Så mycket bättre.

Att gå till en läkare som faktiskt verkar bry sig om en känns mycket bättre än att gå till en som inte ens ser en i ögonen. Dr S kunde ge svar på mina frågor, i alla fall till viss del. Nu ska jag äta dundermedicin i en månad så får vi se vad som händer sedan. Det finns kanske hopp om framtiden ändå?

Till alla som vill drömma sig bort kan jag rekommendera Lalehs Snö. Kollade på Så mycket bättre från i lördags och blev påmind om denna låt som väl egentligen gör sig bäst på bio eller i hörlurar…

Ps: Glöm inte att springa förbi Kortskissen och You Dos julkalender!

Continue Reading

Uppdatering om den ”puckade” läkaren.

I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)

J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”

S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”

J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”

S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”

J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”

S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”

J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”

S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)

J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”

S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)

J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”

Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))

Continue Reading

Hur hanterar ni läkare…

… som är puckade? Alltså, min läkare lyssnar nog inte på mig. Jag har varit på besök fram och tillbaka sedan i våras. Något är inte bra. Jag fick upp blodvärdet till 130. Referens är 117-153 och jag hade 89 vid mitt första besök i våras då jag var väldigt trött. Nu har jag inte ätit några järnpiller på en månad och tröttheten har kommit smygande tillbaka. Veckans Hb-värde var 121, alltså nära den nedre gränsen igen. Inte bara det. När jag läser min blodanalys kan jag, utan att ha någon vårdutbildning, se att de flesta av mina värden är precis på gränsen till dåliga utom P-TIBC-värdet som är för högt och därmed visar att jag har (Tada!) järnbrist… Jag berättade för dr T att jag tappar massor av hår trots att jag ätit B50-tabletter sedan förra året. ”Jaha, men då kanske tabletterna döljer om du har b12-brist”, sa han vid besöket. Ingenting av detta är nämnt i brevet jag fick i går med provresultaten.

”Hej! Jag hoppas att du mår bra. Jag har fått svar på prover. Det visar tecken på en lindrig järnbrist. Du får återigen ta järntabletter, en tablett dagligen. Ny kontroll i smb med läkarbesök om ca 6 månader rekommenderas.” Eh. Jodå. Nog tänker jag gå till en läkare, men inte om sex månader. Jag ringer till vårdcentralen på måndag och ber att få komma till en annan läkare. Att ha järnbrist är inte ”naturligt”. Jag vägrar käka piller som döljer det som egentligen är fel. Någon som har erfarenhet av det här?

Continue Reading

Glögg?

Någon som kan tipsa om glöggsubstitut om man inte ska få i sig något socker? Jag hittade en flaska glögg i skafferiet då jag städade och undrar nu hur jag ska överleva hela juletiden utan denna härliga, men ack så söta, dryck…

Continue Reading

21-day Total Body Transformation.

Tror ni att det är möjligt att få sin kropp på rätt spår på bara tre veckor? Mark Sisson, min husguru, tror det. Jag har redan berättat att jag sedan drygt ett år tillbaka äter lite annorlunda än förut. När jag hittade Marks blogg för några månader sedan blev jag ännu mer peppad och har försökt leva mycket efter hans tips och idéer. De senaste veckorna har jag dock varit jätteslarvig och har stoppat i mig alldeles för mycket socker. Jag märkte på en gång att jag inte mådde bra av det, men lathet och sockersug gjorde att jag snabbt hamnade i gamla hjulspår. För några dagar sedan fick jag nog efter att ha haft sådan hjärtklappning att jag inte kunde somna på flera timmar (sockerorsakat). Så passande att Marks nya bok 21-day Total Body Transformation som jag hade beställt till maken låg i brevlådan efter lovet! I går skummade både maken och äldste sonen (15 år) igenom det viktigaste och idag drog vi igång den här tre veckor långa livsstilsförändringen för hela familjen. Så hemskt stora förändringar blir det kanske inte eftersom jag redan lagat ”bra” mat, men nu försvinner äppelkakor och kexchoklad från de andras fikastunder. Det här handlar också om att komma i säng i tid om kvällarna, att röra på sig (ingen hysterisk träning, utan en eller ett par små promenader varje dag samt lite styrkelyft) och att undvika allt för mycket skärmtid. Tror ni att vi kommer att lyckas? Det började bra i alla fall. Sonen som hade lite sovmorgon fick promenadsällskap till bussen och jag och maken fick igång livsandarna innan vi satte igång med dagens uppgifter. Heja oss!

