En lång helg i sann julanda.

Jag skrev om tid häromdagen. ”Jag vill att min upplevda tid ska vara lång.” Det har jag verkligen fått känna de senaste två dagarna. Det är kanske lätt att det blir så när dagarna innehåller flera ganska intensiva aktiviteter, men också sådant som inte tillhör vanorna. För mig som är så bunden vid rutiner och traditioner är det viktigt att skaka om mig själv lite (på ett positivt sätt) då och då. På rullande stenar växer ingen mossa, eller vad är det man säger?

Igår klämde vi in kyrka, möte med vägföreningen och tårtkalas för svärmor och efter det placerade jag mig mycket nöjd på spikmattan med värmedyna och duntäcke men vid öppet fönster. Alltså, vi har en väldigt mild december och jag är inte missnöjd så länge det åtminstone regnar också. Vill inte ha en 2018-torka nästa sommar.

Jag känner mig så nöjd och glad med hur december har blivit, trots att jag inte alls fått lika mycket gjort som jag hade tänkt, jag fick en flera dagar lång huvudvärkssession som satte käppar i hjulen för sociala aktiviteter och jag har inte alls pysslat sådär mycket som jag önskade eller planerade. Att då ändå vara nöjd och känna julstämning istället för julstress såhär nio dagar innan jul är härligt. Det finns mycket att säga om både det ena och det andra, men inte någonting om otillräcklighet och bara jättelite om besvikelse. För mig är det härligt och välkommet. Sist kvar i kyrkan efter att ha varit köksboss hade jag blivit Rudolf med röda mulen, men jag kände mig så glad! Då ville jag fånga den stunden. Jag är glad att jag vill och orkar göra insatser både här och där för att andra ska ha det roligt. Svårt att förklara, men för en gammal martyr är det sannerligen en uppgradering av livet att inte göra grejer med utgångspunkt i självuppoffrande.

Igår satt jag sedan i kyrkan och förundrades över när lilla A sjöng Nu tändas tusen juleljus tvåstämmigt med sin pappa. Änglaröst! Sådär helt kristallklart och utan att darra på manschetten. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen kan jag säga, och gåshud. Förundran och tacksamhet. Musik är livet, hör du. När vi sjöng för svärmor fick jag precis samma känsla. Födelsedagar har blivit en känslosam historia för mig. Det är som att det där med att få vara i livet inte är självklart på något vis, jag kan bli överväldigad över att jag får vara här. Att jag har möjlighet att förfina hantverket bakom svärmors Schwarzwaldtårta så den kanske blir lite bättre varje år. När jag hör om andra som inte vill uppmärksamma sina födelsedagar eller inte vill att tiden ska gå kan jag bara tänka på alternativet. Jag vill leva mer, jag vill leva ännu lyckligare, jag vill fortsätta vara nyfiken, utveckla mig själv, ha roligt, få följa nya generationer och se dem utvecklas och hitta nya lösningar på gamla problem. Jaha, så filosofiskt får det sluta idag.

Ps: När man i ett julklappsbyte får den bok man själv skänkt till Pingstis får det väl vara ett tecken på att det finns något i boken som jag bara MÅSTE göra! Hahaha, jag skrattade jättemycket åt detta. Bättre humor än så har jag dessvärre inte.