Planttantshelg.

Triggervarning! Långt och tråkigt inlägg för alla som inte är odlingsintresserade. Idag vaknade jag trött men mycket nöjd. Jag är så tacksam för att helgen bjöd på exakt rätt balans av härligt utejobbarväder och regn. Fröerna älskar att jorden är fuktig och grunden är svår att få till med vattenkanna. Nu är iallafall tio av de sexton låder maken byggde ihop förra året preppade. De är 90×360 cm stora, ett mått som bestämdes efter att vi hade sökt efter de ultimata måtten på det generösa internetet och vi hade testat lite olika alternativ med tänkta lådor på friland. I en låda på 90 cm bredd kan man nå mitten utan att bryta av sig ryggen, det går att odla också rätt bra med potatis i den (det funkar kanske egentligen bättre med potatis på friland) och den är lagom lång att hantera utan att behöva springa benen av sig för att komma runt. Egentligen hade jag bara tänkt jordförbättra sju av lådorna i år, men det slutade inte riktigt så. Här är den nya planen:

Potatis, tre lådor
Lök, morötter, dill, två lådor
Olika salladssorter, rädisor, spenat och ätbara blommor, en låda
Gröngödsling, tre lådor
Jordgubbar och smultron, en låda
Palsternacka, rotselleri, squash, pumpa, sockerärter, bönor och gurka fördelat på de sista sex lådorna

Jag har såklart i vanlig ordning förodlat alldeles för många av de plantor som tar en massa näring och plats i anspråk, men det får lösa sig när det är dags att plantera ut dem om några veckor. Min bror har mycket rabarber i sin trädgård, en växt som är tacksam att föryngra genom att ta rotbitar vilket min syster gjorde åt oss förra året. Nu har sålunda utrymmet vid avloppsbrunnen fått både en vinbärsbuske (makens femtioårspresent) och tre rabarberplantor. Det kommer inte att vara dags att skörda något av detta i år eftersom alla plantor fått sina permanenta platser i vår. Hallonen har fått mer näring och verkar ha bestämt sig för att inte alldeles ge upp hoppet (vilket nästan jag hade gjort). Det som är kvar att fixa är ett redskapsskjul med en mysig uteplats att sitta och njuta vid samt en liten örtagård. Tulpanhörnet hoppas jag ska kunna fungera som något annat under sommar och höst, men jag vet inte riktigt vad än.

Panoramabild över grundutseendet. Lådorna kommer alltså att byggas högre med tiden då vi hoppas att täckodlingen blir framgångsrik och vi bara kan fylla på med mer och mer jordmassa. Som du kanske ser finns det utrymme för tre plankor på höjden. Utrymmet längst fram i mitten ska rymma en pergola är det tänkt och det stora presenningsschabraket längst bort är ett experiment med eMB (hela gamla, lilla häcken som körts i kompostkvarn) som sägs bryta ner trärester till mull skyndsamt, ungefär som bokashin funkar. Gräset som ser lite ovårdat ut ska få sig en omgång med grästrimmern, men den behöver lämnas in till cykelverkstaden här på ön för lite omtanke först.

För att hålla reda på vad som sätts i vilka lådor utgår jag från väderstrecken. Detta är alltså lådan längst upp i nordöstra hörnet. I odlingsdagboken i Anteckningar-appen på telefonen skriver jag allt som görs både i trädgård och trädgårdsland efter datum och allt kompletteras med bilder liknande denna för att jag ska kunna komma ihåg bättre. (Fina små skyltar i trä eller plast försvinner i jorden och mitt minne är lika gott som kort, vis av erfarenhet.) De smått oläsbara krumelurerna här visar alltså att jag satt en rad med rosa lök och silverlök, en rad vintermorötter, en rad gul lök (Stuttgarter Riesen), en rad dill (två sorter) och en rad rödlök (som var i lite dåligt skick, viktigt att dokumentera för att påminna mig om de kanske inte blir så fina).

Slutligen är det viktigt att ge oss möjlighet till blomsterprakt också! Här vid nedre muren som agerat dahlia- och ettårsrabatt sedan 2017 ska det rensas upp lite. Sedan hoppas jag att de fina jordärtskockorna som jag satte i höstas kommer upp och att alla de blandade fröerna trivs så vi kan fortsätta plocka fina buketter hela säsongen. Längst ner vid den färdigställde delen av muren satte jag ett gäng överblivna dahliaknölar som var fina, men lite små. (Jag har ingen aning om vilka sorter de är, kanske är alla Sven-Erikdahlior? Jag misstänker dock att det kan vara lite andra sorter också.) Jag blandade i lite gödsel i jorden för att de skulle bli extra glada, annars vet jag redan att denna jord passar dem perfekt. Nu hoppas vi bara att det blir lika bra vid den andra stenmuren där de flesta dahliorna fått plats i år.

