Kan du njuta?

Här kommer ett litet mindfulness-inlägg. I augusti hoppas jag vara certifierad samtalsterapeut. Innan dess ska jag ha blivit färdig med den svenska certifieringen, men jag ska också hinna slutföra kurserna De-Mystifying Mindfulness och Moralities of Everyday Life. Tänk ändå hur mycket jag har lärt mig det här året! Det känns lite som när vi välkomnade vårt första barn. Jag som hade varit superstorasyster till sex småsyskon och hade bytt blöjor och jonglerat nappflaskor sedan tidig ålder trodde att det skulle kännas ungefär likadant. (Min tio år yngre syster kallade mig faktiskt mamma under rätt lång tid.) Tänk, så fel jag hade! Jag visste ingenting. Eller jo, då det gällde det praktiska hade jag stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Förstoppning, kruppnätter och bebis med tänder på ingång skrämde mig inte. När det gällde det känslomässiga var jag dock helt oförberedd. Samma sak har gällt ”terapeutandet”. Jag har en massa erfarenhet och ett stort grundläggande intresse, men att vara en bra terapeut kräver ett helt annat förhållningssätt till sina klienter än jag har haft till människorna omkring mig. Det är en ynnest att få vara med i någons inre, mentala resa, och det gäller att tassa lätt för att hitta rätt angreppsvinkel till vad det nu är som är problemet.

Mindfulnesskursen erbjuder ett sätt att angripa detta spännande område på flera olika sätt. Vi får en historisk bakgrund, samtidigt som vetenskapliga angreppssätt på effekterna av mindfulness presenteras. Många lider idag av ett andligt vacuum. ”Gud är död”, själv är bäste dräng och man föds och man dör, liksom… Vi människor behöver känna oss små ibland, bli omslutna av något som är tryggt och oföränderligt. Mindfulness har sitt ursprung i buddhismen, men eftersom jag själv är kristen fokuserar jag på den fysiska och mentala effekten istället för att se övningarna som andlighetsträning. Det finns så många positiva effekter av att lära sig landa i nuet en stund, att känna sin kropp och sitt medvetande istället för att hela tiden leva i det förgångna eller i framtiden. Här hittar du bra och gratis övningar om du vill testa själv utan att fördjupa dig i allt runtomkring. Bilden på badpojkarna lägger jag till för att påminna mig själv och dig om glädjen det ger att fokusera på att umgås tillsammans, leka, dela erfarenheter och ha roligt istället för att t.ex. noja över att ens visa sig i badkläder inför andra människor. (Jag talar av egen erfarenhet…)

I mitt ”naturliga tillstånd” bälgar jag i mig ett glas dricka utan att känna efter hur det smakar, vilken temperatur eller textur drickan har eller hur det känns när jag ger kroppen det den behöver. Den här fantastiska drinken som maken återskapade (hans försök till min favoritdricka då vi var i Ungern) kunde jag njuta av lite extra igår med hjälp av en övning i kursen. Påminnelsen om vikten av det jag har här och nu hjälper mig att grunda mig själv och känna mig mer nöjd med livet.

Här hittar du ungefär receptet på drickan jag håller i handen på bilden här ovan.

Katinkas Lemon-Mint

sockerlag som du kokar på 2½ dl vatten och lika mycket socker
färskpressad saft av 4-6 citroner
2 krukor mynta – blad och stjälkar
isbitar

Gör så här: 

Börja med att koka sockerlagen. Rör om då och då med en sked eller visp. Ställ lagen att svalna. När det sedan är dags att göra lemon-minten tar du fram en mixer, lägger i den nedklippta myntan (jag brukar odla mynta i krukor på sommaren för att kunna göra den här drycken), citronsaft – men inte all! Ta nästan allt men spara en del för att kunna smaka av så den inte blir för syrlig eller för söt. Häll även i sockerlagen och två-tre nävar isbitar. Det brukar bli nästan en full mixerkanna. Mixa ordentligt så isbitarna krossas och myntan hackas samtidigt som allt blandas och skummas lätt. På sommaren är det gott att ha i extra mycket is, så det blir som en sorbetliknande slush. Då serverar jag drycken med tjocka sugrör. Häll upp i glas och servera direkt. Om du häller upp resten i en kanna ska du tänka på att röra runt i drycken eller skaka kannan innan du serverar.

