Hus och Hem

Lördagsnöjen.

17 augusti, 2025 10 kommentarer

Jag sitter här och har lite svårt att röra på mig. Man skulle kunna tro att jag hade varit ute och tränat, varit med i ett lopp eller liknande, men allt jag har gjort är att ha städat vinden i ladan. Detta var nästa etapp i vårt stora laduprojekt. Det var dags att äntligen ta tag i den surdeg som detta utrymme hade blivit då det inte riktigt fanns någon plan och mycket var ”så länge” då vi flyttade hit. Bättre sent än aldrig är definitivt något jag skriver under på och när något väl blir gjort kan jag glädjas till hundra procent! Därför får du njuta av den underbara ”efter-bilden”. Tja, det kan också bero på att någon före-bild aldrig togs. Lika så bra är väl det. Allt jag kan säga är att det knappt gick att ta sig fram till andra änden eftersom det stod en vävstol, plastlådor, flyttlådor, gamla trälådor och allt vad det var. Vi hittade grejer som hade varit perfekta till loppisen, men du vet hur det är. Man kan ha den perfekta prylen, men är den inte lättillgänglig eller om man inte vet var den är så tar den bara onödig plats. Detta är en av anledningarna till att jag verkligen jobbat hårt på att få ordning på torpet de senaste åren. (Japp, det är inte som att bo i en hyrestrea med förråd.) Bästa medhjälparen, förutom maken, var grovdammsugaren som har fått jobba hårt sedan vi köpte den tidigare i sommar.

Så här såg det iallafall ut på gårdsplanen när vi närmade oss slutet på dagen. (Det blev mer och mer, jag förstod knappt var allt hade fått plats.) I festsalen i ladan ställde vi flyttlådorna som ska till Pingstis. Jag tror det blev fem stycken till slut. FEM. Jaja, bra att ha, men nu för någon annan.

Något annat kul som hände under dagen var att vi hittade Bullens rede! Vi har vaktat brorsans kvarvarande fjäderfän i ett par månader och har märkt att hon gjort sig redo för att värpa. Tuppaskrället Brutus får nog inte vara kvar, han är vacker men inte alls trevlig. Han attackerar med karatesparkar, både oss och gäster. Både Brutus och Bullen var traumatiserade efter flera rävattacker då de kom hit, men Bullen har ett mycket trevligt temperament. Vi får se om det blir permanent boende för damen, isåfall med annat sällskap.

Bullens skönhet står i paritet med dockan längst till höger som mormor köpte med sig hem från Amerikat då hon var där när jag föddes. Så här såg min fina leksaker ut när jag var ett halvår gammal. Just då var jag nog inte så intresserad av något i denna uppställning, men jag syns med en docka i famnen på väldigt många bilder sedan tidig ålder. Amerikadockan heter Elisabeth, det namn jag ofta använde till mig själv under lek. (”Du kan kalla mig Lisa.”) Hon är mjuk och tung på samma gång och fick oftast vara med då jag och syskonen eller vännerna lekte. (Vad gör barn idag? Sitter och klickar på paddan tillsammans?)

Elisabeths gulsot kunde jag inte läka, men hon var även väldigt skitig. Först fick hon bada i bikarbonatvatten. Efter det diskade jag av henne ordentligt med en diskborste, lite Yes och ljummet vatten. Håret tvättades med både schampo och balsam (vet inte om det var rätt, men nu luktar det gott) och magic eraser användes för att gnugga bort allt envist smuts. Glansen i håret är nog för evigt borta och läpparna har bleknat ordentligt på de 55 år som gått. Kinderna har ingen färg kvar, men leendet och ögonbrynen sitter där de ska! Jag blir fortfarande glad då jag se min gamla favorit och hoppas att hon får vara med och leka under många fler år.

Värre stod det till med annat i lådorna. Denna favoritapa till exempel. Den kan numera användas till skrämselpropaganda av valfritt slag. Den åkte naturligtvis i soporna. Hoppas att den åtminstone var god.

