Funderingar

Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

27 april, 2012 14 kommentarer

Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:

Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)

– Jag har alltid stuckit ut näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)

– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.

För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.

Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren

Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?

Funderingar

Om att vara den ena eller den andra.

25 april, 2012 4 kommentarer

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…

Funderingar

Lite mer om skönhet.

20 april, 2012 4 kommentarer

Om du har mer tid än jag denna dag med regntunga skyar kanske du vill se detta program. Jag har lyft frågan förut. Allt jag kan göra är att lyfta den igen. Alla har rätt att göra som de vill så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Men hur lycklig blir man egentligen? Och när slutar man vara missnöjd? Och är det bara de misslyckade ankläpparna jag ser? Finns det faktiskt de som gjort läppförstoringar som kan fortsätta prata normalt och inte ser ut som att de gått in i en vägg? Jag är bara intresserad. Kommer föräldrar att göra ingrepp på sina ”fula” barn då de inte passar in i bilden av den perfekta familjen? Kommer människor att börja se annorlunda ut? Kommer människor att födas utan hår på obehagliga ställen, kommer vi att få megafeta och megasmala människor, liksom två arter? Det här programmet skrämmer mig. Det skrämmer mig för mina barns skull. ”Jag är inte bara vem som helst”, säger Jane som programmet handlar om. Jag vill bara tala om att det är inte jag heller. Jag är inte bara vem som helst. Och att vara en trebarnsmamma i Segeltorp smäller för mig högre än att supa gratis på Stureplan, any day. Men vad vet jag? Må alla ni som säljer er till ett högt pris slippa vakna upp med skönhetsbaksmälla, bröstoperationssår som inte läker eller botoxallergi.

Funderingar

Med kärlek för livet.

15 april, 2012 8 kommentarer

Jag har gått igenom rätt tuffa grejer den här vintern och våren och kände faktiskt att jag liksom kunde kasta av mig mycket av det tunga under veckan som gick. Jag valde att bestämma mig för att nu får det här ha ett slut. Vissa saker kan man bestämma över, annat får man acceptera för att sedan plocka ihop sig själv och gå vidare. Jag har vänt mig inåt och uppåt. Vi har alla olika sätt att hantera själva livet. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men jag tror verkligen att bitterhet förpestar och förstör så mycket. Så lätt det är att hamna där! Att bemöta en människa som begravt sig i självömkan och svärta är svårt. När man själv inte är på sitt bästa humör är det dessutom lätt att dras med i eländet.

När jag hade nattat alla tre barnen (jodå, tonåringar behöver också nattas, jag älskar den där lilla pratstunden i sängen) kände jag mig lyckligare än på väldigt länge. The only way is up… Det är dags att lyfta!

Funderingar

Höger, vänster eller rakt fram?

13 april, 2012 4 kommentarer

Det finns så mycket som är fantastiskt i världen! Jag är en människa som ser till att dra nytta av mina sinnen till max. Jag ser skönhet i ”vanliga” saker som blommor, konst och vackra människor, men jag njuter också av att se ett bekymrat ansikte lysas upp av ett leende. Jag är en fysisk människa som älskar beröring och gärna kramar om människor (och märker också att inte alla är som jag), men jag njuter också av spikmattan mot ryggen efter en stressig dag. Jag ser musik som mitt livselixir och kan drömma mig bort i ett klassiskt stycke eller få ut mina frustrationer i en riktigt bra hårdrockslåt, men jag njuter också av ickeljudet som uppstår då fläkten stängs av eller då ett klassrum fullt av elever plötsligt blir tyst. Jag älskar doften av liten bebis, men njuter också av den speciella lukten av grotta som finns på vissa ställen i vårt tunnelbanenät. Jag älskar smaken av vällagad mat, men njuter också av blodsmaken efter ett extra intensivt träningspass.