Ja, det om detta! Nu börjar den nya veckan och det sägs att vi ska få kanonväder! Jag är beredd att behöva vattna varje dag för att allt jobb inte ska vara ogjort. Må årets odlande slå väl ut!

Continue Reading

En vecka för sent.

Nu står vi mitt i den mest intensiva trädgårdshelgen på hela våren. En vecka senare än planerat ska jag få i potatis, lök, dahlia och ett helt gäng fröer. De unga jordgubbsrevorna som skulle få ny hemvist för säkert en månad sedan måste nu få komma upp i lådan som var klar att ta emot dem för länge sedan. Jag har ju valt att vara planttant, att försöka hålla familjen med både mat och blomsterprakt och samtidigt idka något slags trädgårdsterapi. Den här våren har varit ruskigt kall och ruggig och utelivet har knappast känts inbjudande. Dessutom jobbar maken dubbelt just nu och har inte riktigt tid att hjälpa till ute, men idag har vi vikt hela dagen för att fixa det absolut nödvändigaste.

Jag vill ha en vacker perenn- och dahlia-rabatt här längs stenmuren och tror att min dröm kommer att bli verklighet. Årets perenner står dock lite stolpigt uppradade för att jag ska få en känsla för hur mycket plats de tar både på höjd och bredd och även hur bra de trivs här. Visionen är ett böljande hav av växtkärlek. Det står två klena rosor vid den stora stenen till vänster. De har båda överlevt på undantag i flera år, men jag ger inte mycket hopp åt den minsta av dem. Vi får se hur det blir. De har åtminstone fått utgrävt och köperosjord runt fötterna, så jag känner att jag gett dem de bästa förutsättningarna jag kunnat så här långt.

Igår kväll passade jag på att sätta squash och gurka, sex av varje av några olika sorter. Jag ser framför mig ett prunkande trädgårdsland varje vår och slutresultatet blir alltid något annorlunda än min vision. I år sätter jag inte så mycket potatis som vanligt. Odlar man i lådor förlorar man en massa plats jämfört med friland, men jag hoppas att vinsterna uppväger. Förhoppningsvis kan täckodlingen innebära fantastisk och näringsrik mull som bjuder på ett prunkande överflöd om några år. Under tiden fortsätter vi att drömma stort och nöja oss med små vinster. Må gräsklippet räcka i år och för evigt. Därmed börjar dagens jobb, lagom tills solen letar sig in genom mitt arbetsrumsfönster. Låt den fylla min, och din, själ med ljus och hopp! Och spring i benen, för det kommer att gå åt många fulla vattenkannor innan kvällen.

Continue Reading

Textilier och återbruk.

Jag hade ju kvar kuddfodralet som skulle sys, ett projekt som legat alldeles för länge. Jag hittade en broderad bonad i lite risigt skick på en auktionssida till vrakpris och tyckte att den förtjänade ett bättre öde. Broderiet hade suttit uppspänt, men tagits ner i samband med försäljningen gissar jag. Uppviket hade nästan lossnat efter vad jag gissar tidens tand och det visade sig att en ansenlig mängd damm med all sannolikhet ackumulerats genom åren.

Just doft är svårt att förmedla genom en datorskärm, så jag blev lite besviken eftersom jag är petig med dofter. Hur som helst, sedan köpet har jag snötvättat detta broderi, jag har sprejat det med något naturligt saltsprej som skulle ta bort vilka otäcka dofter som helst, jag har vädrat, jag har stoppat i frysen och jag har fixat. Det luktar fortfarande lite dammigt, men nu får det vara så.

Då jag bildgooglade mitt broderi fick jag fram detta. Tydligen kallas motivet för ”valknut” och är ett skånskt motiv som härstammar från medeltiden. Inte konstigt att det doftar lite instängt! Imponerande ändå att någon använt sitt öga för skönhet för att få fram ett så intrikat mönster utan minsta hjälp av alla tekniska hjälpmedel vi har idag. Hahaha, nä, men mitt broderi har faktiskt årtalet 1933 inbroderat, så det har nästan hundra år på nacken.

Jag klippte bort väven runt själva motivet eftersom det ändå bara satt fast på ett fåtal ställen. Twistsömmen hade låst kanterna så bra på egen hand, men jag bestämde mig ändå för att sicksacka. Jag undrar hur lång tid detta konstverk tog att förfärdiga? Varje gång jag ser ett vackert handarbete vill jag rädda det, medan någon annan säkert tänker ”gammalt och otäckt”.

