Hade du levat på ett annat sätt om du visste dagen för din sista stund på jorden? Inte vet jag min sista stund, men jag ser bokstavligen hela livet passera revy mitt framför mina ögon just nu som en bieffekt av att vi på riktigt började ta itu med utrensningen av ladan i våras. Det skulle vara trevligt att kunna säga ”jag ångrar ingenting”, men så är det inte riktigt. Däremot ropar jag högt till alla som vill lyssna att jag har levt ett rikt liv, att så många underbara människor har slagit följe med mig, att några har stannat medan andra liksom finns kvar fast de inte är tillgängliga längre, att jag har haft drömmar och önskningar som har fört mig framåt mer än hållit mig tillbaka, att jag har släktingar och familjemedlemmar som har gett och ger mig trygghet och kärlek i överflöd, att livet är en berg- och dalbana, att solnedgångar alltid känns speciella, men bör upplevas utan något kameraobjektiv framför ögonen, att småbarnsåren var sjukt roliga och jobbiga, att makens äventyrslust gett oss chanser som jag aldrig ens hade kunnat drömma om, att det som känns självklart idag inte nödvändigtvis är det imorgon, att alla kommer med sitt bagage och att det är okej och slutligen att det är väldigt roligt med dokumentation av olika slag, men att det också är klurigt att bestämma vad som får stanna och vad som får gå.
Jag rensar foton och memorabilia och sorterar med något slags mani. Känner att jag vill rida på vågen av lust för detta projekt och påminns om att det är så lätt att bara låta saker och ting vara när något blir överväldigande. Därför fortsätter jag. Dag efter dag. Digitala filer, negativ från olika platser som sorteras in i tidsordning, många tusen fotografier. En del åker i soporna. Solnedgångar och växter utan sammanhang. Suddiga bilder utan estetiskt eller dokumentärt värde. Sådant som var oviktigt då och oviktigt nu. Några stora semestrar samlas ihop för att få en egen plats i familjelådan.
Alla barn har varsin låda. Maken och jag har varsin låda med sådant från tiden fram tills vi träffade varandra. (Alltså, jag har gjort många fotoalbum till barnen, dessa foton är sådant som ”blivit över” eller aldrig hamnat i något album.) Vi har en låda med storfamiljens foton och dokumentation av olika slag (min och makens ursprungsfamiljer, våra mor- och farföräldrar). I en låda samlas alla dokument och ett fåtal foton vi hittat från den här gården. Den tillhör huset så klart. Jag samlar allt i lådor från Smart Store Dry som motstår fukt, lukt, damm och odjur. (De är för övrigt riktigt bra och jag kan varmt rekommendera dem. Locken klarar dock inte hur tungt som helst.) Fotona lägger jag inte i rätt tidsordning, det känns övermäktigt och dessutom kan jag inte vara precis gällande det. Hade livet hängt på det hade jag kunnat gå igenom alla negativ, de finns ju sparade. Lådan med dem får stå någon annanstans än på ladans vind om det ska vara någon mening tänker jag. De ska väl mest vara en backup om något skulle hända med fotona.
Snart är den här delen av genomgången klar. Den har varit roligast skulle jag vilja säga. Prylar i all ära, men de betyder faktiskt inte mycket för mig. Vi har gjort oss av med SÅ mycket, men det finns ändå mer än nog kvar. Gällande gamla brev och liknande får de vara kvar till stor del. De innehåller kanske ingenting revolutionerande, men mina brevvänner är en del av en historia som våra barn kanske aldrig kan förstå utan dessa bevis. Riktiga flygbiljetter, pappersdokument, blåkopior. Tänk ändå vilken fantastisk utveckling jag fått vara med om så här långt! Jag förstår att det är lätt att tro att man nått vägs ände gällande utveckling, men vet att det inte är så. Livet som det var kommer aldrig tillbaka och så ska det vara. Det är ändå skönt att landa i den känslan! /Hälsningar Nostalgikern
Lämna ett svar till Channal Avbryt svar