Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.
Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.
Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.
I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?
Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?
Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.
