Funderingar

Och halleluja, jag tror våren är på väg.

14 februari, 2012 4 kommentarer

Jag ser er framför mig, kära läsare.

– Vafalls?! Har hon blivit alldeles galen? Skulle den där bilden vara något att visa där i bloggen?

Och svaret är att jag tycker det. Att den här bilden är värd att visa, alltså. Ser ni? Det är slemklet och snögegga blandat med barmark. I Stuvsta var det en plusgrad då jag var där, men också här i vårt köldhål har termometern kämpat sig upp till nollan. Snön smälter, fåglarna kvittrar och att det är ljusare ute har jag redan skrivit om. Underbart!

Förresten glömde jag att berätta att jag har hemsökts under de senaste nätterna. I går natt var det fina Tina som var här och skällde högt på norrländska (dialekten är nu inte så konstig, men jag har lite svårt att faktiskt ens tänka mig henne skällande). Hon var arg på maken. Min, alltså. Som hon aldrig har träffat. I natt var Des Moroney här och styrde upp saker och ting. Att han var lite barsk kändes inte lika konstigt. Det som är konstigt är att jag inte alls kommer ihåg hur den kanadensiske hockeyhjälten har varit inblandad i mitt liv. Jag träffade på honom under mina barn- eller ungdomsår. Jobbade han något på Rödebyskolan? Var det när vi var i ishallen vi träffade på honom? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet precis hur han såg ut dock, jag kommer ihåg hur han pratade och hur hans brytning lät och så kommer jag ihåg att han hade väldigt stor mun då han skrattade. Han spelade i Karlskrona IK (som inte ens finns kvar längre), men det var då jag fortfarande var rätt liten. Snälla! Hjälp mig någon…

Vad tror ni om drömmar? Jag vet en del som gillar att tyda drömmar. Själv tror jag att alla våra gamla minnen triggas av saker som man kanske inte är medveten om under dagen, men då tankarna får härja fritt i drömvärlden skapas väldigt spännande och komplexa historier. Vi bearbetar händelser som pågår i vårt liv och saker som har hänt för länge sedan. Utan en ordentlig drömsömn tror jag att vi blir skörare och mer sårbara.

Funderingar

Om att tro att man kan.

10 februari, 2012 6 kommentarer

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?

Funderingar

Skillnaden mellan personlig och privat?

7 februari, 2012 8 kommentarer

Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.

De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?

Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?

Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?

Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)

Funderingar

Om den nya lärarutbildningen.

6 februari, 2012 13 kommentarer

Jag vet att det inte är ett brott att stava fel, men jag har väldigt svårt att kommunicera med lärare som inte ens anstränger sig. Det finns ju stavningsprogram! Jag gillar inte att vara ”elak”, men ännu mindre gillar jag tydligen stavfel. (Nej, nu är det kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och få prova på att stå där språkligt ”ofullkomlig”, kanske som invandrare i ett annat land?)

Då skriver jag in henne som sjuk idag så att hon får godtjänd frånvaro. Burr.

Samma lärare för några veckor sedan:
Hej skulle bara påminna om utveklingsamtalen tis och ons nästa vecka. Dubbelburr.

Då min kompis X son gick i fyran eller femman frågade X mig om det verkligen var så att stavningen ”bara skulle komma av sig själv” som sonens lärare hade sagt. Nej, du! Att kunna stava rätt verkar vara långt lättare för vissa än för andra och en del kan bara inte få ordning på bokstäverna. Det har jag full förståelse för! Två av våra tre barn kämpar på med stavningen. De uppmuntras och läser och skriver massor och vissa ord får de plugga in som vore de själva mulltiplickasjonstabellerna (Förlåt, kunde inte låta bli.). Och vet ni vad? De blir bättre och bättre hela tiden! Så ja, det ger sig kanske med tiden, men knappast bara som av magi. Det kräver sitt. Och när de som har det svårt har gjort sitt bästa kan de sätta sig vid Word, vid sitt bloggprogram eller vid sitt e-postprogram och få hjälp med det de inte riktigt fixar på egen hand.

Ps: Lyssna på Emma Nordenstams ”Ett kort på dig”. Så söt!

Funderingar

Skrivklåda!

2 februari, 2012 6 kommentarer

Det är så skönt att vara hemma igen. Vad är det egentligen som gör att jag är en sådan hemmaråtta? Det bästa jag vet är att vara hemma. Det konstiga är att hemma inte alltid är ett hus. Hemma är en känsla, något jag inte alltid kan ta på. När mina föräldrar hade sålt mitt föräldrahem åkte jag dit en sista gång. Det kändes så konstigt att se det hus min far byggt med sina egna händer tomt på det som hade gjort det till mitt hem. Jag var tvungen att gå ner i pannrummet och insupa min favoritdoft… Den var nästan borta, men med ögonen slutna kunde jag känna att den hängde kvar i luften. Olja blandat med ved, fars skogskläder och ren tvätt om vartannat. Det var till pannrummet jag gick då jag ville vara helt ifred som barn och tonåring och det var i pannrummet jag kände mig som allra starkast. Konstigt, va?