Continue Reading

Obalans.

Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.

Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.

Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.

Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.

Continue Reading

Tankesnurra.

Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!

Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?

Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.

Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?

Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.

Continue Reading

Övergripande moral.

Flera tankar runt mina studier… Vad har vi gemensamt med alla andra människor? Det har skett mycket forskning på det området och som med all vetenskap får man väl ta det för vad det är och konstatera att just nu verkar följande vara universellt oavsett var i världen du befinner dig:

förbud mot godtyckliga övergrepp
viktigt att hålla löften
sexuell blygsamhet (man täcker sina reproduktiva organ)
viss skyldighet att dela med sig
ilska mot fusk och människor som åker snålskjuts
barn ska skyddas
tabu gällande incest, åtminstone mellan syskon och föräldrar/barn
regler om lämplig mat
skyldighet att ta hand om familjen
särskild behandling av de döda

Nu får man naturligtvis se detta utifrån gruppnivå. Jag funderade lite runt hur det ser ut i vårt land. Det finns folk som dödar sina medmänniskor på gatan av och utan orsak. Överlag verkar den allmänna attityden numera vara ”är det en gänguppgörelse är det i alla fall ingen fara för mig och allt är lugnt”. Hur många gånger har du som förälder fått höra ”men du lovade” av dina barn och insett att du borde sluta lova runt, men hålla tunt? Skillnaden mellan en burka och en bikini får ge bilden av hur olika vi kan se på hur mycket vi behöver täcka av kroppen för att vara socialt acceptabla. Sveriges politiker är experter på att töja på gränserna gällande vilken skyldighet folket har att dela med sig och hur mycket snålskjuts man kan tillåta. Barn ska skyddas? Ja, det kan vi väl diskutera en annan dag, men naturligtvis gör de flesta föräldrar allt de kan för att hålla sina barn trygga. Gränserna för vad som anses vara incest varierar väl lite med kultur, men till och med i Sverige som har ansetts vara väldigt sexuellt frigjort har incest markerats med feta, röda kryss. Lämplig mat då? Tja, varsågod och dyk ner i västvärldens nya religion. Skyldighet att ta hand om familjen? Detta tror jag känns mer som en plikt i stater som inte tagit på sig mamma-ansvaret för sitt folk. Gällande särskild behandling av de döda tycker jag att det är intressant att vi accepterar att våra döda får ligga i bårhus i månader ibland, men kanske har det att göra med att vi blivit så avskärmade från döden i vår skyddade del av världen?

Etik och moral varierar från person till person, men när den krockar blir det svårt att upprätthålla ett samhälle i balans. Jag har vuxit upp i en ganska strikt hållen kontext, men runt omkring har känslan av att förorda ”allt är okej” vuxit sig starkare. Vissa grupper har jobbat hårt för att få sitt ”okej” accepterat av samhället och lyckats, andra har fått ta steg tillbaka. Pedofila arbetsgruppen räckte till exempel inte hela vägen fram, men sanningen är att den kom långt innan någon sa ”nej, nu får det vara nog”. För mig finns det nu så många ”nej, nu får det vara nog” att det börjar skava ordentligt. Kanske är det för att jag börjar bli till åren kommen, kanske är jag trångsynt, kanske har jag insikter som folk som inte verkar tänka alls inte har nått fram till än? ”Nej, nu får det vara nog” som inte åtgärdas leder till kollaps av olika slag. Kollaps leder till att man får bygga upp allt igen, och ofta har då pendeln slagit över helt. (Tänk hippie-uppfostrade barn och hur ordentliga och strikta de överlag själva blev.) Det är mycket jobbigare att repa upp en hel tröja än att repa upp några varv. Synd att många politiker är rädda för att förlora röster och att många ”vanliga” har så lite tid att de inte hinner tänka hela vägen fram. Ja, för jag vägrar tro att de bara inte tänker, utan rapar upp vad någon annan har sagt. Nåja, det brukar ju ordna upp sig till slut. Och Moder Jord klarar sig alltid. Om vi människor på gruppnivå är så dumma att vi tar kål på oss själva får det väl vara så, det är inte mer med det.

