RUTIN följer mig på vägen som en mycket kärleksfull liten valp. Jag kan helt enkelt inte gå någonstans utan att snubbla på detta ord som blev mitt det här året. Det låter kanske inte särskilt positivt, men det är det verkligen för mig. Jag har möjlighet att välja en liten rutin i taget att implementera i vardagslivet och det får ta den tid det behöver. Inga grandiosa planer som funkar i två dagar, utan lite, lite i taget. Fysisk, mental och/eller andlig hälsa är det som dessa små rutiner har gemensamt.
I veckan pratade jag med bekanta som jag träffade för första gången i somras. De samtal vi har haft har varit av väldigt ytlig och praktisk natur på förekommen anledning, men nu hade jag möjlighet att lära känna dem lite bättre. Det visade sig att tre av fyra familjemedlemmar blev av med svåra hudproblem då de slutade äta gluten (alla tre är utredda för celiaki, med negativt resultat). Föräldrarna har haft svårt att få rätt kost till sina barn i skolan, men hittade till slut en läkare som sett de goda resultaten och därmed gett dem läkarintyg för glutenfri kost. Jag berättade om hur jag blev av med min migrän då jag slutade äta vetemjöl. Jag vet inte hur många som frågat mig om hur jag slapp detta elände, men det är många. Vad jag vet är det exakt noll som sedan provat själva. Många mötte mig med intresse, andra med skepticism, men ingen verkade tro på att detta var en möjlig väg till ett migränfritt liv. Idag har det gått tretton år och jag får sällan frågor om detta längre. För mig själv är det ingenting jag direkt tänker på, jag skulle aldrig offra mitt migränfria liv för att börja äta vanlig spaghetti eller kanelbullar igen. Rutinerna gällande mitt ätande som var så svåra att arbeta in blev till vanor som jag numera ytterst sällan ägnar aktiva tankar åt.
Det finns även andra rutiner som blivit inarbetade vanor som hjälper mig framåt. Efter en utmattning funkar det inte att vänta med att ladda batterierna tills de redan nått noll procent. Nope. Det är för sent. Det gäller att lyssna på kroppen och ge utrymme för återhämtning, att ta sig till en laddstation (soffa, promenadstråk, bok, ensam kontemplation, mindfulnessövning) för att hålla laddningsprocenten på en ganska hög allmän nivå. Sådant som hjälpte mig tillbaka då kroppen var slut var till exempel att sätta larm på allt som var viktigt, att återlära mig hur ofta det är rimligt att säga ja och när ett nej är på sin plats, jag fick känna efter vilken typ av fysisk aktivitet som min kropp behöver och hur viktig kosten är o.s.v. Goda rutiner som sedan ledde till goda vanor är i mångt och mycket fortfarande kvar i mitt liv.
Det går mycket snabbare att lägga bort en vana än att arbeta in den, så det är något att påminna sig själv om. Jag vet inte vad som skulle få mig att sluta ha blomvård på måndagar eller borsta tänderna innan jag går och lägger mig, men jag vet att dessa vanor arbetades in under lång tid. Tiden är helt enkelt ens bästa vän gällande denna fråga. Om några månader är det dags för min lilla pilgrimsvandring och jag håller på att förbereda mig inför den. Punktinsatser (läsa om svenska pilgrimsleder och andra vandringar t.ex.) blandas med rutiner (dagliga promenader och självrannsakan) som jag hoppas kommer att finnas kvar i vardagslivet som goda vanor då vandringen har genomförts.
