Från en annan dag.

Idag har det varit jobbigt på flera sätt. Jag önskar jag kunde sätta min hjärna i ordning så jag kunde uttrycka mig igen. Jag har alltid älskat, eller åtminstone tyckt om, att skriva. Under en lång tid har jag dock inte bara haft skrivkramp, utan hjärnstopp! Jag är ändå jag och följande ord från en tid tillbaka sedan känner jag mig fortfarande hemma i:

The finish line faded away as I slowly started seeing what had been there all along
There never was a race, the destination was to be found within myself
Heartbeats filled my head while sadness filled my heart
And I had to let go of regrets and empty promises

Fear will never rule me again