Hus och Hem

Let it go.

9 juli, 2025 16 kommentarer

”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.

2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)

Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.

Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.

Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)

2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.

2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.

2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.

Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.

Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…

Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…

… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.

Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.

Hus och Hem

Musskit och vårkatarsis.

15 april, 2025 12 kommentarer

Ja, visst gör det ont när knoppar brister (Karin Boye) och nog knastrar det mellan tänderna då vägarna sopas rena från sand och skräp. Det är då också dags att storstäda både här och där. Jag och mina syskon har kvar vårt sommarställe här på Sturkö tillsammans. Vi har inplanerade dagar både vår, sommar och höst då vi alla storstädar och fixar i trädgård och hus. Eftersom vi ska vara där på påskafton bestämde syrran och jag oss för att stråla samman med några av våra avkommor och deras respektive för att storstäda, ta ner gardiner för tvätt och ta fram trädgårdsmöblerna.

Innan städningen skulle dra igång tänkte jag, dottern och svärsonen äta lite gott på Blomlöfs i Brömsebro. Tji fick vi, för när vi kom dit visade det sig att de inte serverar varm mat på måndagar. Jaja, vi bestämde oss för att åka till Blomlöfs i Karlskrona idag istället och plockade upp grillad kyckling, vindruvor och bakelser på ICA i Jämjö. Det blev en god lunch det också, denna gång intagen med ytterkläder på vid matbordet i Bredavik. Sedan drog vi igång som virvelvindar!

Huset städas innan vi stänger för vintern, men det är alltid sådant som man behöver ta itu med, som att städa efter mössen som alltid hittar vägen in någonstans. I år var det ovanligt få tecken på mössens vinterliv. Annat var det förra året…

Här är något av det vi gjorde:

urtorkning av kylar och frysar
rengöring och avtorkning av alla ytor
rensa spindelväv uppe vid taket
skura duschrummet
dammsuga soffor och fåtöljer
ta ner alla gardiner för tvätt
tvätta fönster
dammsuga golven (vi torkar när det är slut på att ha skorna på inomhus då det är varmare)
kontrollera musangrepp och rengöra
sätta på varmvatten
plocka fram trädgårdsmöbler
göra rent i ”gula stugan”

Älskar att våra unga vuxna känner lika stark anknytning till denna plats som vi gamlingar. Ingen sommar utan Bredavik. Ju äldre ”barnen” blir, ju fler som ansluter till familjen, desto klurigare blir det att lösa hur vi ska kunna vara där alla samtidigt. För det är ändå det som är roligast, att hänga med ”de andra”…

Efter städandet kom ”de andra” hem till oss och åt middag och påskgodis. Så mysigt att prata och prata och fundera runt bröllop och annat kul. Och vips, så var den dagen tillända. Det är så skönt att lägga sig trött i hela kroppen av hårt fysiskt arbete! (Maken som skulle flyga till jobbet fick ta bilen p.g.a. dimma tidigt igår morse. På vägen höll han på att krocka med en älg, en tvärbromsning och tio meter tillgodo sas vara förklaringen till att han kom hem med både sig själv och bilen i fullgott skick. ”Vad är det jag säger, det är säkrare att flyga än att ta bilen!” Burr…)

Hus och Hem

Bordläggning, eller bordlagning.

22 mars, 2025 4 kommentarer

I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.

Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.

När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.

Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…

Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.

Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.

Hus och Hem

Omvårdnad av köksbänk.

4 mars, 2025 14 kommentarer

Med viss oregelbundenhet tar vi hand om träbänken här hemma. Då vi renoverade köket efter en stor olycka med värmepannan i Snättringe i början på 10-talet undrade maken om verkligen träbänk med nedsänkt diskho var smart. Jag var ihärdig, hade kollat på en massa snygga kök i Sköna Hem och i inredningsbloggar. Förvisso var jag noggrann med att få till arbetstriangeln i vårt parallellkök, något som de förra ägarna inte hade prioriterat, men träbänk skulle det vara.

