Funderingar

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

16 november, 2011 4 kommentarer

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?

Funderingar

Fail…

10 november, 2011 Inga kommentarer

Ibland undrar man ju… Varje gång det kommer ett brev från SRV skrattar jag högt. Jag förstår att breven som kommer är menade för mig och min man, men jag funderar ändå på hur det kunde bli så här fel? På vår bröllopsdag hade min svåger ett tal om vilket ruskigt efternamn jag gifte till mig. Han lovade mig att det bästa vore att vänja mig vid att människor vanligtvis varken kan uttala vårt efternamn rätt eller förstår hur det ska stavas. Tur att jag tog honom på orden. Han hade nämligen fullkomligt rätt! (SRVs förvirring då det gäller våra förnamn kan jag förstå, men svårare är det att räkna ut vart de fem bokstäver som försvann ur efternamnet tog vägen. Hm.)

Funderingar

Hur tankar leder till handling.

8 november, 2011 6 kommentarer

I söndags kväll tog jag upp det nya numret från Haro och skummade igenom det. Temat var ”Pengar och ekonomi” vilket förvisso är intressant, men jag var inte riktigt sugen på just det ämnet den här gången. På sidan 11 hittade jag dock ett namn som jag kände igen: Gabriella Häger Hahne. Gabbi är en gammal vän till mig. Vi hörs varken varje dag eller varannan, men när vi träffas har vi alltid en massa att dryfta! Hon hade skrivit en artikel om ”… det vi behöver – det vi vill ha…”. Jag läste artikeln och kastades tillbaka till våra småbarnsår och till de val vi gjorde då. Jag är så tacksam över att jag hade möjlighet att vara hemma med mina barn i drygt sex år. Jag tror baske mig att det är den bästa investering jag har gjort i mitt liv! Våra barn har också haft en närvarande pappa som alltid satt familjen först även om han ibland har jobbat långa dagar. Sedan några år jobbar både han och jag hemifrån och vi har numera möjlighet att finnas på plats då barnen stiger upp på morgonen och då de kommer hem från skolan. I artikeln citerade Gabbi en gemensam vän vars barn vuxit upp med sin mamma hemma. ”Vi har alltid haft det vi behöver, men vi har inte alltid haft det vi vill ha.” Vilket djup det ligger i dessa ord! Hur många är det inte som stångar sig gula och blå för att vara rätt, ha rätt, göra rätt, se rätt ut och inte minst bo rätt?

Jag ägnade en timme åt mitt städprojekt i köket efter lunch. Temat var ”… det jag behöver – det jag vill ha…”. Hur tänkte jag då undrar ni kanske? För några år sedan då köket var helt nyrenoverat var jag noga med att bara ställa sådant som skulle komma att användas i skåp och lådor. Med tiden har ”fynd”, presenter och undanlagda prylar hamnat lite varstans i köket. Det blir lätt så…

Här står lite av det som inte fick vara kvar. Ett par saker får stå på vinden p g a affektionsvärde, men de andra grejerna ska jag ge bort.

Ah! Kanske lite väl luftigt? Nej! Inte alls. Det är lätt att komma åt grejerna och julprylarna har fått en alldeles egen hylla!

Det hade ju varit smidigt att ta en ”före”-bild, men ni får nöja er med att veta att det mesta på den översta bilden också stod, låg och var inpressat i den här lådan innan utrensningen…

För övrigt är det viktigt att lyssna på bra musik då man städar. Här hittar ni bästa sort. Maken klagar på att jag lyssnar på hårdrock. Själv tackar jag C för att ha den goda smaken att tipsa om musik som ger massor av energi!

Funderingar

Betyder saker något för dig?

28 oktober, 2011 2 kommentarer

Jag vet att jag har tjatat lite, men jag vill dröja mig kvar vid ämnet lite till. Hur mycket betyder saker egentligen för dig? Hur fäst är du vid dina prylar, vid möbler, vid saker som ibland inte ens har någon funktion? Jag har fått möjlighet att fundera mycket runt detta då jag har varit med om att hjälpa en gammal människa komprimera sitt bohag till att få plats i ett (litet) rum och under ungefär samma tid ha sett min syster och hennes familj packa ihop sitt vardagsliv inför en utlandsflytt. Jag funderade på vad som skulle hända om någon annan skulle få ta hand om mitt, eller vårt, hem och allt som finns här. Med jämna mellanrum har vi utrensningar i garderober och förrådsutrymmen, men fortfarande har vi mängder med saker som är alldeles meningslösa och som aldrig kommer att komma oss till nytta!