Continue Reading

Tipstorsdag vecka 39.

Jag hade lovat att komma igång med mina tipstorsdagar igen, men inspirationen uteblir p g a hälsotillståndet som inte är på topp. Nej, att vara sjuk är bara ”sådär”. Fast jag flyger idag också! Jag lyssnar på Joe Cocker och sover om vartannat. Den vakna tiden har familjen tagit hand om mig. Maken ligger ett par dagar före mig i sjukdomsförloppet, så nu är det han som fixar te, honungsvatten och annat som man blir lite bättre av. Tja, det var väl allt jag hade att säga idag. (Och om ni undrar så var det Joe som utgjorde torsdagstipset. Grym musik. Han bevisar dessutom att musik och utseende inte nödvändigtvis har med varandra att göra.)

Continue Reading

Och hur tantigt är det på en skala…

… att göra sin egen leverpastej?!  Jag fastnade för ett recept på ”Mild Liver Paté” i min nyaste kokbok, The Primal Blueprint Cookbook häromdagen. Jag är inte särskilt förtjust i lever. Skolans leverbiffar förstörde liksom all eventuell tjusning med denna näringsmässigt förträffliga ingrediens. Leverpastej med inlagd gurka är gott och min farbrors gräddiga levergryta är fantastiskt god, så helt kört var det inte heller innan dagens matupplevelse. Som av en händelse råkade de sälja ungnötslever för 39.90/kilo i Hemköpsbutikerna den här veckan. Jag hittade dessutom några paket som var nedsatta med 50% (bäst före 17/9). Visst var det ett tecken så gott som något att jag faktiskt skulle försöka mig på den där milda leverpatén?


För ett par timmar sedan var jag så trött att jag ville gå och lägga mig i stället för att vänta på syrran och hennes man som är ute på galej med släkt och vänner (vi var medbjudna, men jag var inte riktigt i skick för festligheter). Då kom jag på levereländet i kylen och bestämde mig för att se till att testa receptet i alla fall. Det tog lite tid, men det var jättelätt. Dessutom blev det hur krämigt och gott som helst! I kokboken tipsar de om att äta detta som förrätt tillsammans med gurk- och selleribåtar. Jag ska äta en rejäl laddning på en skiva LCHF-bröd i morgon bitti. Det blir gott det.

Mild leverpastej

0,5 kg kalvlever, kycklinglever eller grislever (hackad), 1/2 finhackad stor lök, 2 stora finhackade morötter, 50 g smör, 1 kvist rosmarin (bara bladen rensade från kvisten), blad från 3 kvistar färsk timjan (detta hade jag inte hemma), 3 ägg

Fräs lök och morötter i 1 msk smör tills löken är vackert brun och morötterna är mjuka. Tillsätt kryddor, resten av smöret och levern och stek tills allt är genomstekt. Tillsätt äggen och rör om tills äggen är genomstekta. Tillsätt salt (jag tog ca 1 tsk). Lägg röran i en matberedare och kör med kniven tills allt blir slätt. Lägg vackert i en skål, låt svalna och ställ i kylskåp.

Det står att det här är 8-12 portioner, men det lär räcka till många fler om man använder det till smörgåspålägg! Gissar att hållbarheten dock inte är allt för lång.



Continue Reading

Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar  genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.

Continue Reading