Det där köket blev mitt drömkök på många sätt. Idag hade jag tyckt att det var trist, förutom kaklet som var underbart, men praktiskt. De som köpte vårt kök har sålt vidare, de renoverade bort arbetstriangeln och bytte både kakel och vår fantastiska fläkt och påminner om hur meningslöst det är att tro att ”neutral smak” är neutral. Folk gillar helt enkelt olika och ett kök är mycket krångligare att anpassa till personlig smak. Hade jag gjort om köket idag hade jag aldrig gjort mig av med den rostfria bänken från 70-talet och jag hade aldrig använt träbänk. Det hade blivit en ljus virrvarrskiva istället, eller något annat mer praktiskt och fortfarande snyggt alternativ.

Dessa två kompisar får jobba då det är dags för träbänksvård. Jag tar en matsked oxalsyra och rör ut i lite varmt vatten med en tesked för att lägga på mörka fläckar av diverse slag. (Detta är en gummihandsksaktivitet.) Oxalsyran används sedan för att bleka bort de där svarta fläckarna som är så trista. Svarta ringar efter grejer som inte skulle ha ställts direkt på bänken, synliga rester av soya och lite allt vad det kan vara.

Den här gången var jag lite för frikostig. Eftersom syran bleker oavsett om det finns en fläck eller inte vill man egentligen att syran inte ska sträcka sig så långt utanför fläcken. Det gick bra ändå. Jag har en ljus fläck här på bänken från tidigare tillfälle då jag lämnade oxalsyran kvar för länge. En halvtimme brukar räcka bra, men är det en riktigt envis fläck kan man behöva låta den verka lite längre.

Jag använder en vanlig tvättsvamp i syntet och masserar in trävaxet längs med träfibrerna, jobbar in det fram och tillbaka. När det känns som att trät är mättat låter jag det verka i någon halvtimme. Sedan är det dags att noggrant torka upp överflödet, det som inte sugits in i träet, med en gammal trasa. (Jag har kasserade örngott som jag klipper bitar av till bl.a. detta.) Trasorna läggs i en plastpåse och jag häller vatten på eftersom linoljan annars kan självtända och knyter ihop. Klart! Du ser skillnaden i lyster mellan oxalsyrebilden och den här. Det blir så mycket fräschare efter en sådan här spabehandling.

Hus och Hem

Slit och släng, eller?

14 januari, 2025 6 kommentarer

Förra året lade den ena nutida bekvämligheten efter den andra som jag känner mig beroende av här hemma av. Jag tycker att jag behöver alla dessa ting för att få livet här att fungera smidigt. Betyder det att jag är slav under prylar, eller bara barn av min tid? Jag gissar att mina anmödrar hade fnyst åt mig om jag stått framför dem och hävdat behovet, eller så hade de förstått och stöttat mig efter att ha insett vilka fantastiska framsteg vi gjort fram till 2000-talet.

Här är listan på det som brakat ihop och antingen åtgärdats eller fortfarande är i behov av att repareras eller bytas ut.

båda bilarna
elspisen
strykjärnet
dammsugaren
röjsågen
gräsklipparen
fläkten

Sanningen är att Fars gamla Golf blev obrukbar redan 2023, men maken hade intentionen att fixa den. Skrotupplag i all ära, men jag gillar verkligen inte att ha det stökigt på gården eller någon annanstans. En bil som dekoreras av permanent växtlighet runt däcken är ingen ”spännande installation”, utan bara skräp. Den blev aldrig fixad. När mammas driftiga kusin och hans likaledes driftiga fru kom på besök fick därför Golfen möta sitt Waterloo. Han lämnades på skroten i Torskors då vi var på väg till Klackamåla för att besöka Fars sista vila. Symboliskt och fint på något vis. Kian däremot, den är från 2011 och inte redo att möta något öde alls. Eftersom vi tog med den hem från USA är det däremot mer komplicerat att fixa somligt om det går sönder. Som bromsarna t.ex. De kostade lång väntan på Mekonomen, tårar och närmare 20 000 kr att fixa. Det var bara att hosta upp pengarna. Kian har varit så trogen och användbar ända sedan 2012 då vi köpte den i Orem. Två omgångar bromsfix har kostat över 30 000 kr det senaste året, så nu börjar vi ställa oss frågan om det är dyrare att reparera än att köpa nytt. När det gäller bilar kommer den punkten alltid och tyvärr presenterar bilen aldrig själv när den är där. En vacker dag inser man bara att kostnaderna för de senaste reparationerna hade räckt till en kvarts ny bil.

