Funderingar

WWJD.

4 kommentarer

Bland kristna här i USA finns det väldigt populära uttrycket WWJD, What Would Jesus Do. Jag har tänkt en del på det den senaste tiden och tycker det är lite spännande. Jag tror nämligen att de flesta som använder det här uttrycket lägger en personlighet på Jesus som inte alls stämmer. Man lägger personlighetsdrag på honom som inte ens har uttryckts i Bibeln, snarare tvärtom.

Jesus verkar ha varit en riktig rebell och lite galen, någon som valde att göra det empatiskt rätta istället för det som ”stod i lagen”. Han visade medkänsla för utstötta, han hjälpte människor när de behövde hjälpen och han umgicks med det mänskliga bottenskiktet. När jag ser allt som händer i världen idag, denna erbarmliga egoism, polariseringen av religioner, vetenskap under utveckling som anses vara absolut sanning och ett ”tyckande” om än det ena och än det andra som om dessa personliga synpunkter också vore någon slags absolut sanning, då blir jag lite trött. Jag är helt övertygad om att om vi skulle uppnå större framgång då det gäller världens bästa om vi slutade vara så egoistiska och började ta hand om varandra lite bättre istället för att döma varandra och försöka utnyttja varandra, oavsett vad det gäller. Om vi också tog mer ansvar över oss själva och vår egen lycka skulle det bli ännu bättre, sanna mina ord.

Ha en fin dag, hör du.

24_3

Continue Reading

Funderingar

Om utseendefixering och värdet av en människa.

10 kommentarer

Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)

Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…

Före:

19_2

Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.

Efter:

19_3

19_4

Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…

Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…

Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.

Hur tänker du om det här?

Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.

Continue Reading

Funderingar

Vilka vi är, vilka vi kan och vilka vi vill vara.

4 kommentarer

Olika personligheter. Vi har dem själva, vi möter dem i våra familjer, vi knuffas mot dem i storköpet, vi jobbar tillsammans med dem och om vi inte lever på en öde ö så kommer vi inte undan dem. Ju äldre man blir, desto mer utmejslade verkar vissa personlighetsdrag bli medan andra skavs av lite och blir mjukare.

Personlighetsdrag hos någon kan upptäckas då man tittar på någons:

  • vanor
  • reaktionsmönster
  • preferenser
  • förhållningssätt
  • kvaliteter

Hur hanterar du motgångar, hot, förluster och faror?
Hur hanterar du medgång, möjligheter och erbjudanden?
Hur reagerar du vid konflikter, meningsskiljaktigheter och konkurrens?
Hur står du dig mot andra då det gäller positionering, ansvar och krav?
Verkar ditt inre känsloliv och stress påverka dig mer än människor i din omgivning?
(Frågor för psykologistudenter på Karolinska Institutet.)

Jag har inte träffat någon som gjort 16 personalities-testet och inte hållit med om att resultatet stämmer väldigt väl överens om hur vederbörande själv upplever sig själv. Gör testet! Det är jättespännande att läsa igenom resultatet. (Dessvärre har jag bara hittat det på engelska.)

Vad är det som gör att du gillar eller inte gillar någon? Menar du ”jag gillar ärliga människor” då du säger det, eller menar du egentligen ”jag gillar ärliga människor då de säger något som är till min fördel”? Är du en sådan som säger sig vara vidsynt och förstående men som i själva verket kastar förtäckt fördömande kommentarer runt omkring dig som vore de regndroppar i Sverige på midsommarafton? Är det verkligen du som gör ”allt” därhemma? (En viktig orsak till knakande förhållanden är att båda hakat upp sig på att den andra ”aldrig gör något” vilket vid närmare granskning ofta inte håller. Alltså, man överskattar det man själv gör och underskattar det ens partner gör.) Är det verkligen nödvändigt att förlora kontrollen varje gång du blir arg? Uppskattar du din partners sätt att visa kärlek, eller är det bara ditt sätt som är ”rätt”? Tar du ansvar för hur andra människor reagerar då du pratar med dem? Är du en sådan som alltid ska ha sista ordet ”bara för att”? Kan du byta väg då du vet att du utan tvekan har hamnat i en återvändsgränd? Är du den som alltid tar samma väg som alla andra då du står i ett vägskäl? Tar du viktiga livsbeslut efter dina egna känslor, eller tar du hänsyn till alla som är beroende av de val du gör? Kan du bara agera ”osjälviskt” och kärleksfullt inför publik? Lovar du runt, men håller tunt? Hur har du det med avundsjukan? Klarar du att glädjas åt andras lycka eller då någon får något du vill ha?