Min syster som är duktig på det där med hur de olika hjärnhalvorna fungerar påstår att jag med all säkerhet har en högersida som spelar huvudrollen i mitt liv, och jag är nog benägen att hålla med henne. Logik, ordning och reda i all ära, men jag älskar den här delen av det som är jag. Det finns så mycket jag inte kan förklara ändå, så jag fortsätter låta min högersida dominera. Bodil Jönsson berättade under föreläsningen i tisdags att det först är i 80-årsåldern som de båda hjärnhalvorna börjar bli riktigt jämställda. Det betyder antagligen att alla människor fortsätter att utvecklas och hela tiden har möjlighet att se saker och ting ur nya perspektiv. BJ pratar gärna om ”årsringar”, att vi människor också bildar sådana. Jag gillar den tanken. Det som är jag är alltid jag, men för varje dag som går läggs nya erfarenheter och insikter till det som är min kärna. Kanske ska jag sluta haka upp mig på tiden som går och bli bättre på att uppskatta mitt liv, också som äldre?

Den här dagen har onekligen bjudit på både det ena och det andra. Jag väljer att komma ihåg det allra, allra bästa, nämligen kroppkakorna som den 15-årige sonen knåpade ihop alldeles själv. (Jag fanns med som rådgivare i periferin, men det enda jag egentligen gjorde var att riva potatisarna.) Smaken av kroppkakor får knyta ihop den här inläggssäcken. Det må se riktigt läskigt otäckt ut, men hjälp vad gott det är!!! Som mitt undermedvetna redan verkade veta måste det här vara min favoriträtt i all sin konstighet. Tur att det tar sin tid att lag kroppisar, för annars hade jag nog varit vääääldigt tjock.

Funderingar

Om politik och religion.

5 april, 2012 5 kommentarer

Så här i påsktider vill jag förespråka symboliken i dopet. Att vi har chansen att lägga gammalt groll och elände bakom oss och komma ut som bättre och starkare människor. Att förlåta och med det glömma.

Nu för tiden tycker jag att allt för mycket fokus runt religionsfrågor ligger på huruvida människor ska ha rätt att utöva sin religion eller ej och vad som är okej. Samma krav som ställs på religiösa människor verkar inte ställas på politiskt aktiva, trots att politiska övertygelser i mångt och mycket påminner om religioner. För er som vill ha något intressant att fundera över (om ni nu inte nöjer er med vilket modeplagg som gäller, vilken vas som ska stå på bordet eller vilken plansch som ska hänga på väggen) ger jag er några intressanta länkar i påskpresent. Det är min make som står för det politiska (eller snarare anti-politiska) tyckandet i familjen, men han har fått mig att tänka till om ett och annat.

Christer Sturmark – Humanisten Sturmark vet naturligtvis bäst. All religion ska bort från skolan, från det offentliga rummet, från överallt. Okej. Det förstår jag. Men jag förstår inte varför han inte lika starkt förespråkar att alla politiska övertygelser samtidigt ska bort från samma ställen. De problem han ser med religionen finns i politiken också nämligen. Ja, förutom att Gud är utbytt mot Marx eller vem det nu kan vara (Sturmark själv kanske?). Nej, jag gillar inte den här mannen och jag tror inte att hans väg är den rätta att gå.

Är det någon som har funderat över att vårt svenska skolsystem indoktrinerar våra barn i den ljuva socialismen? Läs Marx manifest från 1848 och fundera en stund över hur det kommer sig att vi ser de flesta av de tio punkterna (sök på ”advanced countries” för att komma till listan) som något naturligt och rätt. Jag har en kompis som är i 40-årsåldern och läser till socionom just nu. Hon är förskräckt över alla 19-åriga flickor som sitter där på föreläsningar och sväljer allt som undervisas. De ifrågasätter ingenting, inte systemet, inte om huruvida staten alltid har rätt, nej, i princip ingenting. A säger att hon ville få en utbildning till ”socionom”, inte till ”socialist”. Samma sak gällde på lärarhögskolan i början på 90-talet. Jag var en av de där 19-åringarna som svalde allt och jag har många gånger efteråt fått ställa mig själv frågan om vad som är rätt och vad jag blivit itutad (inte alltid nödvändigtvis rätt).

”Religion står för så mycket död och elände.” Byt ut det mot ”Politik står för mycket död och elände.” så har du en minst lika stor sanning. Varför inte bara låta människor tycka som de vill så länge de inte skadar någon annan?

