Ibland är livet så spännande så man knappt kan andas. Så är det just nu för mig. Andas in. Andas ut. Repetera. Ta hand om dig!
Tidsbrist och dårskap.
Maken och jag må vara ett väl inarbetat team, men våra åsikter skiljer sig ofta åt trots detta. Vi har vad en bekant kallade ett dynamiskt förhållande. Ibland orkar jag verkligen inte med Ks klarsynthet. Det är bekvämt att sväva omkring i okunskap och lulla med vilka blommor som passar i rabatten och vilken nyans av vitt som gäller för nya väggfärgen. (Nu är det inte riktigt min stil det heller, men du förstår nog vad jag menar.) Andra gånger är det å andra sidan väldigt roande att diskutera det han stöter på i sina efterforskningar. Artikeln han skrev härom dagen för Mises.se är riktigt, riktigt underhållande. Jag känner att jag också blir arg över all världens dumhet, men tycker det är mer konstruktivt att satsa på kärleken. Leve den tänkande människan. Hipp hipp…
Liv och död.
Jag sitter hos en gammal människa som inte har så lång tid kvar på jorden. Tänk, så förunderligt livet är. En liten föds, en gammal går vidare. Vad lär vi oss av alla som gått före oss? Ingenting kan man tro när man ser hur världen ser ut… Hur viktigt är det inte att vara snälla mot varandra? Jag skickar en tanke till dig som kanske vill reparera en relation utan att veta hur.
Tänk att inte ha någon som bryr sig särskilt då man ligger på sin dödsbädd. Det måste vara något av det svåraste som kan hända en människa. Måtte jag se om det händer någon i min omgivning. Man kan inte rädda alla, men jag tror att de flesta har en liten stund över till medmänsklighet. Vad kan du göra för någon annan?
Känner du livet i dig?
Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂
Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.
After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.
4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.
6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.
10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.
45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.
1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.
No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.
This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?
One possible conclusion reached from this experiment could be:
If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..
How many other things are we missing?
Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.
Realism.
Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?
Frisyrrealism.
Diskbänksrealism.
Trädgårdsrealism.
Grannskapsrealism.
Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.
Om svenskars rädsla att diskutera Sveriges invandringspolitik.
”Jag är inte rasist, men…” Har du hört det? Har du upplevt att om någon säger så i en diskussion så blir stämningen ofta konstlad och lite obekväm? Har du märkt att det inte går att föra en diskussion om att man inte tycker att Sveriges invandringspolitik är speciellt bra utan att bli stämplad som rasist? Har du märkt att du får irriterade kommentarer om du säger att du tror att Sveriges sjunkande skolstatistiksiffror påverkas mycket av att man sätter betyg också på de ungdomar som kanske inte bott i Sverige så länge? (En tiondel av alla Sveriges skolbarn är födda i andra länder än Sverige. För mig är det självklart att det måste påverka skolresultaten på det sätt de mäts idag.) Har du märkt att det gäller att akta sig för vad man säger om invandring om det är negativt? (Fredrik Reinfeldt, att säga ”etniska svenskar mitt i livet” då du egentligen menade ”medelålders människor som inte är födda i Sverige” var olyckligt och tog bort fokus från det du försökte framföra.)
En gång för alla vill jag säga att jag inte är rasist. Jag tycker inte att svenskar är mer värda än danskar. Jag tycker inte att jag är mer värd än personer födda i andra länder. Jag har goda vänner som kommer från andra länder än Sverige. Bosnien. Chile. Madagaskar. USA. Ecuador. Ghana. Nigeria. Danmark. Polen. Jag älskar dem alla för de underbara personer de är och bryr mig inte ett skvatt om vilket land de kommer ifrån eller vilken färg de har på huden. MEN. (Där kommer det där förhatliga ordet…) Jag tycker att dagens svenska invandringspolitik suger! Jag ber dig som nu blir alldeles skakig och förskräckt av mina ord läsa inläggen i denna blogg, så kanske vi kan ta en diskussion efter det. Läs också Anna Kayas blogg. Anna är svensklärare och undervisar nyanlända barn. Hon har god insyn och är duktig på att berätta om sin och sina elevers situation.