Varför frågade jag alla de där frågorna? Kanske för att jag de senaste veckorna tänkt mycket på det här med vad vi kan styra och vad som vi får lära oss att acceptera som en del av oss själva. Jag har pratat med en kompis som har lagt mycket pengar på terapi tillsammans med sin man, först av nödvändighet då deras barn råkade ut för något hemskt och sedan för att de upptäckte vilken hjälp det var för dem själva och för deras förhållande. Men ska det verkligen vara nödvändigt för gemene man att gå i terapi? Skulle alla kunna dra nytta av terapi? I Hollywood anses det vara ett måste, på andra ställen anses man vara en mes om man tar till detta sätt att få en (förhoppningsvis) neutral persons syn på hur man hanterar livet. Är det en generationsfråga? Eller är det rentav en klassfråga? Har det inte blivit väldigt poppis att ta till ”diagnos” så fort någon ställer till besvär, mår dåligt eller inte fungerar i något sammanhang?

Den här artikeln av Carina Hellström, specialist i psykiatri, är väldigt intressant. Lite spännande tycker jag också att det var att ungefär det första min lillasyster fick höra av sin handledare på BUP var att det svåraste att hantera där på BUP är de föräldrar som inte får någon diagnos på sitt barn, de föräldrar som kanske måste börja rota i sin egen byk. Tänk om det rentav är föräldrarna som orsakat trauman, eller levnadsomständigheterna, eller någon annan yttre omständighet? Därmed inte sagt att det inte finns personer med ADHD, att autism inte är ett handikapp som kan vara mycket svårt att leva med eller att psykisk ohälsa inte tar många, många liv varje år. Diagnoser behövs, men jag blir bekymrad när någon ”i branschen” låter påskina att de sätts på felaktiga grunder…

Hu! Det här blev långt inlägg. Det hjärtat är fullt av skriver jag på bloggen?

Continue Reading

Funderingar

Psykologiska fakta som kan vara bra att känna till.

4 kommentarer

1. Din favoritsång är troligtvis förknippad med en känslosam händelse.
källa

2. Musik påverkar hur vi uppfattar världen.
källa

3. Ju mer pengar du lägger ner på andra, desto lyckligare blir du.
källa

4. Att lägga pengar på upplevelser istället för på grejer gör dig också lyckligare.
källa

5. Gymnasieelever idag har mer ångest än den genomsnittlige mentalpatienten år 1950.
källa

6. Visst religiöst utövande sänker dina stressnivåer.
källa

7. Pengar kan köpa lycka, men bara upp till $75 000 per år. (Summan gäller amerikaner och kan skilja sig från hur mycket som behövs för att en svensk ska ha samma levnadsstandard.)
källa

8. Att vara med glada människor gör dig gladare.
källa

9. 18- till 33-åringar är jordens mest stressade människor.
källa

10. Om du övertygar din hjärna om att du sov gott kan du lura den till att tro att du faktiskt gjorde det.
källa

11. Smarta människor underskattar sin intelligens och okunniga människor tycker att de är jättesmarta.
källa

12. När du minns något som har hänt minns du egentligen den sista gången du tänkte på det.
källa

13. Dina beslut blir mer rationella när du tänker på problemet på ett annat språk.
källa

14. Om du talar om för andra vilka mål du vill uppnå är det större chans att du misslyckas.
källa

Här finns artikeln på engelska. Intressanta iakttagelser, eller hur? Vissa av dem tycker jag är självklara, medan andra är lite mer överraskande. Det där med placebosömnen måste jag undersöka mer!

Continue Reading

Funderingar

Klurigheter.

Inga kommentarer

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

Continue Reading

Funderingar

Hur påverkad är du?

Inga kommentarer

Vet du var de sju dödssynderna är omnämnda i Bibeln? Nej, just det. De finns inte uppräknade i Bibeln på samma sätt som exempelvis de tio budorden utan nämns på olika ställen i Bibeln. Redan på 400-talet i den tidiga kristna kyrkan diskuterade munkar och nunnor dessa ”frestelser”, men det var påven Gregorius I som år 600 utarbetade den lista vi fortfarande känner igen idag.

Högmod/stolthet – superbia
Girighet – avaritia
Lust/otukt – luxuria
Avund – invidia
Frosseri – gula
Vrede – ira
Lättja – acedia

Under medeltiden var det de sju dödssynderna som ofta var grunden för etiska diskussioner. Motsvarigheten till dödssynderna finns i de sju heliga dygderna.

Ödmjukhet – humilitas
Generositet – liberalitas
Kyskhet – castitas
Medmänsklighet – humanitas
Måttfullhet – temperantia
Tålamod – patientia
Flit – industria

I romersk-katolska kyrkan har man också de gudomliga dygderna ”tro, hopp och kärlek” där kärlek anses vara den viktigaste av de tre.

I går hörde jag ett tal av Tito Momen, författare till My name used to be Muhammad. Tito uppfostrades till att bli en muslimsk ledare, men han hittade kristendomen, döptes och satt därefter i fängelse i 15 år på grund av detta. (Det var hans familj som ”satte dit” honom.) Det var en fascinerande historia av en man som utstrålade stor kärlek och förståelse trots det han hade råkat ut för. Han var mycket inspirerande!