Är demokrati alltid rätt? Vad händer då 12 personer i en klass tycker att en person är en mupp och de andra åtta inte säger något? Majoriteten bestämmer att en ska frysas ut. Demokrati! Varför ska det alltid röstas i skolan? Kan inte vuxna människor ta beslut som de tror är bäst för barnen? Varför förfasas man över att SD hamnar i regeringen? Alla med rösträtt som har röstat har sagt sitt och antagligen tycker SD-röstarna att det är något SD kan bidra med som kan hjälpa landet framåt.

Nej, nu hinner jag inte vara politiskt aktiv längre. Det är nog ändå ingen som orkat läsa hit… 🙂

Funderingar

Om Karin Boye.

3 april, 2012 2 kommentarer

Mamma älskar Karin Boyes lyrik. Boye bodde under sina sena tonår bara någon mil härifrån. Jag har genom hennes verk anat att hon var en ganska komplicerad kvinna. Efter att ha läst igenom nästintill allt som Karin Boye-sällskapet skrivit om henne har jag förstått att så verkligen var fallet. Hon var en känslomänniska. Hon studerade, undervisade, gifte och skilde sig, gick i psykoanalys i Berlin, kom ut som lesbisk och förförde en judinna, Margot Hanel, som flyttade med Boye hem till Sverige. (Stackars Karin Boye! Denna sammanfattning av hennes liv var kanske en aning komprimerad och inte riktigt rättvisande.) När hon var lika gammal som jag är nu valde hon att ta sitt liv med sömntabletter. Hon hade förut gjort flera försök, men dessa hade alltid misslyckats då vänner hade hunnit rädda henne.

Jag hoppas att Karin Boye är lycklig i sin himmel. Alltid vid denna tid på året kommer jag att tänka på henne. Det är nästan omöjligt att inte göra så efter alla gånger jag hört mamma citera raderna från en av hennes mest kända dikter… Håll tillgodo!

Funderingar

Om att ha olika smak och sådär.

28 mars, 2012 2 kommentarer

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

Funderingar, Kreativitet

Kan man resa sig igen?

27 mars, 2012 Inga kommentarer

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

Funderingar

Livet är oförutsägbart.

21 mars, 2012 Inga kommentarer

I går behövde jag vänta lite innan körövningen satte igång. Bästa stället jag kunde hitta var fiket i Karolinska Sjukhusets entré. Fiket var stängt, så jag satt där alldeles själv med hörlurarna i telefonen för att öva på mina stämmor och såg i ögonvrån att en man i min egen ålder slog sig ner lite längre bort på soffan jag satt på och började prata i telefon. Jag hade inte speciellt hög volym i lurarna, så jag kunde inte låta bli att höra vad han sade och det jag hörde gjorde mig lite ledsen. Jag hörde att hans familj, föräldrarna och en bror till, väntade på att hans syster skulle gå bort. Vad jag förstod var hon nysnittad (kejsarsnitt) och fick blodet renat, cellgifter och flera mediciner och läkarna hade talat om att läget var kritiskt och att hon antagligen inte skulle klara natten. Pappan till barnet var den enda som blev uppdaterad av sjukvårdspersonalen och telefonmannen kände sig frustrerad över att få all information i andra hand. Han pratade om bebisen som ”barnet” och jag vet inte om han eller hon levde, det framgick inte. Jag satt där och funderade igen, för vilket gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte, över livets bräcklighet. Jag skickade en bön för den okända kvinnan och hennes familj. Stunder blir till dagar som bildar veckor, månader och år. Vad tar du med dig? Green Day säger det rätt fint i den här låten… (Jag älskar videon! Snacka om ”mindfulness”.)

Ser du det tråkiga tågspåret eller den härliga solnedgången? Att bli medveten om små detaljer, att känna ”stilla ro och nära”, att glädjas och sörja vardagliga händelser som gör sig påminda – sådant gör mig mer tacksam över allt jag har.

Jag njöt av promenaden till barnens skola där det var föräldramöte i kväll. Känslan av att inte frysa trots att man har sin vårjacka på sig och klockan är 18 är obeskrivlig, också om man har ont i magen… Jag såg nog rätt fånig ut på min promenad så glad som jag kände mig då! I kväll ska jag njuta av ett Lushbad till min fina systers ära. Hon fyller nämligen år och älskar badkarsbad mer än det mesta annat i livet.

← Föregående 1 … 53 54 55 56 57 … 62 Nästa →