Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.
Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.
Då och då köper jag saker på Sikö Auktioner. De har lokaler i Karlskrona, Kristianstad och Malmö och är varken lika stora eller kända som Bukowskis m.fl. Jag fick ju en fantastisk litografi av min bror och svägerska som de hade fyndat där för några år sedan, och efter det har jag varit inne då och då om jag haft spaning på något. Igår kväll kollade jag in trasmattorna jag hade ropat in för några hundralappar (dottern flyttar till egen lägenhet om några veckor) och fick syn på mitt drömmöblemang. (Det går på 22 780 kr för bordet och 40 098 kr för sex stolar, inalles 62 878 kr.)
Där stod det nu, några timmar före avslutad auktion, med ett pris på några hundralappar. I behov av omlackering (det går på ett antal tusenlappar) och nytt tyg till sitsarna, men ändå. Jag frågade maken om detta inte var ett tecken, så säg?! En sådan här auktion, med dold chans på fynd, det är bara invigda som visste att detta var ett Carl Malmsten-möblemang då det var märkt ”Matsalsmöbel Bodafors”, tar oftast inte fart förrän de sista minuterna. Maken frågade vad jag tyckte var ett rimligt pris, med tanke på att flera tusen måste läggas på omlackering och omklädning och att vi faktiskt inte vet hur stadiga stolarna är, och så körde vi. Jag fick hålla tungan rätt i mun och hängde inte riktigt med då sista budet hade lagts, men jodå, vi ”vann” auktionen! 4 400 kr inklusive alla avgifter. Nu får vi se om vi köpte grisen i säcken eller om detta är mitt hittills bästa fynd!
I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.
I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.
För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?
Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!
Triggervarning! Långt och tråkigt inlägg för alla som inte är odlingsintresserade. Idag vaknade jag trött men mycket nöjd. Jag är så tacksam för att helgen bjöd på exakt rätt balans av härligt utejobbarväder och regn. Fröerna älskar att jorden är fuktig och grunden är svår att få till med vattenkanna. Nu är iallafall tio av de sexton låder maken byggde ihop förra året preppade. De är 90×360 cm stora, ett mått som bestämdes efter att vi hade sökt efter de ultimata måtten på det generösa internetet och vi hade testat lite olika alternativ med tänkta lådor på friland. I en låda på 90 cm bredd kan man nå mitten utan att bryta av sig ryggen, det går att odla också rätt bra med potatis i den (det funkar kanske egentligen bättre med potatis på friland) och den är lagom lång att hantera utan att behöva springa benen av sig för att komma runt. Egentligen hade jag bara tänkt jordförbättra sju av lådorna i år, men det slutade inte riktigt så. Här är den nya planen:
Potatis, tre lådor Lök, morötter, dill, två lådor Olika salladssorter, rädisor, spenat och ätbara blommor, en låda Gröngödsling, tre lådor Jordgubbar och smultron, en låda Palsternacka, rotselleri, squash, pumpa, sockerärter, bönor och gurka fördelat på de sista sex lådorna
Jag har såklart i vanlig ordning förodlat alldeles för många av de plantor som tar en massa näring och plats i anspråk, men det får lösa sig när det är dags att plantera ut dem om några veckor. Min bror har mycket rabarber i sin trädgård, en växt som är tacksam att föryngra genom att ta rotbitar vilket min syster gjorde åt oss förra året. Nu har sålunda utrymmet vid avloppsbrunnen fått både en vinbärsbuske (makens femtioårspresent) och tre rabarberplantor. Det kommer inte att vara dags att skörda något av detta i år eftersom alla plantor fått sina permanenta platser i vår. Hallonen har fått mer näring och verkar ha bestämt sig för att inte alldeles ge upp hoppet (vilket nästan jag hade gjort). Det som är kvar att fixa är ett redskapsskjul med en mysig uteplats att sitta och njuta vid samt en liten örtagård. Tulpanhörnet hoppas jag ska kunna fungera som något annat under sommar och höst, men jag vet inte riktigt vad än.
