Fira den som firas bör.

Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.

Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.

Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.