… skulle jag. Men det kan jag inte. 🙁
Nyår 2014.
För två år sedan blev det aldrig några julkort skickade trots att jag är en av de få som fortfarande fortsätter envisas med att överösa släkt och vänner med sådana. Förra året var jag duktig och fick iväg i tid, men årets övningar har gjort att det inte blivit någon beställning förrän idag. Det fick helt enkelt bli nyårskort. Sedan många år skickar vi en bild på barnen och det är en fin liten samling vi har fått ihop nu! De håller verkligen på att bli stora. Årsbreven jag har varit duktig på att skriva har det inte blivit något med dessvärre, men om jag får extra inspiration innan lördag då korten förhoppningsvis kommer iväg kanske det blir lite författarverkstad här hemma rätt vad det är.
Hur gör du? Skickar du julkort?
Nej, den här bilden fick inte den stora äran att representera familjen, fast egentligen var den min favorit.
Happy Thanksgiving!
Det här skrev jag på Facebook idag och det får också bli ett blogginlägg:
Idag är det Thanksgiving här i USA. Jag älskar den här traditionen! De senaste veckorna har jag funderat extra mycket över tacksamhet och vad det innebär att bära med sig sådan i sitt hjärta. Hörde en rik man tala till ett gäng ungdomar i samband med ett välgörenhetsprojekt för ett tag sedan. ”Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, det är aldrig tillräckligt ändå. Tro mig. Jag talar av egen erfarenhet.”
Nu är min fråga varifrån tacksamheten kommer och om man kan lära sig att se vad man har istället för vad man inte har. Min farmor Nanna var den mest tacksamma människa jag har känt. Jag har haft andra människor i mitt liv som fokuserat på att attackera hur orättvist det är att andra har mer, bättre, större eller vad det nu är. Vi har ett otroligt stort ansvar som föräldrar och medmänniskor att lära varandra att med värme dela med oss av det vi har (ett glatt humör, en kram, en femtiolapp, en varm filt, gemenskap) istället för att vara avundsjuka på det andra har (finare hus, dyrare kläder, snällare man, grönare gräsmatta).
I dessa tider uppmanar jag alla som känner avundsjuka då de ser vad andra har att stänga av Facebook, sluta spana in Pinterest, ta av avisglasögonen och börja inventera tillgångarna istället. Öva på att känna tacksamhet över dessa och öva sedan på att dela med er av det ni har och lev genom exempel.
Förslag på saker att dela med sig av (om ni inte kommer på något själva):
bjud in någon till jul (sällskap och värme saknas av många, särskilt gamla och ensamma – tack mamma och far för att vi lärt oss detta)
var hemlig tomte till en familj som har det svårt ekonomiskt eller mentalt (ett gäng biobiljetter, en hyacint i en kruka eller en resa till Mallorca beroende på er täthet)
ett handskrivet brev
en kram
en fika
hjälp med storstädning
något du själv aldrig använder men som någon annan skulle ha nytta av
kunskap
barnvakt så föräldrar kan få ägna sig åt varandra
ett leende
Se där! Man kan alltid skylla på att man inte har tid, pengar eller hälsa för att räcka ut en hand, men jag tror att jag vågar lova att alla som orkat läsa så här långt skulle kunna bidra med minst en av dessa grejer. Ta hand om er! Här kommer en kram från mig.
Stilla ro och nära.
Just nu har jag möjlighet att gå en 20 veckor lång kurs med familjetema. De första tio lektionerna handlade om relationer, de sista tio veckorna kommer att fokusera på barnuppfostran. Vår lärare är psykolog och professor på BYU, universitetet i Provo. Hon har mycket erfarenhet av både det ena och det andra. Hon gifte sig med sin första man trots att han hade cancer som de visste skulle ta hans liv (de fick 23 år tillsammans), har en utvecklingsstörd dotter i min ålder som fortfarande bor hemma, var singelmamma samtidigt som hon utbildade sig till psykolog då hon också träffade sin nuvarande man, har ADHD o.s.v. Det är synnerligen intressant att gå den här kursen, särskilt med tanke på att mina klasskamrater kommer från många olika slags familjekonstellationer och att vi befinner oss i så olika stadier av livet. Jag är den enda svenskan i gruppen (Go figure!) och känner att jag både har mycket att bidra med och ta till mig där.
Att ha en familj är inte lätt. Det är att jag är maka, mamma, dotter och syster (och alla andra familjeepitet jag har) som gör att jag mår bäst. Och sämst. På lärarhögskolan läste vi ”Att växa som vuxen” av Anders Engquist. Det var nog första gången jag reflekterade riktigt ordentligt över hur vi utvecklas i våra relationer och genom hur vi reagerar i interaktionen med våra medmänniskor. Jag har den starka övertygelsen om att jag kom som jag är, med min grundpersonlighet, men den har blivit slipad, smekt, bankad, slagen, och kramad till den form den har idag. Jag fortsätter utvecklas varje dag; ibland åt rätt håll, ibland åt pipsvängen. När jag var knappt 13 år gammal trodde jag att jag var ”färdig”, vuxen, men den åsikten har jag fått revidera många gånger. 😉
Tillbaka till det där med familjer. De senaste åren har varit väldigt skakig för vår familj p.g.a. många olika orsaker. Jag och maken har fått hålla hårt i varandra för att försöka upprätthålla stabilitet då det har skakat som värst. Att vara tonårsföräldrar har i vårt fall inte gjort det lättare. Jesper Juul har skrivit en text om tonårsfamiljer som jag verkligen uppskattar. Kanske du också kan få hjälp av att läsa den?