Panoramabild över grundutseendet. Lådorna kommer alltså att byggas högre med tiden då vi hoppas att täckodlingen blir framgångsrik och vi bara kan fylla på med mer och mer jordmassa. Som du kanske ser finns det utrymme för tre plankor på höjden. Utrymmet längst fram i mitten ska rymma en pergola är det tänkt och det stora presenningsschabraket längst bort är ett experiment med eMB (hela gamla, lilla häcken som körts i kompostkvarn) som sägs bryta ner trärester till mull skyndsamt, ungefär som bokashin funkar. Gräset som ser lite ovårdat ut ska få sig en omgång med grästrimmern, men den behöver lämnas in till cykelverkstaden här på ön för lite omtanke först.
För att hålla reda på vad som sätts i vilka lådor utgår jag från väderstrecken. Detta är alltså lådan längst upp i nordöstra hörnet. I odlingsdagboken i Anteckningar-appen på telefonen skriver jag allt som görs både i trädgård och trädgårdsland efter datum och allt kompletteras med bilder liknande denna för att jag ska kunna komma ihåg bättre. (Fina små skyltar i trä eller plast försvinner i jorden och mitt minne är lika gott som kort, vis av erfarenhet.) De smått oläsbara krumelurerna här visar alltså att jag satt en rad med rosa lök och silverlök, en rad vintermorötter, en rad gul lök (Stuttgarter Riesen), en rad dill (två sorter) och en rad rödlök (som var i lite dåligt skick, viktigt att dokumentera för att påminna mig om de kanske inte blir så fina).
Slutligen är det viktigt att ge oss möjlighet till blomsterprakt också! Här vid nedre muren som agerat dahlia- och ettårsrabatt sedan 2017 ska det rensas upp lite. Sedan hoppas jag att de fina jordärtskockorna som jag satte i höstas kommer upp och att alla de blandade fröerna trivs så vi kan fortsätta plocka fina buketter hela säsongen. Längst ner vid den färdigställde delen av muren satte jag ett gäng överblivna dahliaknölar som var fina, men lite små. (Jag har ingen aning om vilka sorter de är, kanske är alla Sven-Erikdahlior? Jag misstänker dock att det kan vara lite andra sorter också.) Jag blandade i lite gödsel i jorden för att de skulle bli extra glada, annars vet jag redan att denna jord passar dem perfekt. Nu hoppas vi bara att det blir lika bra vid den andra stenmuren där de flesta dahliorna fått plats i år.
Ja, det om detta! Nu börjar den nya veckan och det sägs att vi ska få kanonväder! Jag är beredd att behöva vattna varje dag för att allt jobb inte ska vara ogjort. Må årets odlande slå väl ut!
Nu står vi mitt i den mest intensiva trädgårdshelgen på hela våren. En vecka senare än planerat ska jag få i potatis, lök, dahlia och ett helt gäng fröer. De unga jordgubbsrevorna som skulle få ny hemvist för säkert en månad sedan måste nu få komma upp i lådan som var klar att ta emot dem för länge sedan. Jag har ju valt att vara planttant, att försöka hålla familjen med både mat och blomsterprakt och samtidigt idka något slags trädgårdsterapi. Den här våren har varit ruskigt kall och ruggig och utelivet har knappast känts inbjudande. Dessutom jobbar maken dubbelt just nu och har inte riktigt tid att hjälpa till ute, men idag har vi vikt hela dagen för att fixa det absolut nödvändigaste.
Jag vill ha en vacker perenn- och dahlia-rabatt här längs stenmuren och tror att min dröm kommer att bli verklighet. Årets perenner står dock lite stolpigt uppradade för att jag ska få en känsla för hur mycket plats de tar både på höjd och bredd och även hur bra de trivs här. Visionen är ett böljande hav av växtkärlek. Det står två klena rosor vid den stora stenen till vänster. De har båda överlevt på undantag i flera år, men jag ger inte mycket hopp åt den minsta av dem. Vi får se hur det blir. De har åtminstone fått utgrävt och köperosjord runt fötterna, så jag känner att jag gett dem de bästa förutsättningarna jag kunnat så här långt.