Dubbelplattan på spisen, alltså den som kan användas både till små och stora kastruller, gick sönder lagom till att jag skulle koka jul-i-juli-gröten. Den fungerar alltså, men inte som den ska. Det är mycket irriterande att den stora ringen är helt oberäknelig och därför inte kan användas när något ska stå och sjuda på låg värme. Är det skäl nog att byta ut till ny spis? Svar: nej. Precis som på många moderna spisar är varmluftsfunktionen på ugnen ojämn och väldigt oberäknelig. Det har den varit hela tiden och betyder att jag inte utnyttjar denna funktion, men inte heller det kräver ny ugn. Vi gillar läget.

Jag känner flera som lever utan strykjärn. Jag är inte en av dessa och stryker säkert mer än medelsvensken. Inte minst då jag syr mycket i perioder och då behöver strykjärn för att få ett snyggt resultat. När mitt supermuskedunderstrykjärn övergav mig för några månader sedan blev jag så besviken och köpte bara ett som var billigt på rean då vi åkte förbi Kalmar. Det visade sig vara ett dåligt drag. Jag hade blivit så bortskämd med funktionen att strykjärnet själv bestämmer vilken temperatur tyget kräver att det var stökigt att behöva vänja mig vid att ställa om manuellt. Dessutom är sladden alldeles för kort. Jaja, det får vara. Strykjärnet gör ju vad det ska.

Dammsugaren då? Ett hjul på munstycket har lossat, fästena vid både munstycket och röret och teleskopfunktionen har pajat. Vi bor i sandland och tyvärr får vi in mer sand och grus än jag hade önskat. Dammsugaren orsakar i sitt nuvarande skick onödigt många repor, men med manipulerad dammsugarteknik funkar det nästan okej. Dagarna går, men nu har jag iallafall mejlat Electrolux för att se vad ett nytt rör och munstycke skulle kosta. Dammsugaren i sig funkar ju fortfarande. Eller bör vi räkna med att den snart också ger upp? Jag har förstått att det medvetet byggs mindre hållbart för att vi ska köpa nytt, nytt, nytt.

Röjsågen/grästrimmern har vi haft inne på reparation på hos tyste, duktige (? Jag börjar tveka…) mannen på cykelverkstaden här på ön fler gånger än som känns roligt. Han har sagt att den funkar, men det gör den inte. I höstas hittade han någon liten detalj som han hade missat och lagade den kostnadsfritt, men precis lagom till att vi både behövde röja och trimma gräs på flera ställen gick den återigen inte igång. Så irriterande. Den har varit på reparation mer än den varit hemma och när den varit hemma har den varit helt oberäknelig. Jag ser inget annat råd än att köpa en ny till våren.

Även gräsklipparen är oberäknelig och har varit inne på reparation utan att bli 100% bra. Så irriterande! Men den funkar ju ibland, så den får vara.

Fläkten har långsamt gått åt sitt öde. Uppenbarligen var den byggd för att inte hålla, men det kunde maken fixa med en del trixande. Som han sa: ”någon annan hade bara slängt den och köpt en ny”. Nu kommer åtminstone funktionen av knappsatsen inte vara det som för denna fläkt till soptippen.