I helgen får vi finbesök med anledning av en uppkommande kusinträff. Tjoho! Problemet var bara att vårt gästrum och förråd har blivit igenproppad med konstiga saker under kanske en månads tid. Det började med en kasse med kläder som ska lämnas över till några tjejer som är lite yngre än våra, fortsatte med jobbmaterial från både K och mig och allt blev riktigt igenproppat av sista mormorsflytten. I förrgår började jag röja. Det slutade med två storstädade och utröjda badrum, struken tvätt, omorganisering av en garderob och ett gästrum i toppskick. Nu ska skräp slängas, men det finns också två högar med ”säljes” och ”skänkes”. Mitt skräp kan vara någon annans fynd. Innan jag fortsätter min dag får ni se en bild på den fina lampa som vi fick ta över och som nu hänger i sovrummet och ”betyder” något. Eller, den har i alla fall en funktion och därmed existensberättigande. Haha! Ha en fin helg, hörni.

Mässingsdetaljer och mjölkvit glaskupa. Fint!

Här drog jag ner dimmern lite så ni lättare kan se det fina mönstret i skärmen.

Funderingar

Och hur kunde jag glömma…

25 oktober, 2011 2 kommentarer

… att berätta att Anja också bad mig skriva ett inlägg till hennes bloggkärleksmånad. Här hittar ni det om ni är intresserade.

Funderingar

Vad är ett liv?

12 oktober, 2011 4 kommentarer

Tycker ni att jag har varit lite frånvarande? Antagligen inte. Blogglivet har ju som vi alla vet egentligen ingenting att göra med vårt vanliga liv, eller hur? Nej, nu skrev jag något som jag inte riktigt tror. Förhoppningsvis reflekterar den här bloggen en del av det som är jag. En rätt stor del, faktiskt. Inte mitt innersta inre och inte det som är allt för knutet till människor som är viktiga för mig och som jag inte vill exponera för alla och envar, men mycket av det som jag upplever och tänker på skriver jag om här.

Den senaste veckan har varit mer än intensiv för mig. Jag hade hur roligt som helst då jag hade möjlighet att åka på ”husmorssemester” i fyra dagar. Jag tog tåget till Malmö och tillbringade tid med gamla kära vänner, lillebror och hans fina flickvän, släktingar (Vid det här laget vet ni nog att jag har en stor, brokig släkt och att de alltid finns nära mitt hjärta.) och gamla bekanta från en annan tid. Vilken helg! Full av energi, eller egentligen ganska trött då jag sov väldigt lite, kom jag tillbaka till mina älsklingar. I går tog något annat vid. Jag, maken och svärmor städade ut svärmormors lägenhet. Hon har bott där i 39 år, nästan lika länge som jag har levt. Att rensa i någon annans tillhörigheter får onekligen tankarna att snurra. Vad betyder egentligen prylar för mig? Vad skulle folk tänka om mig om de skulle gå igenom mina högar med pysselprylar, böcker, gamla dagböcker och allt annat jag samlat på mig genom åren? Vi hittade makens morfars dagböcker. Svärmor hade ingen aning om att han ens hade några! Den sista anteckningen hade han skrivit en vecka innan han fick en massiv hjärtinfarkt 1995 då vi bodde i USA. Vad skriver jag i min dagbok då jag väl skriver? Skulle mina barn lära känna mig bättre om de läste mina tankar där? Den här flytten har väckt många känslor för många människor. Det jag tar med mig är hur viktigt det är att tacka varje dag för det jag har och att önska mindre av vad någon annan har. Envar sin egen lyckas smed… Kära vänner, ha en bra dag. Livet är förunderligt och stort och att vi får vara just här, just nu, är helt enkelt makalöst.

Funderingar

Fyrtioett år på jorden.

