Apropå att censurera, Ylva. Den här artikeln är till dig. Här är intervjun som Emma Jaenson nämner i artikeln. Den är förresten fantastisk och alla som har Alfons Åberg i sitt DNA mår nog bra av att lyssna på den.
Triggers och censur.
Fru Tyckmycket tar ton.
Det här är ingen coronaviruskanal. Jag är inte sjukvårdsutbildad, har inga kunskaper i immunologi, virologi eller bakteriologi och jag har inte studerat de olika stammar av influensavirus som cirkulerar jorden runt om och om och om igen. Jag vet faktiskt ingenting alls som gör att jag har rätt att yttra mig om de beslut som tas i samhället idag. Trots det kan jag inte hålla tyst. Jag tycker mig märka att många som sitter på beslutsfattande positioner i samhället vet lika lite som jag, men tar brottstycken av kompetenta utlåtanden och väver ihop dem till något eget som sedan leder till mer eller mindre genomtänkta beslut.
När det gäller coronaviruset behöver man släcka bränder. Situationen som uppstått är ofattbart komplex och har redan drabbat många personer på ett sätt som de aldrig hade kunnat tänka sig för några månader sedan. Det verkar inte finnas tid att utöva konsekvenstänkande eller ryggrad nog att riva upp ogenomtänkta beslut. Det vimlar av ryggradslösa populister som sätter större vikt vid att vara omtyckta än att göra sådant som i längden vore det bästa för folket som har satt dem på en beslutsfattande position.
Dotterns gymnasielärare jämförde covid-19 med pesten. Låt oss göra ett tankeexperiment. I Sverige dog mellan en och två tredjedelar av befolkningen under digerdöden, vilket skulle motsvara mellan drygt tre och knappt sju miljoner personer i dagens Sverige. Miljoner. Än så länge har drygt tretusen personer dött, de flesta av dem var redan i dåligt skick. De som har råkat ut för denna sjukdom har fått lida fruktansvärt och många av de överlevande har lång rehabilitering framför sig. Trots det ställer jag mig frågan hur länge vi ska kunna upprätthålla ett samhälle i paus utan att vi på riktigt kraschar.
Många jag känner förstår inte samhällsekonomi och de funderar kanske inte över det faktum att det som var Sveriges styrka då vi kom igen efter exempelvis andra världskriget inte längre finns kvar. Att vi (och många andra länder) har en riksbank som gillar att trycka pengar tror jag inte heller de känner till och de funderar kanske inte så mycket över vad som händer om alla småföretagare går under och det bara finns stats- och kommunalanställda kvar. Sådant funderar jag på. Och jag bestämmer mig helt enkelt för att odla lite mer än förra året. Kanske är det inte helt gripet ur luften heller med tanke på att ransonering diskuteras med mataffärerna i detta nu. Peace.
”Kan du klya mej på ryggen?”
När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.
Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.
Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.
Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.
Coronafundering.
Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.
Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!
Lyssna inåt.
Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.
Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.
Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)
Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.
Corona och ensamhet.
Min extrasyster skickade en så bra artikel om ”social distancing” och vad det egentligen innebär. Artikeln är skriven på tyska, så om du inte talar det får du ta till Google Translate.
Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?
En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.
Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!
Corona och distraktioner.
Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…
För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.
Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!
Högen växer och är snart redo för något annat.
När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.
Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.
Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.
Ljus och skugga.
Varje dag påminns vi här hemma om något som känns ganska allmängiltigt: ”Gör mer av det som gör dig lycklig!” Det är dock lättare sagt än gjort. För det första går det inte att gå omkring och ”vara lycklig” hela tiden. Dessutom kan det vara svårt att klämma in mer än det man redan fyller sitt liv med. En annan taktik kan istället vara att ändra sin inställning till något av det som man måste göra.
När jag ser den här bilden tänker jag på hur komplext livet ändå är. Utan mörkret och skuggorna blir inte livet lika spännande. Hur tänker du om det?
Inre och yttre motivation.
Jag fortsätter att läsa om motivation den här veckan. Förra veckan handlade det om inre motivation och nu har vi gått vidare till yttre. För mig som är expert på att prokastinera, skjuta upp, är detta ämne extra intressant. Hur ska jag hitta rätt motivation för att få även tråkiga projekt gjorda?!
Det visar sig att det inte finns några lätta svar på min innerliga fråga. Vi drivs alla av olika saker. Att något är riktigt roligt duger många gånger tillräckligt bra som drivmedel. Faktum är att om man börjar få betalt för något som man egentligen tycker är roligt att göra ”bara för att” kommer det att bli mindre intressant. Detta förklarar det faktum att många upplever att de förlorar lite av sitt brinnande intresse om de börjar tjäna pengar på sin passion.
Vilka förutsättningar ska vi sträva efter för att bli så motiverade som möjligt? Forskning visar att människor som får möjlighet att känna sig kompetenta, får känna att de är viktiga i sammanhanget och upplever att de har något slags fri vilja kommer att uppleva ett stort inre driv. Tänk dig ett tevespel som anpassar sig till din grundnivå, som ger dig möjlighet att avancera, allt medan du får välja olika scenarier och samarbeta med andra medspelare – där har du en braksuccé! (Aha, finns det redan ett sådant spel säger du? Tja, det kan hända sig att hela spelbranschen, alla app-utvecklare och typ alla i självhjälpsbranschen också lutar sig mot forskning runt just detta…)
Jag funderar på hur jag ska känna större glädje för min träning och bli bättre på att driva på mig själv mot större styrka. Jag har goda rutiner, men jag känner inte att jag utvecklas tillnärmelsevis så mycket som jag skulle kunna. Däremot känner jag inget motstånd alls då det gäller att ta mina dagliga promenader! (Nä, nu ljuger jag lika bra som Pippi Långstrump, men dagar då vädret ser ut som det gjorde idag har jag inga problem…) Jag ska försöka bli bättre på att glädjas åt mina goda rutiner först och främst! Att ta bort Instagram-appen från telefonen var verkligen ett bra beslut för mig. Hittar jag andra lika effektiva lifehacks (knep för att underlätta vardagen) som påverkar min träning i rätt riktning lovar jag att tipsa dig också.
Idag kunde jag knäppa upp vinterjackan lite, jag behövde inga vantar och det var skönt att sitta en liten stund i solen innan vinden bytte riktning. När jag satt där fick jag en flashback till förra sommarens sista, underbara dopp i Bredavik. Det är bara några månader kvar tills vi är där igen! Förhoppningsvis har vinden vänt flera gånger fram tills dess och nyhetsrapporteringen bjuder på helt andra tongångar än de gör idag. Coronarapporteringen är hysterisk och allt känns surrealistiskt. Om en knapp månad gifter sig dottern och svärsonen och jag önskar så för deras skull att det blir en ljus och härlig högtid med många nära och kära närvarande. Peace!