Continue Reading

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

Continue Reading

Morgonsuck har guld i mun.

Migränen efter studenten har lagt sig, tomaterna har hämtat sig efter stormen, en bekant till oss dog i corona men lever igen, förhållandet mellan människor och ”panger” visar sig återigen få min hals att dra ihop sig och världen har förlorat sin humor. Högt och lågt, himmelska mirakler blandade med mänsklighetens bottennapp.

Komikern och satirikern Aron Flam har svårt att få gäster till sin podd (tänk om någon får för sig att ”gästen” tycker fel), jag drömmer om barnatro, en artikel som uppmanar till mindre empati slog en ”home run” i mitt hjärta och idag blir det tystare här hemma.

Jag sitter här och förundras över hur mycket jag förändrats de senaste tio åren, jag sörjer den martyr jag en gång var och gläds över hur trygg jag känner mig i tanten jag blivit.

Igår tog jag en jäääättelång coronapromenad med en vän som jag känt i eviga tider. Vi känner varandra utan och innan, kan prata om det mesta och behöver aldrig låtsas med varandra. Samtalet var som en dans. Ge och ta, traditionellt och modernt, lugnt och hetsigt. Trots att vi har känt varandra så länge blir samtalet aldrig tråkigt eller uttjatat. Vi kommer till nya slutsatser, väcker nya funderingar och låter alltid sista frågan hänga i luften för att kunna ta vid nästa gång. Den här gången hamnade vi i anknytning och hur danska alldeles för tidiga födslar i princip upphört under corona. (Likaså i Lund, neo har varit nästan tomt ända från januari tills nu.) Vårt stressade samhälle är sjukt, kom inte och påstå något annat. Men nu börjar coronaeffekten avta och folk har väl börjat stressa igen.

Jag ser förbi de välmanikyrerade naglarna, de yviga gesterna och alla fina ord som trillar ur munnar som aldrig behöver stå för något. Å andra sidan önskar jag att förlåtelse skulle gälla både hycklare och hatare, det är liksom min utgångspunkt. Älska alla, men inte det de gör. Och du blir det du fyller ditt medvetande med. Dessutom spelar det ingenting roll så länge mina barn fortsätter älska mig och åtminstone då och då tycker att jag är liiiite bäst i världen, om så bara en bråkdel av hur bäst jag tycker att de är. Amen.

Continue Reading

Ett hem till skänks och allt det där.

Saxat från en replik av Frida Ramstedt tillhörande ett inlägg i hennes egen blogg:

Jag är inte mitt hem. Jag är jag.

Min personlighet sitter inte i vilka saker jag äger eller visar upp.

Mer färg är inte = modigare.
Mer prylar är inte = mer personligt.
Att brösta sig med unika ägodelar är inte = mer självsäkert.

Hur tänker du kring det?”

Med tanke på att just Fridas bok var den sista jag läste i mitt En bok om dagen-projekt tyckte jag att det passade bra att landa lite i detta citat.

Min faster ringde, så jag tog upp citatet med henne eftersom hon ju faktiskt var min första inredningsinspiratör. Det var också hon som en gång sa till mig: ”Du ÄR inte lärare. Du JOBBAR SOM lärare. Du ÄR Monica.” Det passade därför riktigt bra att bolla dessa idéer med just henne. Vi landade båda i att vi i princip håller med Frida. Däremot tycker vi båda att ett hem känns mer inbjudande om det på något sätt går att se spår av personen som bor där.