Jag ser ett skifte i den allmänna synen på konsumtion. Min syster skickade länken till ett spännande och störande reportage om Shein (aldrig har jag varit så nöjd med att inte ha beställt något därifrån). Läs och förundras! (Det finns flera delar, missa inte de andra.) UnderbaraClara är en av alla storbloggare som ger handfasta tips gällande hur man tar vara på det man redan har och inte bara ropar ”Löp och köp!”. Sveriges konsumenter har mycket att hämta för alla som är intresserade av vad som gäller för alla som köper varor och tjänster. (Och det är vi ju alla.)

Jag ogillar felplacerad skam, ser vad mycket elände detta fenomen ger upphov till och tror inte på att föra argumentation som bygger på skambeläggning för att uppnå förändring. Att föregå med gott exempel, leva som man lär och ställa frågor för att få medmänniskor att själva tänka tycker jag däremot är finemang. Ska vi överbeskydda barn och göra dem rädda för att leva eller ska vi lära dem ta ansvar för sig själva och sina känslor, lära dem varifrån mat kommer och hur man lagar grejer? Jag hoppas att vi är på väg mot en bättre värld som fortfarande är mer bekväm att leva i, att vi blir klurigare istället för dummare och att hoppet om framtiden återkommer. Heja! Men röjsågen, den får nog ändå åka på tippen…

Hus och Hem

Ordning och reda.

10 januari, 2025 8 kommentarer

Människor kommer som de är, men att säga ”jag är så här” till allt dåligt ens personlighetsdrag utsätter en för är inte särskilt hållbart. Tänk om en mördares höga impulsivitet t.ex. skulle leda till att hen slapp straff? Någonstans är det nödvändigt att balansera något allmängiltigt med anpassningar till vem man kom som. Ett barn som tidigt visar tendenser till oreda kommer inte att bli mer organiserat med skäll, men kanske behöver det läggas mer energi på hjälp att hitta olika system för ett fungerande vardagsliv.

Det forskas en hel del på oreda och psykisk hälsa. Att leva i kaos är ohälsosamt, eller är det så att ohälsan leder till kaos? Oredan orsakar iallafall många gånger stress. Man ägnar mer tid åt att leta efter grejer, hygienen kan vara sämre, kortisolnivåerna höjs av att hela tiden stå beredd att behöva städa, oredan kan leda till nedstämdhet och skamkänslor, sannolikheten att en person med ett stökigt hem är överviktig och/eller av sömnsvårigheter är stor. Som sagt, rent allmängiltigt är det inte alltid helt lätt att se vad som är hönan eller vad som är ägget. En vanligtvis ordningssam person som blir sjuk kan hamna i en ohållbar situation. Det hände t ex med en tidigare ägare till vårt hus. En uppväxt med brist på både kärlek och ting kan leda till att man håller i både viktiga och till synes onödiga ting med stor passion och blir hoarder, eller tvärtom – man lever ett liv helt utan prylar eller kärlekar, knyter inte an till något eller någon för att slippa besvikelser.

De flesta av oss är varken Marie Kondo med dammfria, perfekta hem (inte ens Marie Kondo själv visar det sig) eller en person med samlarsyndrom. Kommer du på oväntat besök till olika personer med Instagramperfekta hem då det är fest kommer det att visa sig att somliga har kläder liggande överallt, somliga har inte diskat på tre dagar och andra kommer att ha hem som kanske inte är festdekorerade, men ändå väldigt ordningssamma.

Jag har länge fascinerats över hur olika människor är gällande ordning. Min mamma hade stenkoll på grejer, men i hennes garderober var det vad som mest kan kallas kaos. Själv har jag sett hennes tvillingsyster som inspiratör till vilken ordning jag vill ha. Hennes linneskåp är perfekt organiserade – allt ligger manglat eller struket i perfekta rader. Vackert. Vet att jag har bild på det, men hittar den inte just nu. Här hemma har vi jobbat fram ett system där allt ska ha sin naturliga plats, men trots det behöver det ibland torkas ur, ordnas upp eller rensas ur. Januari och augusti är de månader då jag vanligtvis har sådana ”projekt”. En liten stund varje dag där det redan finns grundordning räcker för att underhålla. Jag bedömer också om det behövs större insatser. Detta är sådant jag håller på med nu när det är dags för ordningsunderhåll i januari:

storstädning av kyl
avfrostning av frys (vår är självavfrostande, men behöver ändå städas ur ibland)
urtorkning av skåp och lådor i köket
utrensning av kläder till Sellpy
torka av hyllor i förrådet, se till att sådant med kort datum kommer till köket för att ätas upp
genomgång av presentlådan (jag har en låda där jag lägger presenter för kommande behov)
lådorna i arbetsrummet
köksinventering
Badrummens skåp och lådor

Igår var jag en sväng till Pingstis för att lämna en del grejer som inte behövde bo kvar här hemma efter min genomgång av allt. Jag kompletterade istället mitt förråd av gå bort-vaser. Det stod jättemånga fina, både kristallvaser och enklare modeller, på hyllorna. Jag köpte dock bara fem stycken: några enklare och en jättevacker kristallvas till någon lite större födelsedag. Jag har sedan förrförra året en hylla i ladan där jag bara kan hämta en vas då jag ska ta med mig en bukett blommor till någon. För mig är det extra roligt att bygga ihop en bukett till en passande vas. Det verkar vara ett problem för fler än oss här hemma att det alltid behövs nya utrensningar. Jaja. Vi är bara mänskliga, så det gäller att fortsätta sträva.

Hus och Hem

In med ljus och glädje.

4 januari, 2025 10 kommentarer

Innan jul ringde lillastesyster som hastigast, frågade om vi hade dubbeltäcke, fick svar och hälsade adjö. Okej, tänkte jag och lade det åt sidan. I mellandagarna var hennes fina lilla familj på besök och då gick hon in i vårt sovrum, kom ut igen och sa ”det är okej om du vill sälja detta på Tradera, det kanske inte direkt matchar”. Hon hade hittat ett riktigt fynd (som sagt, jag kommer från en familj som älskar fynd, hur de nu än ser ut) och kom att tänka på hur jag en gång i tiden älskade Tricia Guild och alla hennes färger. Ur en vacker presentpåse plockade jag upp ett påslakanset i vitt, rosa och grönt och tänkte direkt på mamma som älskade rosa och grönt tillsammans. I mitt arbetsrum har vi den fantastiska tapeten Klöver från Duro, samma tapet som jag hade i mitt flickrum. Påslakansetets nyanser påminde mer om just Designers Guilds åttiotalskollektioner och mitt hjärta började sjunga glädjefulla sånger! Har jag inte sagt att mer färg är på väg in, att de vita, beiga och grå dagarna behöver välkomna mer glädje? Det här kommer att hjälpa till med det här hemma.

Tänker jag sälja detta set på Tradera? Nope! Igår bäddade vi rent med de nytvättade sängkläderna och jag berättade för maken att jag inte sovit i bäckebölja sedan tonåren. Mamma älskade bäckebölja och vi hade flera sängkläder i denna väv. Även om det snöade ute märktes redan skillnaden i ljuset. Det är vinter länge till innan våren kommer, men vårt sovrum bjuder på löften om ljusa kvällar om våren. Hur var det att sova omgiven av nostalgi? Tackar som frågar. Det kändes både fräscht och energigivande. Tack K! Jag är imponerad av ditt fantastiska fynd och tacksam över att du tänkte på mig.

Hus och Hem

Skönhet och sånt.