När man som jag bor i ett samhälle som är så genomsyrat av religion men är uppvuxen i ett så sekulariserat samhälle som Sverige hamnar jag ofta i situationer där jag analyserar det jag var van vid och det jag har börjat vänja mig vid här. Jag har lärt mig att se skillnad mellan sak och person och har fått mindre förståelse för ren dumhet samtidigt som jag känner större förståelse för människors individuella öden och varför de reagerar som de gör. Vi är alla produkter av vårt biologiska arv och den miljö vi har vuxit upp, men samtidigt fortsätter vi utvecklas. Ja, så länge vi inte drabbas av demens eller något annat hjärnförtvinande tillstånd så klart…

När Lady Dahmer uttrycker ett hat mot åttaåriga pojkar inser jag att hon måste känna sig svårt sårad i själen. När pingstpastorn med det blonderade håret hävdar att alla homosexuella hamnar i helvetet inser jag att han talar enligt sin övertygelse. När någon tar avstånd från sitt barn, fysiskt eller mentalt, inser jag att själen hos vederbörande måste vara svårt sårad eller möjligtvis utpressad. När en soldat skjuter ihjäl en ”fiende” och sedan poserar på bild med den döda kroppen inser jag att det inte är så lätt som att kalla soldaten ”mördare”.

Vad händer om vi helt tar avstånd från den kristna traditionen? Vad händer om vi slutar skämmas för dödssynderna och vi inte heller upphöjer dygderna som något speciellt? Vad händer om muslimer slutar leva efter tolkningar efter Profetens ord i Koranen? Vad händer om mänskligheten utan någons tolkning av vad som eventuellt är Guds önskan och vilja ska bestämma vad som är moraliskt rätt och riktigt? Vad tror du?

Continue Reading

Funderingar

…

4 kommentarer

7_4

Idag önskar jag att det fanns något att säga för att göra saker och ting bättre eller lättare att hantera, men vad? Vad säger man till vännen som har vakat vid sin systers sida efter att denna har valt att svälja 300 sömntabletter och hamnat i koma? Vad säger man till grannen som vårdat både sin mamma och sin make i hemmet i flera år och som inom loppet av en månad förlorat båda två? Vad säger man till vännen som fått en cancerdiagnos och som förlorat både nära och kära i samma sjukdom? Vad säger man till vännen som inte kan sluta gråta, som inte hittar glädje någonstans? Vad säger man till vännen som vill ha svar där det inte finns några att hämta? Life sucks. Så enkelt är det. Men livet är också underbart och fantastiskt. Glädjorna finns där.

Teveserier kanske inte är de bästa källorna för visdom, men det här citatet från ”Call the midwife” kan jag inte glömma: ”You will feel better than this. Not right now, but you will. You just keep living until you are alive again.” Idag lånar jag de orden.

Continue Reading

Funderingar

Fredagstanke.

Inga kommentarer

Till dig och till dig och till dig. Till dig med ett brustet hjärta. Till dig med en obotlig sjukdom. Till dig med en livshotande sjukdom. Till dig som kommer att må bra en dag, men som just nu knappt klarar att se en timme framåt. Till dig som sörjer. Till dig som längtar. Till dig som är arg och besviken. Till dig, eller till oss, skickar jag det ljus jag har att dela. Mörker är inte annat än avsaknad av ljus och vi måste dela med oss när det blir svårt att hitta vägen framför oss. Peace.

Förresten, lyssna på de här systrarna. Så vackra röster de har!

Continue Reading

Funderingar

Skönhet finns att finna överallt.

Inga kommentarer

En hel sida skönhet har du här. Varsågod! Rätt fantastiskt är det också att man i Adeles kommande album kommer att höra countrytongångar. Didn’t see that coming.

I kväll deltog jag i en fokusgrupp. Vi som var på plats där i businessbyggnaden på BYU fick se på ett par inspirerande filmklipp och vi skulle också fundera över olika sätt att skänka pengar för att bidra till det projekt studenterna har jobbat med sedan i januari. Det var ännu en knäpp på näsan, den andra på en vecka…

Om Maslows behovspyramid fortfarande är aktuell har vi det ju överlag väldigt bra, vi västerlänningar. Med tanke på den där Montaignediskussionen vi hade härom helgen var det spännande att läsa denna artikel. Jag vet inte hur proffsig den egentligen är, men jag kände att den var relevant. Vi vet alla att det är helt omöjlig att vara lycklig hela tiden och att lyckostressen som en del känner är mer till skada än till nytta. Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om detta med jämna mellanrum för att orka dra sitt eget lass, allt det där man har med sig i bagaget. Ju äldre man blir, desto mer läggs till. Det måste vara vårt eget ansvar att storstäda ibland och göra oss av med det som gör att vi blir ståendes mitt i vägen för att vi inte orkar dra. ”Offerkåpan” är onödigt tung och bör aldrig få finnas med i packningen. Ibland får vi göra oss av med sådant som vi egentligen fortfarande tycker om, men som vi inte har styrkan att bära. Livet är komplicerat på det viset. Komplicerat och lite sorgligt. Peace.

Ps: Bilden är från nätet och dessvärre kan jag inte ära den som äras bör.

10_2

Continue Reading