Jag håller med om att personligheten verkligen inte handlar om vad man väljer att visa upp. Personligheten handlar om vem man är, hur man för sig, hur man förhåller sig till sina medmänniskor och livet i stort. Personligheten handlar om hur man hanterar motgångar, hur man möter sina känslor och hur man tänker. Personligheten beror på arv och miljö. Ett hem kan dock vara en markör på allt detta. Frida svarade på en kommentar som talade om ”Ängsligheten att om man gör som på bloggar och i tidningar så blir det ”rätt”. Ängsliga skapandet av en identitet genom sina ”rätta” möbler. Bloggare som kopierar varandra.” Det kanske känns så opersonligt just för att det man ser bara är tvådimensionellt. En inredningsbild är ofta lite stylad, vare sig den är tagen av ett proffs eller en inredningsintresserad Svensson. Vi ser en kuliss, skalet till det som utgör den fysiska ramen till de liv som uppehåller sig i detta hem. Det som visar vem som bor där på riktigt är ofta bortstädat. Barnens slöjdhantverk, kattens lektorn, högarna med tvätt som ska vikas i ett hem med små barn eller tonåringarnas smutskläder på golvet i sovrummet… Å andra sidan finns det andra hem som på många olika sätt speglar personerna som bor där. Kanske skulle man då kalla dem person-speglande?

Frida lyfte i själva inlägget att inredningsvärlden behöver visa mer mångfald=fler icke-vita personer. Min fråga var kanske om det är mångfald när någon som har en mörkare nyans på huden gör likadana hus, möbler och prylar som alla andra. (Jag upplever att inredningsvärlden är väldigt likriktad, eller snarare har väldigt snäva gränser.) Jag vet så klart inte. Det skulle vara spännande att höra från någon som det rör på riktigt. Det finns många icke-vita representanter i matbloggar och skönhetsbloggar, så varför inte i inredningsbloggar? Själv tror jag att det handlar om att svenskar gillar exotisk mat och att det finns många unga invandrartjejer som är skönhetsintresserade och verkligen duktiga på det. Tänkte att Frida i kraft av den pondus hon numera har i inredningsvärlden skulle kunna göra studiebesök på utbildningar som snurrar runt inredning, design och arkitektur, eller göra ett upprop för att hitta inredningsbloggar drivna av icke-vita personer. Vi får se vad som händer!

Continue Reading

Är du ond eller god?

Det goda hatet trumfar alltid ondskan, eller hur var det nu? Jag blev tystad i en grupp för kvinnor på Facebook, skammad för att jag är vit kvinna (detta av en annan vit kvinna som tog på sig att uppfostra mig samtidigt som kvinnan som bett om råd uppskattade mitt inlägg gällande något helt annat än #blacklivesmatter). Identitetspolitik skapar så mycket hat, allt i godhetens namn. Finns det ett offer finns det en förövare. Hur rangordnar man alla offer? Och hur är det med förövarna? Vit heterosexuell man går bort. Fel, fel, fel, potentiell våldtäktsman, alltid förtryckare. Svart kvinna är mer offer än vit kvinna och däremellan kommer asiatisk kvinna, men inte på amerikanska universitet. Där är asiater bortkvoterade för att de är för smarta och därför måste anses vara förtryckare.

Är man av åsikten att kvoteringar leder till ”rättvisa” undrar jag hur det känns att få vara kvinnligt förkläde i en forskningsrapport? Och kommer Josefine Glenmark att bli den nya Thomas G:son i Melodifestivalsammanhang nu när alla bidrag med fler än en upphovsperson måste ha med en kvinna?

Just nu handlar mina studier om godhet och ondska, etik och moral, rätt och fel. Det är så intressant att studera allt från Immanuel Kants till Jonathan Haidts texter. Vi får olika dilemman att förhålla oss till och det finns möjlighet till reflektion på många olika plan. Själv hamnade jag i funderingar runt hur kravaller, sönderslagna butiker, stöldräder och det goda hatet ska göra världen bättre? Är jag ond för att jag inte lägger upp en svart ruta här i bloggen? Jag förstår att jag är privilegierad, men jag vägrar att ta på mig rollen som förtryckare. Jag tror inte på arvssynd. Gör det mig ond? Och om jag presenterar ett narrativ som bygger på statistik istället för känslor och då visar fel, fel, fel fakta, gör det mig ond? Beats me, men det finns säkert någon annan som kan förklara.

Spännande länk om hur offer bör rangordnas.

Continue Reading

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

Continue Reading