Denna fantastiska kakelugn sattes om 2016. Ett tag senare kritade jag fogarna och de senaste veckorna har jag äntligen tagit hand om luckorna. Det är ett skitigt och tråkigt jobb och egentligen finns det lite kvar att göra. Nu orkade jag dock inte mer och hur som helst ser det mycket bättre ut.
Jag har använt Häxans metallputs, Bistro putsmedel och hemgjord pasta av ättika och salt. Pastan funkar bäst, men luktar mycket fränt. Bistro är rätt okej, särskilt om man gjort grovjobbet med ättika och salt.
Nu kanske det är dags att krita kakelugnen i sovrummet så jag kan dölja flisan som gått till vänster om luckan i vardagsrumsugnen. Jag råkade nämligen tvätta bort kritan där av misstag.
Ps: Blekinge har varit förskonat från coronasmittan, men nu vet jag flera här i Karlskrona som är sjuka. Kanske jag själv också. Elände!
För fjärde gången börjar vi om med trädgårdslandet. Den här gången ska inte ett enda rådjur kunna ta sig in i detta odlarcentrum. Det odlas i år både på friland och i ”rutor” där maken testar om plankorna över huvud taget kan stoppa gräset, och när väl rådjursstängslet är uppe får vi ta itu med allt annat gräs som invaderar överallt om man inte styr upp saker och ting. Första året fanns det ingen näring i jorden och det var nästan omöjligt att gräva i den. Vid det här laget har det gått lättare att rensa upp ogräset där det nu odlats under några år. Tyvärr har jag inte haft tillgång till gräsklipp, något som gjort att mina drömmar om täckodling inte riktigt har gått i uppfyllelse. Jag fick ett par bokashi-hinkar som min faster inte ville ha och jag ser fram emot att få förbättra jorden med våra gamla matrester. Dessutom har vi ju gammalt hönshusströ att täcka odlingsbäddarna med precis som vi gjort de senaste åren. Det tar oändlig tid att transportera det i skottkärra mellan ladan och landet dock, men så får det vara.
Jag har närt trädgårdsdrömmar sedan 00-talet, men p.g.a. flera olika orsaker har jag inte kunnat realisera särskilt många av dem. Den här trädgården behöver en rejäl urgrävning, nytt gräs och grus och en ny häck eller ett staket. Vi får väl se när det blir av, men planen är åtminstone klar! När jag var hos Mi Mi och köpte ägg passade jag på att köpa en klematis till äppelträdet.
Imorgon är det sju år sedan en av mina bästa vänner somnade in. Min syster utökar ständigt sin trädgård med växter som på något sätt dedikeras till hennes nära och kära. Jag tycker att tanken är fin och bestämde i Mi Mis växthus att V skulle få slingra sig uppför vårt vackra Ingrid Marie-träd. Vi hade en jättefin klematis som växte vid vår entré i mitt barndomshem, en annan sötnos som täckte bergväggen vid uteplatsen i Segeltorp och en tredje som slingrade sig upp längs en pelare på huset i Orem. Jag tog därför ett enhälligt beslut att det var just en klematis som skulle få krama äppelträdet. Den ser kanske lite klen ut i detta skede, men vänta bara. Enligt det allvetande sajbernätet ska blommorna se ut såhär då de mår bra och är etablerade:
Mi Mi hade flera japanska sorter, men de var lite för ”flashiga” för mig. Jag valde istället en Rouge Cardinal. Dessa sammetslena skönheter har följande historia: Ursprung: A. Girault, Frankrike 1968. Föräldrar: ‘Ville de Lyon’ x ‘Pourpre Mat’. Jag tror att den kommer att sprida stor glädje för oss, särskilt då man står och jobbar i köket eller sitter på norrsidan under varma sommareftermiddagar. Rouge Cardinal ska beskäras rejält då den blommat färdigt eller tidigt på året eftersom den blommar på årets växtlighet. Den söta alpklematisen vi hade i Segeltorp skulle däremot knappt röras. Den blev mer och mer sagolik varje år och bildade söta, silvriga ”frukter” efter blomning. Phu, jag kan bli alldeles utmattad över alla råd som gäller beskärning, gödsling, samplantering och annat. Det är ett under att naturen klarar sig utan inblandning av experthjälp!
Såhär ser den sista buketten av årets tulpanuslingar ut. Jag vill bara säga att tulpaner fortfarande är mina favoriter, trots den besvikelse de stått för under de senaste åren. Jag får nog ha ett helt hav innanför rådjursstängslet i trädgårdslandet nästa år! Som jag skrev i rubriken: Skam den som ger sig!
Makens avtackningsbukett har genomgått några olika stadier. Från en imponerande blå-vit-orange skapelse till två lite mer modesta buketter i blåvitt och orange. Nu är det inte så mycket liv kvar, men de här skönheterna fortsätter leverera. De är jättefina, men jag har ingen aning om vad de heter. Jag tror faktiskt inte att jag har sett några förut. Vet du?
Idag fick dottern ny information om studenten. Två klasser i taget ska få träffa lärarna, individuella foton ska tas, portionsförpackad festmat för två klasser åt gången intas i matsalen där alla ska sitta med stort avstånd, inga uppvaktade släktingar, yada, yada, yada. S blev så ledsen att hon tyckte att vi lika gärna kunde lägga ner firandet och att hon inte ens vill åka in till stan den dagen. Stackars tjej. Vissa saker kan man bara inte göra om eller göra senare och studenten är en sådan grej. Vi enades om att det kanske blir ett litet firande med den närmaste släkten och att vi ställer till med 20-årskalas nästa år istället. Suck. Stackars tjej!