Linnetyg är lätt att färga in, men svårt att få i rätt nyans för en lekman. Jag bestämde mig därför för att använda ett lite kraftigare, ofärgat linnetyg till baksidan. (En av färgerna i broderiet tas dessutom upp perfekt i linnet.) Jag hade från början tänkt göra en omlottknäppning med två knytband, men när allt var färdigt tyckte jag inte banden behövdes. Kanterna på själva omlottdelarna pressades in med fem centimeters sömsmån och syddes fast med två parallella raksömmar. (Sömmarna syns om man tittar lite mer noggrant på den här bilden.)

Anledningen till att jag föll för detta broderi från början var både färgerna (som passar perfekt till tapeten uppe, även om formspråket är lite mer kantigt), det faktum att det hade så många år på nacken och så monogrambokstaven som ju säger ”den här är din, M”. Jag undrar om det månne var en Margareta, eller kanske Matilda, som broderade min nya kudde. Hur som helst är jag glad över vårt samarbete och hoppas att kudden kan komma till stor glädje här hemma.

Continue Reading

Om att avtäcka en stenmur.

FÖRE (själva moderplantan och början på stenmuren till höger i bild):

MITTEMELLAN:

EFTER:

Allt som är kvar ska nu få en omgång av antingen såg eller piassavakvast. Efter det kommer vi att kunna njuta fullt ut av denna stenmur som alltså varit mer eller mindre helt täckt av murgröna fram till förra året. Då gjorde grannarna och vi en gemensam ansträngning för att få fram detta kulturmärke.

Continue Reading

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

Continue Reading

Bästa planttantsdagen!

Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.

Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.

Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.

Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.

Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?

Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.

Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)

Continue Reading

Drömmer om vår.

Ibland överraskar ICA-tulpanerna. Dessa blir bara finare för varje dag! I vardagsrummet står en annan bukett med vackra, lila storblommiga från svärmor som också är fantastiska. Jag är så spänd på att se hur mina 200 tulpanlökar i trädgårdslandet har klarat vintern! Planterade i rätt tid och med blodmjöl och det bakom rådjursstängsel… Kan det bli annat än bra?

Continue Reading

Häckföryngring.

Min underbara svägerska har varit här och kapat ”lilla häcken”, den som står runt huset som flyttades längre ner på vår gata för många, många år sedan. Tanken är att den ska få växa upp under övervakning och på så sätt ges chansen att komma igen lite. Med en massa gödsel och flis runt fötterna tror svägerskan att den kan ta sig och bli tät och fin.

När maken fick höra att det torra gräset runt häckens fötter skulle bort löste han det på snabbast tänkbara sätt. Eld. Vi kvinnor ojade oss och han tyckte vi skulle sluta klaga. Han löste ju problemet! Suck. (Gräset försvann onekligen fort.)

Nu är hela häcken nere och vi funderar på hur vi bäst ska ta tillvara på allt det ansade. Kompostkvarnen nästa! Spännande tider…

Continue Reading

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

Continue Reading

Framsteg.

Jag har berättat om det evighetslånga projektet att byta ut elledningar och stolpar till EU-standard. Nu har det äntligen börjat röra på sig igen.

Tyvärr kör maskinerna upp vår mark hiskeligt, men det är väl sådant som man bara får bita ihop för. När jag ser kabeln som ligger här längs stenmuren förundras jag över de framsteg som har gjorts för oss människor. Vår livsstil ställer högre och högre krav på ett väl fungerande elnät och jag tror att vi lite var till mans tar för givet att allt bara ska funka.

Här är kabeln på andra hållet. Anskrämlig, men ”livsnödvändig” medan de fixar klart.

Elsnubbarna var vänliga nog att upplysa oss om att de skulle gräva i vår väg för att lägga ett rör som skulle få kabeln från ena sidan till den andra. Elsnubbar är uppenbarligen inte helt fokuserade på det estetiska. Jag vet att jag ska vara tacksam, men störs verkligen av hur fult det nu ser ut här. Jaja, det ordnar sig väl.

Sista stolpen som ska upp ligger redo på plats sedan flera månader tillbaka.

Det är stolpen till vänster i bild som alltså ska bytas ut. Den är lite för klen för att säkert klara de påfrestningar som vädrets makter utsätter den för då och då enligt några välbetalda EU-tjänstemän. Jag gissar att de har rätt och ser fram emot att slippa elavbrott framöver!

Continue Reading