5 oktober, 2011 5 kommentarer

Jag är tacksam över att jag får vara jag. Jag är tacksam över att jag är gladare över att vara jag än vad jag var för ett år sedan. Jag är tacksam över så mycket… Jag har fortfarande massor att åstadkomma, så det är bäst att jag sätter fart på en gång! Förresten blev jag firad med pompa och ståt, fick en frukost helt i min smak, underbara kort och teckningar från barnen, en lövkrattningscheck (ni anar inte hur glad jag blev över den), blombukett och en GLASSMASKIN!!! Tjohooo!

En liten bildkavalkad från morgonens uppfriskande promenad. Ni förstår vad det är som gör att jag älskar oktober så mycket, va?

Funderingar

Så mycket…

4 oktober, 2011 1 kommentar

… i mitt hjärta, men ingenting jag kan eller vill dela med mig av här. Människor är förunderliga. Femtonåringen konstaterade idag att det känns jobbigt att så många människor varken inser sitt eget eller andras bästa. Stackare! Som sagt, att vara tonåring är spännande på alla sätt och vis, men jag har ingen som helst önskan tillbaka. Tänk alla sanningar man måste upptäcka, allt möjligt och omöjligt man ska gå igenom, alla människor man ska lära känna sig själv igenom… Det är tuffa år! Inte undra på att tonåringar behöver så mycket sömn…

Vi firade Kanelbullens Dag genom att baka en sats vaniljbullar. Som ni förstår vinner alltid vanilj i omröstningarna om fyllning, så idag struntade jag helt i kanelen. Annars är det ändå bara jag som äter upp de bullarna, och så kan vi ju inte ha det. Vi hade fått en stor bit smörgåstårta av grannen, så jag diskade fatet och gick över med en omgångar bullar till dem. S håller också på att försöka klara sig utan kolhydrater, så jag kände mig lite skurkaktig som kom med frestelser till henne. Kan bara skylla på att jag inte visste att hon hade satt sig själv på diet. (Det var därför vi fick smörgåstårtan visade sig. Tja, kanske för att vi är grannar som gillar varandra också, men mest för att smörgåstårtan inte skulle stå och ropa från kylskåpet hela dagen…)

Men då så. Nu ska jag göra den sista omgången skräpstädning. En omgång till blev klar i morse, men jag har ingen kamera här, så vill ni kika på den får ni komma tillbaka. Ha en härlig tisdagskväll!

Funderingar

Vackert.

2 oktober, 2011 Inga kommentarer

Jag har njutit av det underbara vädret idag, tagit chansen att blunda och lukta och samla energi. ”Det är det här som gör att du älskar hösten så mycket, va?”, frågade min man. Det har han ju alldeles rätt i!

Den här söndagen är jag tacksam för kärlek långt borta och nära, att få vara mamma till världens häftigaste människor, livet, musik, god mat, det stora och det lilla… Livet är förunderligt, vänner. Jag förstår inte allt, men jag är tacksam över att jag har fått komma hit, att jag får vara här och nu och att det finns en mening med allt. Det är stort.

Min lillasyster åker till Thailand tillsammans med sin familj idag. Här hittar du deras äventyr. En annan av mina systrar skriver så underfundiga inlägg att jag tycker att ni ska titta in till henne trots att hon bor kvar i Sverige!

Kortet gjorde jag till mässan och är alltså till 100% You Do, fast med min ”touch”.

Funderingar

Snart 41.

1 oktober, 2011 Inga kommentarer

I går fick jag årets första födelsedagskort, fem dagar för tidigt. Idag ringde Far från Värmland, bara för att försäkra sig om att han skulle komma ihåg att höra av sig över huvud taget då han för tillfället är på min kusins gård och hjälper till med potatisskörden. Han blev lite sur över att inte vara först, vilket han faktiskt brukar lyckas med. Själv är jag mest tacksam över att min åldersnoja har gått över. Förra året vid den här tiden var jag jättestressad och tyckte att 40 kändes som 100 ungefär… Idag känner jag mig som 37, men samtidigt som 50, 32 och 21. Jag är lycklig och skickar lite cyberglädje till er som kanske tittar in och läser.

← Föregående 1 … 58 59 60 61 62 Nästa →