Vad är det som är hemma här? Vi bor i ett rött hus med svarta knutar byggt 1978. Trädgården är en ”naturtomt” och det yttre underhållet är rätt eftersatt. Vi har pratat om att flytta många gånger, men när det verkligen har gällt har jag inte velat. Här känner jag mig hemma, säker och lycklig. Min familj finns här och vi har allt vi behöver. Vi har inget pannrum, men nu för tiden har jag liksom inget behov av ett sådant. Jag älskar att gå och skrota runt, känner varje liten vrå och hittar i omgivningarna om jag tar mig en promenad. Åker jag till Kvantum eller Coop träffar jag nästan alltid någon jag känner. Vad skulle hända om vi bytte hemmaarena, om vi hamnade någon helt annanstans?

På engelska brukar man säga ”Your home is where your heart is”. Jag tror det är så. Ett halvår hos min faster och hennes familj efter gymnasiet var alldeles fantastiskt. Mina småkusiner lärde mig massor och jag kände att jag fick prova mina vingar med ett säkerhetsnät som hette duga. Efter det halvåret bodde jag inneboende i en lägenhet där jag hade kul, men trots att jag bodde där i tre år kände jag mig aldrig hemma. Jag tillbringade de flesta helgerna i Karlskrona, i Malmö eller någonstans där något roligt hände. Ett halvår fick jag i möblerad andrahandslägenhet där jag inte ens fick sätta upp något eget på väggarna (dessutom flyttade en kompis in och fick sova i en fällsäng i några månader) och efter det fick jag flytta hem till föräldrarna i ett halvår igen. Då var det deras hem, inte längre mitt. Första lägenheten i Tumba var faktiskt bara alldeles min och jag njöt så av den! Jag fick bestämma hur den skulle renoveras och några veckor innan den var färdigrenoverad flyttade jag därifrån och satte upp postitlappar till de nya hyresgästerna om att de hade fått Storvretens finaste lägenhet och de trevligaste grannarna. Pust! Hänger ni med? Nu var det dags för bröllop och smekår i Kalifornien. Jag och maken flyttade till Palo Alto. Vi bodde inneboende i ett möblerat sovrum och delade kök och vardagsrum med andra, men jag kände mig hemma på en gång. Jag kan fortfarande längta dit ibland! Dags för lägenhet igen, den här gången i Visättra. Otroligt oinspirerande område, men två av mina systrar bodde också där med sina män, så det var helt okej ändå! Ny USA-runda, den här gången två år i en studentfamiljelägenhet på UPenns campus, komplett med en bajsbrun inredning och kackerlackor på besök då och då. Jag led mig igenom de första månaderna, men då jag hittade några fina toppenvänner vände allt och tiden i Philly blev lycklig. MEN, jag längtade hem. Jag längtade till Sverige, till det jag kände igen, till min familj, till mina vänner.

Ja, så hamnade vi då här för elva år sedan. Jag hittade hem, ännu en gång. Här känner jag mig säker, trygg, rotad. Vad händer om jag flyttar härifrån? Vad händer om vi provar något nytt?

Vad är ett hem för er? Var känner ni er hemma?

Funderingar

… gör mig glad!

1 februari, 2012 4 kommentarer

Sena timmar, terapeutiska samtal och somligt som hänt och inte hänt under mitt senaste år på jorden har fått tankarna att snurra fram och tillbaka med rasande fart medan fötterna står stadigare på jorden än någonsin.

Jag kom hem tidigare idag och var trött men lycklig. En singelpappa med sin lille son på långtidsparkeringen Benstocken utanför Arlanda fick mitt hjärta att gråta lite. Relationer är komplicerade på mer än ett sätt, men tänk att när man plockar av alla måsten och borden är det bara ett fåtal saker som verkligen betyder något. Kärlek och hälsa är det jag tar till mig och lyfter till er. Att känna samhörighet och tacksamhet istället för bitterhet och avundsjuka. Att stanna i stunden och njuta av en snöflinga istället för att förbanna kylan. Att lyssna på vacker musik istället för att bråka med sina uppgivna tankar. Att vakna pigg och ivrig att möta den nya dagen istället för att gå omkring i ständigt mörker.

Att få så mycket kärlek som jag får från min lilla och stora familj är inte alla förunnat. Idag skickar jag en kram till dig som känner dig övergiven, ledsen, ensam, förvirrad, arg eller kanske bara irriterad. Det finns inte alltid en förklaring till allt som händer, men jag tror verkligen på uttrycket ”What doesn’t kill you makes you stronger”.