Igår kväll passade jag på att sätta squash och gurka, sex av varje av några olika sorter. Jag ser framför mig ett prunkande trädgårdsland varje vår och slutresultatet blir alltid något annorlunda än min vision. I år sätter jag inte så mycket potatis som vanligt. Odlar man i lådor förlorar man en massa plats jämfört med friland, men jag hoppas att vinsterna uppväger. Förhoppningsvis kan täckodlingen innebära fantastisk och näringsrik mull som bjuder på ett prunkande överflöd om några år. Under tiden fortsätter vi att drömma stort och nöja oss med små vinster. Må gräsklippet räcka i år och för evigt. Därmed börjar dagens jobb, lagom tills solen letar sig in genom mitt arbetsrumsfönster. Låt den fylla min, och din, själ med ljus och hopp! Och spring i benen, för det kommer att gå åt många fulla vattenkannor innan kvällen.
Jag hade ju kvar kuddfodralet som skulle sys, ett projekt som legat alldeles för länge. Jag hittade en broderad bonad i lite risigt skick på en auktionssida till vrakpris och tyckte att den förtjänade ett bättre öde. Broderiet hade suttit uppspänt, men tagits ner i samband med försäljningen gissar jag. Uppviket hade nästan lossnat efter vad jag gissar tidens tand och det visade sig att en ansenlig mängd damm med all sannolikhet ackumulerats genom åren.
Just doft är svårt att förmedla genom en datorskärm, så jag blev lite besviken eftersom jag är petig med dofter. Hur som helst, sedan köpet har jag snötvättat detta broderi, jag har sprejat det med något naturligt saltsprej som skulle ta bort vilka otäcka dofter som helst, jag har vädrat, jag har stoppat i frysen och jag har fixat. Det luktar fortfarande lite dammigt, men nu får det vara så.
Då jag bildgooglade mitt broderi fick jag fram detta. Tydligen kallas motivet för ”valknut” och är ett skånskt motiv som härstammar från medeltiden. Inte konstigt att det doftar lite instängt! Imponerande ändå att någon använt sitt öga för skönhet för att få fram ett så intrikat mönster utan minsta hjälp av alla tekniska hjälpmedel vi har idag. Hahaha, nä, men mitt broderi har faktiskt årtalet 1933 inbroderat, så det har nästan hundra år på nacken.
Jag klippte bort väven runt själva motivet eftersom det ändå bara satt fast på ett fåtal ställen. Twistsömmen hade låst kanterna så bra på egen hand, men jag bestämde mig ändå för att sicksacka. Jag undrar hur lång tid detta konstverk tog att förfärdiga? Varje gång jag ser ett vackert handarbete vill jag rädda det, medan någon annan säkert tänker ”gammalt och otäckt”.
Linnetyg är lätt att färga in, men svårt att få i rätt nyans för en lekman. Jag bestämde mig därför för att använda ett lite kraftigare, ofärgat linnetyg till baksidan. (En av färgerna i broderiet tas dessutom upp perfekt i linnet.) Jag hade från början tänkt göra en omlottknäppning med två knytband, men när allt var färdigt tyckte jag inte banden behövdes. Kanterna på själva omlottdelarna pressades in med fem centimeters sömsmån och syddes fast med två parallella raksömmar. (Sömmarna syns om man tittar lite mer noggrant på den här bilden.)
Anledningen till att jag föll för detta broderi från början var både färgerna (som passar perfekt till tapeten uppe, även om formspråket är lite mer kantigt), det faktum att det hade så många år på nacken och så monogrambokstaven som ju säger ”den här är din, M”. Jag undrar om det månne var en Margareta, eller kanske Matilda, som broderade min nya kudde. Hur som helst är jag glad över vårt samarbete och hoppas att kudden kan komma till stor glädje här hemma.
FÖRE (själva moderplantan och början på stenmuren till höger i bild):
MITTEMELLAN:
EFTER:
Allt som är kvar ska nu få en omgång av antingen såg eller piassavakvast. Efter det kommer vi att kunna njuta fullt ut av denna stenmur som alltså varit mer eller mindre helt täckt av murgröna fram till förra året. Då gjorde grannarna och vi en gemensam ansträngning för att få fram detta kulturmärke.
Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.
Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!
Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.
Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!
Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.
Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!
Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.
Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.
Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.
Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.
Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?
Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.
Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)
Ibland överraskar ICA-tulpanerna. Dessa blir bara finare för varje dag! I vardagsrummet står en annan bukett med vackra, lila storblommiga från svärmor som också är fantastiska. Jag är så spänd på att se hur mina 200 tulpanlökar i trädgårdslandet har klarat vintern! Planterade i rätt tid och med blodmjöl och det bakom rådjursstängsel… Kan det bli annat än bra?
