Jag har fotat rätt länge nu. Första riktiga försöket till att lära mig mer om exponeringarnas spännande värld gjorde jag på högstadiet då jag och mina kompisar fotade och framkallade svartvitt under skolans FA (Fria Aktiviteter). Jag tyckte det var roligt redan då och började längta efter en systemkamera. Efter att ha passat barn under rätt lång tid under vårt första år som gifta blev jag uppvaktad med min första systemkamera, en Nikon, av barnens föräldrar. Då började jag fota lite mer seriöst eftersom kvaliteten på fotografierna blev väldigt mycket bättre. Så småningom var det dags för den digitala revolutionen att göra intrång i även mitt fotograferande och då övergav jag Nikon eftersom jag fick en Canon 350 D i present av min familj. Photoshop blev min nya bästa vän i samband med bytet till en digital kamera och fotograferandet blev om möjligt ännu mer roligt!

Under årens lopp har jag sett andra hobbyfotografer utmana sig själva för att sluta som ”riktiga” fotografer. Till deras skara kan man räkna sig då man känner sin kamera utan och innan, när man faktiskt vet vilken skillnad det gör att använda olika slutartider och när man kanske har haft råd att samla på sig några olika spännande objektiv, externa blixtar och en riktig kamera. Till dessa personers skara hör bl a min fantastiskt duktiga svägerska Karin och flera ”gamla” scrappare.

Ibland har jag turen att få utmana mig själv lite mer. I somras bad min kompis mig fota honom och hans fru då de firade 25-årig bröllopsdag och samtidigt passa på att ta familjefoton. Här är några av mina favoriter. (Jag har inte frågat om lov att lägga upp deras ansikten här i bloggen, så det här får duga.) Vår familj har inte ens ett enda vettigt familjefoto, men du vet väl vad de säger om skomakarens ungar…