3 januari, 2025 9 kommentarer

Vardagen har smugit sig in i all värme och allt mysigt här hemma. I trappan har den lilla minigranen tappat hälften av sina barr och den ”riktiga” granen i vardagsrummet har inte direkt hållit i sina heller den här julen. På köksbordet står alla plåtaskar diskade, redo att packas ner. Jag satt i hallen på övervåningen igår kväll för att njuta av Kjells vackra papperskrubba innan den ska packas ner. Hade tänt alla levande ljus och kikade på tomtelandet som kommer att lösas upp idag. Det gör mig så glad, får mig att vaggas i trygghet och i påminnelse om att jag och maken är ansvariga för att ”kurera” vårt hem, precis som vilken museiintendent som helst. Det är vårt ansvar att ha koll på alla samlingar och att ta fram och visa det som är aktuellt för tillfället. Somligt har plats i den permanenta utställningen, en del har sin plats under en specifik årstid eller högtid och annat får mest häcka i någon mörk skrubb. Det är just det sista som jag vill bli bättre på att göra mig av med. Något måste inte sparas för att det var ”moster Agdas”, men lite så känner jag. Att jag har ett ansvar att bevara till eftervärlden om något nu klarat att hålla sig kvar i hundra år i denna förgängliga värld.

Om ytligheter gör mig glad? Japp. Jag älskar vackra ting på rätt plats, älskar fina och sköna kläder som sitter bra, är glad över praktiska saker som också har ett estetiskt värde och tycker att det spelar roll om jag har en i mina ögon ful eller vacker tapet uppsatt i ett rum. Jag tycker om att göra vackra blomsterbuketter i rätt vaser, jag stryker och hänger upp handdukar som stämmer i färg med resten av inredningen, har kuddar i soffan som både är vackra och sköna och stör mig på sådant som har ”fula” proportioner eller fel nyans. Jag är helt enkelt någon som uppskattar skönhet. Jag bryr mig ungefär noll om hur andra gör, vet hur viktigt det är att alla får den miljö som de behöver och uppskattar. Pengavärdet spelar ingen roll förrän jag går på loppis och hittar något som jag upplever som fyndigt, alltså, antingen att jag kan vårda fram förlorad skönhet eller att någon annan inte sett värdet i något. Då blir jag upplivad! Nu när verandan är nästan renstädad från att ha agerat extrakyl under hela långhelgen är jag återigen förundrad över hur glad jag är över detta utrymme. Jag slåss för att inte ägas av yta, försöker påminna mig om hur vi människor påverkas av vår omgivning och kan styras till att tycka att något är fult eller vackert. ”Kejsaren har inga kläder”-effekten blir så uppenbar ibland, jag vill verkligen inte hamna där. Är något vackert oberoende av prislapp? Finns det estetiska värden i något för mig trots att någon annan tycker att det är fult? Spelar det roll vad någon annan väljer, kan jag bekämpa FOMO, eller åtminstone känna igen detta fenomen då det uppenbarar sig?

Brorsonen och hans fästmös inbjudningskort till bröllopet är mycket vackra och jag har flera gånger tittat på både på själva kortet och kuvertet. Nej, det var inte jag som öppnade det. Jag uppskattar ordning och reda, skulle bara i absoluta nödfall riva upp ett kuvert på det här viset, hehe. Det är sådant här som jag uppskattar. Detaljer som kanske gör något lite vackrare än nödvändigt. Jag har blivit mer maximalistisk med åren, som tonåring ville jag att allt skulle vara otroligt enkelt och när Norrgavel gjorde sin entré var det som att dessa möbler var skapade bara för mig! Samtidigt var jag enormt fascinerad av Tricia Guilds kreativa färg- och formvärld och inspirerades mycket av denna. Efter de senaste tjugo årens beiga och grå dimma (äldsta dottern påstår att något är ”färg” då det är en röd nyans av beige, eller blå nyans av ljusgrå) tror jag att TG:s estetik kommer att göra comeback. Nu ska jag ta min kraxiga och onda hals ner till köket och svälja ännu en sked honung för att försöka lindra eländet. Vår son får skjuts upp till Stockholm och nu tar strax vardagen vid på riktigt. Hemmet kanske får omvandlas till något slags vintermys där bara stjärnorna och ljusstakarna får stå kvar ett tag. Om jag orkar, alltså. Vi får väl se.

Hus och Hem

Morgonstund har guld i mund.

16 november, 2024 4 kommentarer

Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.

← Föregående 1 2 3 4 … 24 Nästa →