Ekollonet som jag vårdat ömt i flera månader börjar nu ta form. Så här ser alltså en ek ut som bebis. ”Jorden är ett litet rum” sjunger Eva Dahlgren, och i detta rum finns det plats för tusen år gamla ekar. Tänk om denna blir en av dem?
Det blev tid för lite coronaterapi under eftermiddagen. Jag tillbringade 1,5 h med att putsa mässing på kakelugnarna. Till vänster ser du dörren som jag kom längst med. Fy sjutton, vad träligt! Jag har använt både Häxans metallputs och ättika-salt-pasta för att få detta resultat som jag inte ens kallar halvbra. Med tanke på hur illa det var från början (den högra luckan hade vid fototillfället fått en inledande omgång, medan själva ramen inte blivit behandlad alls) hyser jag hopp om att det ska bli bra till slut. Sanningen är att jag inte trodde att det skulle gå att få till något ens någorlunda bra resultat. Nästa grej jag ska testa är Bistro mässingsputs, men det får vänta några dagar.
… växer bilden av vårt hem fram. Idag scannade jag några negativ som jag hittade i samband med ramen häromdagen och hittade denna bild av vårt hus. Ramen och negativen måste helt enkelt ha kommit med huset. Kuvertet är märkt 2/9 1941 och ska ha beställts av en Inga Antonsson. Nu måste jag såklart ta reda på om Elsa Antonsson-Svensson var släkt med henne! Vid den här tiden var Elsa fortfarande hemhjälp här i huset, så det skulle kunna förklara ett och annat. Jag älskar den liggande panelen och vet att den var röd. Jag misstänker att dörrarna var bruna redan här, men är så glad att vi valde att ha dem gröna.
Edit: Jag älskar verkligen ancestry.se! Naturligtvis skulle jag ha kollat om Elsa hade en syster som hette Inga innan jag skrev det här. Det hade hon. Elsa föddes 1914 och Inga 1915. Gertrud Antoinetta föddes 1923, men dog i tbc som 17-åring. Deras mamma Elfi Maria var bara 33 år då hon dog i ”nervsjukdom”. (Detta står i dödsboken bara några rader under min mormors mormor Jenny Augusta Maria som tydligen dog i hjärnblödning.) Elsas pappa Anton (inte hennes man med samma namn) gifte om sig och fick tre flickor till på 30-talet. Nu måste jag se till att få fram alla foton i kuvertet för att se om det finns några fler godbitar.
För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva en artikel till Sturköbladet, en publikation som kommer ut två gånger om året där man kan läsa spännande historier om personer och händelser som har anknytning till ön. Jag skrev om hur det kom sig att vi hamnade här och även om vårt hus historia. Igår hittade jag så en ram med de här fotona i. På fotot bakom männen står det ”Sven Olof Larsson, Uttorp, Sturkö”. Det är mannen som byggde vårt hus, det. Min gissning är att det är Sven Olof som sitter till höger och att det kanske är hans bror till vänster. Vem flickan på fotot som är inklämt i samma ram är har jag ingen aning om. Jag ska gå bort till en av grannarna idag. Kanske hon vet? Antingen har ramen kommit med huset eller så har jag fått låna det någonstans ifrån under tiden som min hjärna var helt ur spel, men jag har ingen aning. Lite kusligt är det allt att den dyker upp precis nu och jag kan inte bara låta det bero.
Enstaka tulpaner har jag kunnat plocka in tidigare under våren, men nu fick jag ihop tillräckligt till en hel bukett! Jag älskar verkligen de här skönheterna. Synd att rådjuren verkar gilla dem ännu mer än jag bara. Undrar just hur man kan få de hårdast drivna lökarna att leverera lika vackra blommor år efter år…
Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.
Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.
Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!
Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.
De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!
Det är många som börjar känna sig instängda och mycket begränsade med anledning av den konstiga situation vi befinner oss i. Vi har fullt upp med att planera plan B, eller plan C, för äldsta dotterns vigsel, så jag hinner inte riktigt längta efter något annat än Uttorp. När Amerika-kofferten rotades fram i ladan igår kunde jag dock inte låta bli att drömma mig bort lite. Tiden har misshandlat etiketterna, men det går att uttyda vissa tecken på specifik aktivitet. Carlskrona och Liverpool, en ångbåt verkar ha varit inblandad, och… Sven Olof Larsson som byggde vårt hus 1913, och samtidigt byggde ut ladan, kom tillbaka från USA efter att ha emigrerat 1893. Jag antar att det är hans koffert och är glad att den inte slängts i någon renoveringsiver.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna utläsa texterna på de angripna etiketterna. Då skulle jag veta mer om Swen Olofs äventyr i det stora landet västerut. Jag ger inte upp! Jag vet i alla fall att den här gården hade varit i Sven Olofs familjs ägo sedan 1745, men att sedan Elsa och Anton köpte den 1958 då de gifte sig. Vad jag vet var varken Elsa eller Anton släkt med Sven Olof. (Han och hustrun Hilda fick aldrig några barn, men de skulle ju kunna vara släkt på något annat vis.) Jag kommer att fortsätta försöka tyda etiketter. Jag gillar verkligen att vara deckare då det gäller så här positiva och spännande ärenden!
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.
