis är det slakt på gång. Två skott i varje färgställning kanske får växa lite försiktigt i vinter i någon fönstersmyg. Om min växtälskande systerdotter vill ha ”trädet” får hon det gärna. Kanske det går att utveckla det med beskärning? Jag blev tyvärr av med två av grenarna vid olika tillfällen i sommar då växten stod lite illa till och efter det blev jag dålig på att fortsätta forma genom att toppa den.
I ettårsrabatten fortsätter ringblommor, lejongap och rosenskära blomma. Jag vet att ju mer jag plockar, desto mer kommer. Det glöms tyvärr lätt bort och jag blir lite snål. Dahliornas revansch är tydlig och alla har efter bättre bevattning börjat leverera igen. Det gäller att njuta innan de första frostnätterna gör entré! Kärleksörten är finare än någonsin och jag funderar på hur jag bäst ska omfördela blommorna i perennrabatten inför nästa år. Tyckte det var bra att låta allt vissna ner på hösten och möblera om på våren, så jag följer det konceptet inför nästa säsong också.
Här ser du hur gången ned till trädgårdslandet blev. Sonen och jag påbörjade projektet i somras, men sedan kom skolstarten emellan och det tog paus eftersom jag inte riktigt prioriterade grävandet. Mammas kusin grävde lite då han var här (han har svårt att sitta stilla) och den senaste veckan har maken gjort en stor insats. Jag är så nöjd! Det blev precis som jag tänkte mig. De fula kanterna mellan gräs och grusgång ska såklart bort, men det översta lagret grus har ännu inte kommit på plats. Nere i trädgårdslandet tar jag hand om en låda i taget och med utvärderingen av årets säsong kommer stor tacksamhet över att vi kan få så mycket mat ur jorden, även en så torr sommar som den här. Med varje dag kommer mörkret tidigare och önskan att kura skymning växer. Fram med handarbetena!
