Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.
Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.
Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..
Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.
Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.
Lämna ett svar