Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.
Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.
”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.
Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)
Lämna ett svar