Laleh.
Gretchen Rubin.
Buena Vista.
Duktig syster.
Varma bad.
Människor som inte ger upp.

Funderingar

Vaccin, medicin och hälsa.

24 januari, 2012 2 kommentarer

Ännu en fråga som måste lyftas, speciellt här i Sverige. Våra döttrar kommer inte att bli vaccinerade med Gardasil eller Cervarix. Dessa vaccin ger antikroppar mot fyra av de ca hundra sexuellt överförbara virus som kan ge upphov till cancer. Vaccinet skyddar inte om man redan utsatts för något av dessa fyra virus. Dessa vaccin skyddar inte heller mot veneriska sjukdomar (STI), varken de som orsakas av virus eller bakterier (naturligtvis), vilket jag har förstått att framförallt många unga kvinnor tror. Bästa skyddet är att inte ha sex, men om det inte är aktuellt så är det kondom som gäller. (Det verkar som att både ungdomar och äldre numera verkar tro att graviditet är det enda kondomer skyddar mot, men har man en ny sexpartner eller om man är ”ombytlig” borde kondomen vara obligatorisk.)

Smittas man av något av de fyra virus vaccinet skyddar mot blir man inte alltid sjuk. Om man får infektionen läker den ofta ut av sig själv, men om man drabbas av cellförändringar upptäcks dessa vid prover man tar vid sina årliga gyn-undersökningar. Boka tid hos din gynekolog om du har skjutit på det! Se bara till att inte bli övertalad till att ta dessa vaccin.

Vi har bekanta vars barnbarn drabbades av narkolepsi efter att ha vaccinerats mot svininfluensa. Läskigt! Nu är detta inget ”anti-vilketsomhelstvaccin”-inlägg. Jag vill bara lyfta det faktum att bakom de stora medicinföretagen ligger massor av miljoner, en intensiv lobbyverksamhet och många gånger en skrämselpropaganda som du och jag tar till oss. Detta gäller ett stort antal mediciner. Många överviktiga äter medicin mot för högt kolesterol, för högt blodtryck, insulinintolerans, hjärtproblem och allt vad det är. Dessa mediciner ger många gånger svåra biverkningar och kostar väldigt mycket pengar. Hur mycket bättre hade det inte varit att både göra sig av med övervikten och dess bieffekter så man inte heller behöver medicinera? Jag vet att denna fråga är otroligt känslig och vill inte trampa någon på tårna. Det är inte lätt att gå ner i vikt i vårt samhälle. Fråga mig! För de allra flesta krävs stor beslutsamhet och mycket ork att stå emot all skräpmat, särskilt om man gillar snabba kolhydrater, gärna i kombination med fett, och inte gillar att röra på sig.

Jahaja, det här inlägget blev inte speciellt upplyftande… Jag hoppas i alla fall att någon har fått upp ögonen för en fråga som känns viktig för mig.

Är det någon som tar detta inlägg på allvar när jag visar vad jag bjöd min familj på i går kväll? Man kan ju tro att jag är en s k feeder… Vill ni läsa något mer upplyftande tycker jag att ni ska kika in här. Jag tror att jag har tipsat förut… Den här killen har testat sin kropp på riktigt. Nu är jag inte riktigt sugen på att göra samma resa som han har gjort, men det är väldigt spännande att följa hans framsteg!

Funderingar

Lite arg…

23 januari, 2012 15 kommentarer

Jag läste denna artikel efter att ha hittat den hos Evelina och blev så arg, så arg. Jag är tämligen övertygad om att svaret på varför de svenska barnen läser sämre och sämre inte är att färre barn går i förskola. Nog för att det finns finfina förskolor, men min äldsta son gick inte en dag i förskola och läser bäst av alla i familjen, både på svenska och engelska. Jag och maken läste massor för barnen då de var små, vi sjöng och rimmade och hade oss, och jag har svårt att tänka mig att deras språk skulle ha utvecklats bättre i en förskolegrupp med andra barn som skulle ta tid och plats. Själv var jag äldst i syskonskaran och började först skolan som sexåring. Då kunde jag redan både läsa och skriva tack vare ett par ytterst kompetenta föräldrar som tillhandahöll kärlek, böcker, garn, pennor och allt vad det nu var som gynnade min inlärning.