Ibland önskar jag att jag inte tyckte och tänkte så mycket, men nu gör jag det. Jag säger det jag har på hjärtat till dig som läser här. Tycker du också något får du gärna diskutera i kommentarsfältet. 🙂
Edit: Min man är naturligtvis etnisk svensk, halbtüsk som han är. Själv vet jag inte riktigt om jag räknas då jag från min fars släkt fått en genetisk bloddefekt som kommer från södra Europa och på mammas sida kommer jag från vallonsläkten Bombier (Bonnevier, Bonnier). Skämt åsido… Jag säger det en gång till så att ingen ska missförstå. Jag har ingenting emot människor som är födda någon annanstans än i Sverige eller har annan färg på huden och/eller håret än jag. Jag tycker att det är gräsligt att inkompetenta människor får ”leka” med våra skattemedel utan att förstå vilka konsekvenser det får för alla som bor här, vare sig de är födda i landet eller har flyttat hit.
Om att inte kunna bestämma fack.
I går var jag med om en märklig upplevelse. Jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram. Efter en stund började jag bli väldigt störd, för jag kände att det var något jag inte fick ihop… En man och en kvinna satt och pratade i studion. Det som störde mig var att jag inte kunde bestämma vilken dialekt mannen hade. Han talade helt grammatiskt korrekt. Det fanns ingenting i hans ordföljd som inte var rätt. Men – varifrån kom han? Inte norra, västra eller södra Sverige, det var jag säker på. Vid ett tillfälle berättade han om när han hade fyllt 18 och fick gå på krogen, men tyvärr inte kom in någonstans ”för de ville väl inte släppa in någon lirare från Sollentuna”. Aha! Sollentuna. Stockholm. Men nej, nej, det kunde väl ändå inte stämma? Det här störde mig så mycket att jag var tvungen att googla honom då jag kom hem. Mannen visade sig heta Dejan Cokorilo och föddes i Sarajevo 1979. En utlandsfödd svensk, alltså. Så det var en svag touch av osvenska jag hörde, inte någon annan svensk dialekt.
Hur kunde denna osäkerhet rubba mig så? Jag funderade en stund och kom på hur jag känt inför en ny person som började jobba i ”vårt” Hemköp för ett tag sedan. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma om personen är man eller kvinna. Varje gång jag handlar där försöker jag se om det finns något som avslöjar hen. Frisyren är kortklippt med slingor. Två örhängen. Kraftig kroppsbyggnad med en svag antydan till bröst som gott och väl skulle kunna vara ”man boobs”. En röst som är gäll, men ändå inte speciellt kvinnlig. Inget smink. Och varför stör detta mig så? Hen är så trevlig och käck och duktig, och det spelar verkligen ingen roll om hen är man eller kvinna, men det stör mig att inte kunna könsbestämma. Kan någon hjälpa mig förstå varför det är så viktigt för mig att placera människor i fack? Det spelar ju absolut ingen roll om Dejan är född någon annanstans än i Sverige och det spelar ingen roll om personen på Hemköp är man eller kvinna… Hur känner du för det här? Har jag ”Compulsive Categorization Disorder”?!
För ett tag sedan hjälpte jag min mamma som ville vinna en Kronancykel i en tävling. ”Vad kul!”, sa jag. ”Jag vann just en sådan cykel i höstas!” När jag kom ut såg jag att det inte alls var en Kronan, utan en Monark. (Vilken koll jag har, eller hur?) Gör det cykeln bättre eller sämre? Eller är det helt enkelt samma cykel? 😀 Är vi för snabba att bilda oss en uppfattning om någon utifrån saker vi fått reda om personen i fråga på förhand, även om vi inte känner honom eller henne? Är det något som ligger i människans natur, det här att känna att man (eller jag) vill veta?
FreedomFest, solig söndag och ont i huvudet.
Vilken helg det här har varit! Jag är alldeles full av intryck efter gårdagens halvdag med hjärngympa och trött i skallen efter grannarna på bergets omåttligt högljudda och störande fest som de hade natten till idag.
I går följde jag, min mor och äldsta dottern (hon var ansvarig för att ta emot alla anmälda deltagare) med in till Myntkabinettet där årets FreedomFest gick av stapeln. Jag är gift med en ytterst fritänkande person som de senaste åren har vänt upp och ner på min världsbild. Han tänkte engagera sig politisk och besökte ett av de politiska partierna i vår kommun och efter det fick hans frihetstankar fri fart. Han blev aldrig politiker. Däremot är han synnerligen engagerad i att upplysa människor om att det är deras ansvar att tänka till och inte bara svälja allt som våra politiker och media serverar oss med. Är du intresserad av att veta mer går det bra att besöka det svenska Misesinstitutets hemsida.
