Jag gillar gravstenar. Jag känner förundran över livets komplexitet då jag befinner mig på kyrkogårdar och gravplatser och kan gå i timmar och känna in de själar som vandrat här innan mig. Var jag tog detta foto kan jag inte komma ihåg, men jag tror att det var på västkusten då äldsta dottern bodde i Göteborg. ”Omsider lycklig”. Var det en person som hade plågats svårt i sitt liv? Var det någon som var starkt troende? Jag vet inte, men jag gillar tanken på omsider lycklig. Inga svårigheter varar för evigt. Att ha dessa ord framför sig som ledstjärna kan bli till precis den kraft som behövs för att ta sig igenom det tunga, mörka, svåra. Jag är tacksam för att detta är så djupt förankrat i mig, inte minst gällande mina klienter. Jag älskar överlag mitt jobb och känner mig mycket tacksam för att ha denna uppgift i livet, men vissa fall känns onekligen mer ömmande. Det gäller t ex ett par som just nu går igenom en skilsmässa. Det är tufft. Det är sorgligt. Igår kändes det dock för en stund som att båda fick dessa ord framför sig, att de kunde känna att det kommer en dag då de kommer att bli lyckliga igen. Jag kan inte sitta och gråta under dessa samtal, men igår var det nära att tårarna svämmade över.
Ledord.
8 svar till ”Ledord.”
-
Hej Monnah! Omsider lycklig… vilka otroligt starka ord att bära med sig genom livet.
Visst är det något särskilt med kyrkogårdar! Jag känner ett lugn när jag går där! De bär på ett oändligt värde och många minnen.
Det du skriver om paret i skilsmässa berör mig extra. Det är 23 år sedan jag själv gick igenom min skilsmässa, efter 22 år tillsammans. Det kändes som ett fritt fall.
Jag minns fortfarande vad en präst sa till mig: Att orden ”tills döden skiljer oss åt” också kan tolkas som kärleken… att när kärleken är död, då skiljs man. Jag hade aldrig tidigare tänkt i de banorna. De orden gav mig ett nytt perspektiv mitt i allt det smärtsamma. Och efter tre år som ensamstående mamma till två flickor stod han bara där, min Lasse! Och nu har vi varit tillsammans i tjugo år!!KRAM till DIG! Anna
-
Eller hur? Jag är tacksam att jag hittade fotot igen.
Jag vet många som gillar kyrkogårdar, inte lika många som inte gör det eller känner sig neutrala. Vi behöver väl lite kontakt med helheten av vad det innebär att vara människa.
Jag förstår att du har starka känslor runt skilsmässor med din egen erfarenhet. Tänk så bra det blev med din Lasse! Och så gillar jag prästens kommentar om att om kärleken är död så är det också en tolkning som gör det lättare att acceptera att man behöver gå skilda vägar. Det är fint att det finns ”omsider lycklig” att ha som ledord under tider som allt känns som att det aldrig ska bli bra igen… Kram!
-
-
Omsider lycklig är väldigt, väldigt fint.
Jag tycker också väldigt mycket om att gå på kyrkogårdar. Jag tror att jag började med det redan i 30-årsåldern. Utöver det existentiella så är det också fint med det historiska och lokala. Under åren som jag regelbundet varit i Skåne för att vara med min far så har jag också gått rundor på olika kyrkogårdar och jag har besökt alla som ligger på cykelavstånd (en mil, tycker jag) från föräldrahemmet. Idag är det ingen skillnad på vilka yrken man har i de olika byarna, men i den tidsperiod som kyrkogårdarna omfattar var det förstås det. På en av kyrkogårdarna finns alla i den adliga släkten som äger det lokala godset, på en annan har man yrken som hör till den sjö där det en gång fiskades och man också skötte översilningsängar och på en tredje ser man att järnvägen gått här och det funnits en kalkgruva.-
Visst är det fint? Jag är glad att jag hittade fotot och blev påmind.
Precis som du delar jag intresset för de olika slags ”information” jag hittar där. Vår äldsta dotter fick sitt namn efter en runda på kyrkogården här på Sturkö som jag och maken gick då jag var gravid med henne. Vi bodde inte här då, men var sommargäster varje år. Ibland går jag förbi den gravstenen och liksom hälsar lite som tack för det vackra namnet och undrar lite över kvinnan som begravdes där för länge sedan. Har t o m letat upp henne i kyrkoböckerna, men hittar inte att vi är släkt (min mormors släkt har ju annars sina rötter här).
Ja, visst är det intressant att yrkena finns med. Jag har funderat runt det, om det inte längre är lika viktigt eller om personerna själva inte tycker det är viktigt. Min far blev intervjuat i lokaltidningen för många år sedan och uppgav då att han var ”diversearbetare”. Min mamma blev SÅ upprörd, för han var ju polis. Då sa min far att det gjorde han ju bara för att försörja familjen, men han var också skogsägare, familjefar och ett gäng andra grejer som passade under vilken ”sysselsättning” han hade. Och det var just det de hade frågat efter. Haha.
Fint att få höra om hur tydligt det är vilka som ligger begravda på de olika kyrkogårdar du besökte med cykel.
-
-
Det är rogivande att gå på kyrkogårdar. Särskilt de där gamla där yrken och små ord står inpräntade i sten om personen som ligger där. Omsider lycklig är ju precis så det är. Upp och ner för backarna hela tiden. Kram
-
Precis så. Rogivande. Det är stor skillnad på kyrkogårdar i olika länder, men också mellan svenska kyrkogårdar. De som har blandade väldigt gamla och nyare känns mer som mänskligheten själv, men jag gillar de där gravstenarna står lite huller om buller och ser ut att vara från vikingatiden också. Upp och ner, ner och upp. Så är det. Kram!
-
-
Kyrkogårdar har alltid gjort mig nyfiken, speciellt de med riktigt gamla gravstenar. När jag ser året då personen föddes och året han/hon dog så försöker jag föreställa mig på livet såg ut då personen begravdes. Inga bilar, ingen elektricitet, annan klädsel på människor m.m.
Har alltid varit intresserad av historia och kyrkogårdar kan vara historiska.
Får jag fråga vad du jobbar med?
-
Ja, så har det varit för mig också, inte minst här på Sturkö där jag har mina rötter. När jag var yngre var vi bara sommarboende. Då hade jag aldrig trott att vi skulle hamna här som permanentboende. Vet att jag hittade en gammal släkting som jag fascinerades av utan att veta att det var min gammelmorfars storebror. Tänk, va! Att han kunde väcka intresse bara genom stavningen på sitt namn och det långa livet…
Jag är gammal lärare som har skolat om mig till samtalsterapeut.
-
Lämna ett svar