Den senaste tiden har det hänt flera bra saker. Jag har fått uppleva A-ha-stunder i den där familjeklassen, vi hade en familj som ligger några år före oss här hemma där föräldrarna bidrog med flera spännande insikter i frågan och vår sjuttonåring håller på att bli vuxen på riktigt. Att höra honom och hans pappa ha filosofiska, långa diskussioner om kvällarna gör mig glad på riktigt. Att få höra ”Jag älskar dig” och få en kram Varje Kväll hur tuff dagen än har varit gör mig ännu gladare. Jag ser att framtiden ligger framför våra barns fötter. Den kommer att se olika ut för de tre barnen, men jag tror att framtiden är ljus och jag vet att jag och deras pappa kommer att göra allt för att fortsätta stötta dem så gott vi kan i de val de gör.
Hur går dina tankar runt det här med familj och relationer? Hur mycket styr vi själva? Vad kan vi ändra på och vad ska vi måna om att behålla? Kan du känna Stilla Ro och Nära?
Random thoughts.
”The biggest tragedy in America is not the great waste of natural resources – though this is tragic; the biggest tragedy is the waste of human resources because the average person goes to his grave with his music still in him.”
Oliver Wendell Holmes
Idag läste jag det här citatet på Facebook. Tårarna började rinna ner för kinderna. Kanske för att jag känner det här själv, kanske för att jag känner det för andra…
Jag har varit sjuk i helgen. Inte lika sjuk som min mamma som ringde Vårdcentralen tidigare idag då hon har haft fruktansvärt ont i magen i flera dagar. Hon fick tid på fredag. När smärtan blev outhärdlig framåt kvällen ringde hon Akuten. De sade åt henne att ringa Vårdcentralen i morgon. Suck! Nu säger jag ingenting mer om Den Svenska Vården, mer än att jag hoppas att min lilla mamma mår okej och att hon snart blir frisk igen.
Mina 21 dagar av tacksamhetsmeditation är över. Jag har i tre veckors tid ställt klockan lite tidigare för att stiga upp och ägna en kvart åt olika mantran varje dag. Har detta gjort skillnad i mitt liv? Absolut! Att kunna se sitt liv ur ett nytt perspektiv är nyttigt. Trots att det nästan alltid finns något som stör i periferin, stort eller litet, kan man lära sig att fokusera på det som är gott istället. (Lider man av en klinisk depression behöver man annan hjälp än ”trosan hoppsan, det här ska bli bra”.) Jag får påminna mig själv om detta ibland, så jag är jättetacksam över att jag gav mig själv den här chansen att öva upp tacksamhetsförmågan lite. Om du förresten inte har sett YouTube-klippet om tacksamhet från SoulPancake tycker jag du ska göra det:
Just nu är amerikanska barn och ungdomar redo för lov. Igen. I morgon är sista skoldagen innan Thanksgiving Break. Vi svenskar hakar på de vanliga skolloven. Det blir lättast så när man ska planera aktiviteter som involverar andra. Kalkon och sötpotatis inhandlades på Costco idag och jag höll på att lägga ner en sådan här klänning i vagnen också. Eller inte, hm.
För övrigt har jag snart gått igenom alla skåp och lådor för att fira ettårsjubileum här i huset, alldeles i linje med månadens förändringstema. En sak kan jag konstatera. En sådan flytt som vi gjorde kan vara bra på många sätt. Något av det bästa är att livet rensas på precis allt onödigt. Ibland kan de där onödiga grejerna dock kännas ganska nödiga. (Äh, jag vet att det heter nödvändiga.) Jag tror vi lyckades ta med oss de viktigaste grejerna i alla fall. Som bröllopsvaserna från diverse familjemedlemmar, de bästa fynden från Stämshult, den vävda julbonaden vi fick i förlovnings- eller bröllopspresent av makens morföräldrar och så ljusstaken jag fick i 40-årspresent av min fina, fina vän som inte längre finns här. Idag plockade jag fram den där ljusstaken och bestämde mig för att fortsätta smygjula trots att vi ska hinna med Thanksgiving först. Dagens datum: 25 november. Jag bjuder på Alicia Keys och hoppas att du mår bra.
Om att vara en liten del i det stora.
Ny dag, nya mål. Jag känner mig lite tom, men tror inte det nödvändigtvis är dåligt. Min tacksamhetsmeditation bjuder på ett nytt mantra och en ny, inspirerande inspelning varje dag. De har varit så bra fram till idag då de handlade om svamp! Haha! Fast jag är väldigt fascinerad av naturens under och allt som händer bakom kulisserna. Vi människor har ju faktiskt stor betydelse för allt som händer här i vår omvärld och ibland blir jag rädd över hur öppet vi inte bryr oss om hur världen kommer att se ut då våra barnbarn har tagit över. Vi är del i ett stort ekosystem och det vi gör har betydelse. Inte bara på ett dåligt sätt naturligtvis!
