Nyss hemkommen från en hel dag med förberedelser inför mässan, snabb träff med mamma, far o lillasyster och så en helkväll med herrarna Lindström och Schyffert kan jag inte annat än att tacksamt njuta av mitt Hem, min Borg, stället jag helst av allt vill vara på trots att det inte är särskilt trendigt. Här finns de människor jag älskar mest. Jag tror dock att jag hade varit liiite lyckligare om jag också hade haft en glassmaskin. Vad tror ni? Och har ni inte sett showen Ljust och Fräscht kan jag bara säga att ni har missat något. Hög igenkänningsfaktor! Jättebra i början och ännu bättre i slutet, lite ”så där” i mitten. Jag funderar om vi kanske behöver investera i någon typ av modern fotokonst så människor förstår hur speciellt unika vi är utan att vara allt för unika. (Då är man ju bara konstig, och vem vill vara det?)
Underbart!
När jag läste det här hoppade jag upp från stolen och tjoade, eller i alla fall nästan. Jag har själv börjat ifrågasätta min egen inställning till att man inte ska kunna acceptera sitt utseende som det är (jag pratar nu inte om brännskadade, canceropererade o s v, o s v) då fler än ”ett par” i min omgivning opererat brösten, sprutat fillers i läppar och botox i panna och andra ställen. Jag accepterar deras val, men jag är lite ledsen över att mina döttrar, och sonen för den delen, växer upp i en värld som är på låtsas. De jämför sig med andra som visar en fasad av perfektion, vilket gör att deras egna kroppsliga tillkortakommanden blir ännu större. Vad tycker ni? Är det här en sådan fråga som är allt för jobbig att debattera?
Uppdaterat:
Så här kan det bli om man har otur. (Kvinnan på bilderna är den mycket populära, spanska hertiginnan av Alba. Hon vill visst gifta sig med mannen på bilden. Han kunde vara hennes son, men kärleken är väl blind. Bilder från Aftonbladet.)
Uttrans konstrunda.
För många år sedan jobbade jag som lärare i Uttrans skola. Härom veckan blev jag lite nostalgisk och sökte upp skolan på nätet. (Jag hade tänkt ta med mig barnen dit för att visa mina gamla jaktmarker.) Jag tänkte på en gammal kollega och vän som jag tyvärr förlorade kontakten med några år efter att jag hade flyttat från Tumba. Jag upptäckte i min sökning att skolan har flyttats närmare ”moderskolan” Broängsskolan och att de gamla lokalerna har blivit jourbostäder. Inte kunde jag hitta den gamla kollegan heller. (Hennes namn är högst alldagligt och vanligt förekommande bland kvinnor i hennes ålder.) Med denna nya, eller brist på, information släppte lusten att åka ner till Tumba. Detta ändrades hastigt då jag läste lokaltidningen Mitt i Huddinge idag. Där hittade jag nämligen en annons om Uttrans konstrunda och både min gamla kollega och hennes man stod omnämnda i annonsen! Slump? Knappast. På lördag är det jag som tar mig tid att åka en bit för att njuta av vacker konst och en omgivning som en gång i tiden var mitt livsrum. Tänk, så spännande livet är ibland i all sin vardaglighet!
Fånga stunder av lycka.
Ibland känns livet orättvist. Jag gissar att bästa sättet att hantera det är att acceptera att livet faktiskt är orättvist. Vi får alla olika utmaningar. Vissa får det tuffare än andra, men faktum kvarstår. Vi lever var och en vårt eget liv, ingen annans. När vi råkar ut för vad-det-nu-är finns det några olika förhållningssätt.
1. a) Gilla läget, ge upp och deppa ihop
1. b) Gilla läget, ta tag i saker och ting och försöka göra det bästa av situationen
2. a) Inte acceptera läget. Bli arg och i värsta fall bitter.
2. b) Inte acceptera läget. Låtsas som ingenting och köra på så länge det går innan saker och ting brakar ihop.
En psykolog skulle nog säga att det finns många fler sätt att hantera sin livssituation, men det är de här sätten jag tror är vanligast. Jag har insett att olika människor reagerar väldigt olika på samma typ av utmaningar. Det är därför omöjligt att döma andra människors reaktion på utmaningar. När man vet hela historien visar det sig många gånger förklara ett och annat.
Vet inte varför jag skrev om det här idag, men tankarna har snurrat lite runt ämnet den senaste tiden och jag antar att jag bara tog tillfället i akt att använda bloggen som ventil. Tack för att ni läste! Kommentera gärna.
För övrigt har vi sensommar och tidig höst på samma gång här i Stockholms södra förorter. Jag älskar skiftet som sker nu. Varje dag bjuder på nya, underbara naturupplevelser också mitt i vårt villaområde. Det gäller bara att se förbi asfalten och lyktstolparna…
Regnar det hos dig?