Det var väldigt spännande att lyssna till tankarna från Bo Pettersson från Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, Jonas Himmelstrand från Rohus, Hans Palmstierna som berättade om vårt kollapsande pensionssystem och ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist.
Jonas har tvingats i politisk exil till Åland då han och hans fru hemundervisar sina barn (nej, de är inga religiösa fanatiker, faktiskt inte ens troende mer än på alla de undersökningar som berättar om fördelarna med hemundervisning). Jonas är en fantastiskt bra föreläsare och om du har möjlighet att lyssna på honom tycker jag att du ska göra det. Han har nått ut till många delar av världen och har också talat för FN om sin hjärtesak. Visste ni att Sverige och Tyskland är de enda länder i hela världen som förbjuder hemundervisning? Tysklands skollag är från 1938 om det säger något. (Ni vet säkert att nationalsocialisterna körde hårt med propaganda i skolan.) Sveriges nya skollag började gälla förra året. Då man hör om hur soc jobbar då det är som värst blir man mörkrädd… I Sverige har vi närvaroplikt i skolan, men inte plikt att lära oss något. Säger inte det något? På nära håll har jag mött en flicka som verkligen inte fungerar i skolmiljö. Hon är smart, klipsk och lär sig massor med hjälp av sina föräldrar. De få gånger hon varit i skolan det senaste året har hon skrivit full pott på prov. Hon och hennes föräldrar fick besök av socialen för ett tag sedan. Då socionomerna satt där och sa till henne att hon måste gå i skolan citerade hon skollagen (Läs den ni! Efter det är ni nog inte så förundrade över att skolan inte funkar som den ska. Var ligger fokus egentligen?) där det står att skolan ska tillgodose varje elevs behov. Skolan kan inte tillgodose denna flickas behov, det har bevisats om och om igen. Besökarna gick därifrån, för vad hade de att komma med? Ingenting! Jag tycker att det är sorgligt att situationen är som den är, men samtidigt blir jag arg över det sätt lärare, skolledning och andra har mött det här problemet.
Får jag ge dig ett tips? Inse att det inte kommer att finnas några stora pensionspengar kvar då vi sjuttiotalister blir gamla… Pensioner tar en större och större del av våra skattemedel och vi svenskar blir äldre och äldre. Jag blev så arg på alla som skrev på Facebook att Reinfeldt var dum i huvudet som föreslog en pensionsålder på 75 år. Det visade alla dessa människors okunskap och ”dumhet” – de tror uppenbarligen att staten sitter på en outsinlig skattkista. Skattepengar kommer från… ja, varifrån? Varifrån tror de att skattemedel kommer? Vet du hur vårt svenska välfärdssystem är uppbyggt? Vet du att det är allt färre som betalar för allt fler? Vet du att hälften av alla som föds idag kommer att bli 100 år? Spännande ekvation, det där… Hans Palmstiernas föredrag handlade till stor del om det han skrev här.
Annika Dahlqvists tankar om kost och hälsa lämnar inte många personer oberörda. LCHF – low carb high fat… Kosten bygger precis på det som beskrivs. Få kolhydrater, mycket fett. Inget margarin och för övrigt ”ren” mat så långt det bara är möjligt. Vi äter redan till stor del på det sätt som hon beskrev, men flera som lyssnade i går blev nog lite nyfikna på att testa detta sätt att äta.
En hel massa tyckande och tänkande! Jag tror det får räcka här så blir det lite lättare i nästa inlägg. Ha en fin vecka!
Stockholm var blåsigt och kallt i går, men det kan också vara vackert.
Ps: Jag tror inte att hemskolning är rätt väg för alla. Däremot tror jag att det finns många barn som skulle få en mer positiv inlärningsmiljö hemma. För att kunna undervisa sina egna barn är man dessvärre beroende av att vara hemmaförälder eller egenföretagare för att kunna få ihop det. Det finns massor av spännande forskning att läsa i ämnet för den som är intresserad.
Hej på er kära läsare, besökare, släkt, vänner och indrullare!
Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)
Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:
Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144
För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.
Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)
Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!
Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.
Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.
Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:
Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)
– Jag har alltid stuckit ut näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)
– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.
För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.
Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren
Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?