Jag är väldigt intresserad av att få reda på vad de svaga läsarna i rapporten har gemensamt förutom att en av fem inte har gått i förskolan. Hur ser det till exempel ut med föräldrarnas språkkunskaper? (Om man inte har svenska som hemspråk, men har föräldrar som läser, skriver och rimmar på detta hemspråk är jag säker på att man snabbt fångar svenskan när man väl börjar i skolan även om man inte gått i förskolan, men om det inte är så?) Man får väl inte tala om klass i dagens Sverige, men finns svaret i vilken utbildning föräldrarna har? Är för tidigt födda barn eller barn som fötts under dramatiska omständigheter överrepresenterade? (Intressant fråga tycker jag då man räddar för tidigt födda barn tidigare och tidigare.) Ja, ni ser. Anledningen till det dåliga språket kanske helt enkelt ligger i att förskolegrupperna blir större och större och att det är av andra barn man får sitt språk?

Själv har jag varit på utvecklingssamtal med elvaåringen idag. Hon har alltid behövt längre tid på sig då det gäller allt som rör sig runt räkning och skrivning. Hon började hos dagmamma som tvååring. Ska jag beskylla dagmamman för dotterns svårigheter trots att vi läst för henne vareviga dag i elva års tid? Hennes fantasi är otrolig och hon skriver sagor och numera hela noveller som är fantastiska, men hon når bara till steg 16 på LUS-skalan och stavar lite krattigt trots alla timmar hon lagt ner på att lyssna på och läsa berättelser. Inte en sekund tror jag att den biten hade fungerat bättre om hon hade gått i förskola. Nu ska jag smälta det här lite och vara tacksam över att jag inte jobbar som lärare längre. (I skolan skyller gymnasielärarna på högstadielärararna som skyller på mellanstadielärarna som skyller på lågstadielärarna som skyller på förskolelärarna som skyller på resurserna, och samtidigt skyller de alla på föräldrarna. Om ni vill veta, alltså.)

Jag anser att det är mitt och makens ansvar att hjälpa dottern framåt, att få ett fantastiskt självförtroende trots att hon kanske inte kommer att få så många MVG i sina betyg och att stötta henne så att hon aldrig ger upp. Måtte hon slippa sitta som femtioåring och tänka ”Om jag bara hade fått gå i förskola hade mitt liv nog sett annorlunda ut”…

Ps: Märkte ni nu att jag Lyfte en viktig fråga?

Funderingar

Hur går det med lyftandet då?

21 januari, 2012 4 kommentarer

En av mina vänner skickade ett meddelande på Facebook och frågade hur det går med ordet jag har valt för året. ”Det går bra”, sa jag. Det har varit med mig mycket mer än mina tidigare ord och jag försöker få in det i mitt vardagstänkande. Följande lista kom jag på då jag gjorde min mål-layout:

Jag ska lyfta mig själv. (Det här kommer jag att ta itu med lite mer på djupet i februari. Jag har planer på fortbildning den billiga vägen. Jag har bland annat letat upp tutorials på You Tube som jag tror kan lära mig ett och annat.)
Jag ska lyfta andra. (Jag försöker alltid leva efter detta, men funderar över hur jag kan bli bättre.)
Jag ska lyfta för att bli starkare. (Jag envisas med mitt träningsprogram, men är liiite för lat för att jag ska få till de där snygga överarmarna jag längtar efter. Jag märker faktiskt att jag är starkare nu än för ett par år sedan, så det är väl bara att fortsätta och hoppas att trägen vinner.)
Jag ska lyfta blicken. (Denna uppmaning till mig själv är den ”djupaste” och känns väldigt personlig, rent av privat. Jag har lite för lätt att ge upp på mig själv.)
Jag ska lyfta fram det vackra. (Det vackra finns i vardagen, i naturen, i familjen, i vännerna, i böcker, i upplevelser, i ögonblick, i upplevelser, i ord, i musik, i diskussioner, i inredning, i skapande, i kärlek, i längtan… Det finns i så mycket och jag vill lära mig att bli bättre på att se det vackra i stället för det fula och förstörande.)

Här kommer en utökad lista:

Jag ska lyfta viktiga frågor. (Jag brukar fundera över saker och ting. Ibland delar jag med mig av mina tankar, ibland inte. Kanske borde jag göra det lite mer ofta? I alla fall då det gäller saker som känns viktiga för mig.)
Jag ska lyfta min familj. (Jag orkar inte själv, men jag kan som mamma och fru göra ganska mycket.)
Jag ska lyfta, men inte mer än jag orkar. (Det gäller att ha balans också, annars orkar man faktiskt inte lyfta alls.)

Funderingar

Spännande…

20 januari, 2012 4 kommentarer

… att se vad folk söker på för att hitta in i min blogg. Vem har sökt, flera gånger, på ”monnah släkt” till exempel? Någon släkting till mig? 🙂 ”Fösa barn” är väldigt populärt, liksom ”Hertiginnan av Alba”. Hm. Jag borde kanske dra in bloggen i en annan riktning?

← Föregående 1 … 55 56 57 58 59 … 62 Nästa →