I går kväll var jag på en föreläsning. På väg hem upplevde jag novemberhimlen. Fullmåne, stjärnklart och så Venus som sken som en liten sol. Att vara en del av detta stora och underbara gör mig ödmjuk och tacksam. Hur är det med dig? Får din litenhet dig att känna hopplöshet eller tacksamhet? Tänker du kanske inte över huvud taget på det?
Fram för mer kreativitet!
Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)
Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…
När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)
När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.
Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…
Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?
Hur många tårar kan en människa producera?
Jag önskar jag tog mig tid till ett TED-tal om dagen. Nästan varje tal jag ser känns viktigt, givande eller ögonöppnande. Det här såg jag i kväll. Hjärtskärande, vackert och så sorgligt.
Våra barn har inte direkt blivit mobbade. E blev kallad ”dockan” och ”mini” i sexårs. Då tog storebror tag i saken, gick till den vuxna som var elevvårdsansvarig och sa: ”Antingen tar du hand om det här eller så gör jag det själv.” Jag vet inte om han varit så modig igen. Barn är starkare än man tror, men de vill också vara till lags. De vill hålla sina föräldrar glada och de skäms ofta för att tala om när de råkar ut för elaka eller tanklösa kommentarer.
Jag har träffat kvinnan jag är mentor till idag och jag har gråtit. Jag har tittat på flera avsnitt av Dilemman med Doreen och jag har gråtit. Nu har jag tittat på TED och gråtit, så jag sitter här med röd näsa och svidande ögon. Det är bra att gråtknarka ibland, för det rensar systemet. I morgon ska jag dock vara glad igen, det lovar jag här och nu.
Livet det går upp och ner.
Vissa dagar är bättre än andra. Så är det för alla. För mig med. Den här dagen har varit bra på många sätt. Vardag är bra. Jag gillar rutiner och förutsägbarhet och det är just det jag har fått av den här dagen. Yngsta dottern som sedan skolstart har haft så svårt med matten har liksom levt upp genom hemskolan och flera gånger den här hösten har jag förvånat insett att hon knäckt flera koder hon borde ha knäckt för länge sedan. Att se henne jobba på och uppskatta sitt skolarbete gjorde mig glad idag. De två stora är duktiga och tämligen självgående genom sin distansskola. De behöver peppas och kollas och uppmuntras, men de klarar sig till stor del utan stora genomgångar. Skönt på ett sätt. Ja, särskilt som jag var så väldigt emot hemskolning och nu ser hur fantastiskt det funkar för vår familj. What can I say? Alla har rätt till en andra chans. Jag också.
Värre är det nog för Gs snögubbe. Han smälte under dagen bort till en blöt fläck och nu finns bara hans stiliga näsa kvar. Kanske får den återfödas i en ny snöskapelse. Vi får väl se…
För att inte hamna i någon av de farliga hemskolningsfällorna försöker jag upprätthålla vissa rutiner. D-vitamintillförsel genom en daglig soldos känns jätteviktig. Dessutom behöver vi alla röra på oss. Idag tog vi en promenad upp till Costco som ligger en kvarts gångväg härifrån. Det här är utsikten på vägen hem. Rätt pampigt, eller hur?
De amerikanska björkarna ser inte riktigt likadana ut som våra, men de ger i alla fall lite hemkänsla. Efter att ha sett Gs blivande marimbalärares läroplan inser jag att lärare jobbar väldigt olika. Jag hoppas att G och hans nya läromästare genast får bra kontakt. På måndag är det dags för första lektionen. Håll tummarna är du snäll.
Utanför vår ytterdörr svajar detta underbara gräs. Jag blir så glad av färgen, rasslet och det starkskira…
Posten kommer sex dagar i veckan, men inte förrän vid 16-tiden. Idag hade Brevis med sig ett paket från fina svärmor. Hon vet vad vi gillar. Jag sitter med ett jättevackert bärnstenshalsband på mig och resten av familjemedlemmarna har satt sig i varsitt hörn för att läsa de böcker och tidningar de fick. Godiset är SLUT. Japp. Dumle och Zoo är rätt gott.
Det finaste i paketet var ändå kökshanddukarna. Verkligen vardagslyx… Tack, tack, tack fina L! Och fast jag skrev att den här dagen har varit bra på många sätt har den också varit jättejobbig. Jag vet. Jag blir trött på mig själv jag också. Jag blir trött när jag inte kan styra över mina känslor. Jag har det så bra här! Idag fick jag ändå tvinga mig själv att skriva en tacksamhetslista för att tala om för mig själv att mina tråkkänslor var helt irrationella. Suck. I morgon kommer allt att kännas bättre, det är jag säker på. Särskilt om min inspiration som plötsligt försvunnit i tomma intet kommer tillbaka under natten. Happy, happy…
Buhu…
Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.
Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!
Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.