De senaste dagarna har mycket här hemma handlat om regn. Maken är i Kvikkjokk och har i flera dagar hoppats på att regnet ska lätta så han och hans kompis kan ta sig med helikopter till startpunkten för vandringen de har planerat under lång tid. Eventuellt får de avbryta sitt projekt och nöja sig med att ha haft möjligheten att diskutera viktiga frågor dag och natt i många timmar.
Själv var jag bjuden på kräftskiva i går och var glad över att J och R hade lagt så mycket tid på att spänna presenningar över altanen. Temperaturen var nämligen rätt behaglig, så att himlen öppnade sig gjorde ingenting. Sällskapet var mycket trevligt och när jag kom hem mitt i natten var mitt huvud fullt av tankar som spretade åt olika håll. Barnuppfostran. Tonåringar. Musik. Självförverkligande. Utbildning. Yrkesval. Ekonomi. Festivaler. Vänskap. Höst. Matlagning. Hälsa. Kärlek. Andlighet. Viktiga saker, helt enkelt! Det var roligt att träffa allt från helt nya bekantskaper till nära vänner. Bra mix!
Någon som jag hoppas slipper regn just nu är min fina lillasyster. Hon har jobbat så hårt under gymnasiet för att kunna komma in på psykologutbilningen och fick för ett par veckor reda på att hon har lyckats! Just nu vilar hon upp sig på en varmare ort efter att ha jobbat järnet hela sommaren.
Kreativitet i en sötare form. Jag har för första gången gjort plommonmarmelad. Mixa urkärnade plommon och koka dem med halva mängden syltsocker i fem minuter så får du en slät, lättsockrad sylt/marmelad. Fantastiskt tillbehör till god hårdost. Eftersom jag äter så lite socker nu för tiden räcker det med en väldigt liten klick för att jag ska känna mig nöjd. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av en sockeravvänjning, men det gjorde jag!
Vilket babblande jag bjöd på idag! Ingen ordning och reda… Nu ska jag sätta mig och göra kort, vilket det ruskiga vädret inbjuder till. Vem behöver ha dåligt samvete över att trädgården är eftersatt då det ändå inte går att jobba i den lervälling som uppstått under denna regnattack? Inte jag i alla fall. Ha en fin helg, vänner!
Ps: Jag hatar särskrivning. Jag upptäckte just att jag har sär skrivit min handgjorda plommonmarmeladslapp. Hm. För långt sommarlov? Ska springa ner till kylen och fixa det på en gång.
Saker som får mig att må bra idag.
Bach i den här formen ger mig gåshud… Underbart!
En riktigt god frukost. Här mild yoghurt med valnötter, kokosflingor och blåbär samt en kopp rooibos. Älskar den nya brickan från allas vårt IKEA.
Kärlek. Familjen. Ordning och reda. Sortera. Drömma. Skänka. Begrunda. Överraska. Längta. Skratta. Skapa. Hälsa. Återvinna. Japp. Det är sådant som får mig att må riktigt bra…
Jag är så bortskämd.
Sommarstället vi har tillsammans med min familj är underbart. Huset skulle inte få vara med i Sköna Hem, men där får vi frid, lugn och ny energi. Stranden är inte extravagant och havsbotten är stenig, men vi får i alla fall vara i fred. Idag åkte jag, maken och de två barnen som är hemma till Vårberg. Vi hittade en liten strand med underbar utsikt över Mälaren, men vi blev inte kvar länge. Det var smutsigt i vattnet och skräpigt på stranden. Än värre blev det av alla rökare som förpestade luften. Hu. Jag sitter hellre på min altan i lugn och ro och doppar fötterna i en plastbalja än att vara på ett ställe som det. Som sagt. Jag är nog rätt bortskämd.
Vänner.
Vänner från Långt-bort-i-tiden och Långt-bort-från-stan kommer snart på besök. Jag känner mig så glad och tycker att det ska bli jättekul att träffa dem igen. Vi hann med en snabb uppdatering på en gemensam väns fyrtioårsfest för ett tag sedan, men musiken var så hög att det knappt gick att prata. Idag kommer de förbi med sina tre flickor.
Jag kommer ihåg hur det var när vi skulle få besök av eller var på väg till föräldrarnas vänner. Som tonåring var det alltid lika pinsamt. En del träffade man med någon slags regelbundenhet, men andra kom, sågs och glömdes bort. Anledningen till att jag kom att tänka på det här är så att våra barn reagerade precis likadant som jag själv skulle ha gjort i deras ålder. ”Hu, men vi känner ju inte dem?!” Tur att jag inte blivit dummare än att jag faktiskt har förståelse för deras ”oro”. Hur som helst tror jag att vi alla kommer att få en trevlig eftermiddag och dessutom tror jag att ungdomarna kommer att känna varandra efter några timmar tillsammans.