Vaknar till böljande gräs och prylar utspridda över hela trädgården. Hängmattan på ställning har blåst omkull, vattenhinkarna ligger här och där och krukorna jag hade samlat ihop i två prydliga staplar får jag väl gå på jakt efter. Nej, vi kulingsäkrade inte lösöret och nu får vi använda apostlahästarna och ödsla tid på att göra om redan utfört jobb. Visst är det ofta så? Trots att vi vet att en storm är på ingång så bemödar vi oss inte om att göra det som krävs för att kunna stå stadigt genom de kraftiga vindbyarna. Ibland blir jag trött på mig själv. Om jag inte ändrar något kommer ingenting att ändras. Fast det är ju inte riktigt sant, för somligt sker specifikt för att jag inte förändrar någonting. Åldrandet till exempel. Krämpor och förfall kommer snarare just för att jag inte gör något. Alla goda val jag gör tror jag är till fördel för mig själv och tvärtom. Tänk att det ska vara så svårt trots den insikten! Just idag innebär denna sanning att jag får utföra onödigt merarbete, men även att jag känner mig inspirerad att göra goda val och klappa mig själv på axeln för alla de bra val som jag gjort hittills. Gott så.
Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.
När det händer mycket runt omkring mig vänder jag mig ofta inåt. Tänker med tacksamhet på livet, reflekterar över livsval, funderar över framtiden, försöker sätta saker och ting på rätt plats och i rätt sammanhang. Det är så mycket som inte går att styra över, annat som inte lätt låter sig styras och somligt som gör ont i stunden, men som leder till utveckling och större ting än vad som ens AI hade kunnat författa. Drömmar går i kras men andra går i uppfyllelse, mirakler sker och ibland utvecklas vi mitt under våra egna näsor utan att någon märker någonting. Stora ord behövs inte i de här stunderna. Det räcker att påminnas om att livet är för kort och dyrbart för att slarvas bort på oegentligheter.
Här sitter vi och åker tåg genom livet. Ibland ensamma, ibland i sällskap med en eller ett fåtal och ibland är det knökfullt. Ibland går det smidigt, andra gånger knyckigt och skumpigt. Somliga turer är det andra som tar. De ägnar vi över huvud taget ingen energi åt om det inte är en familjemedlem, kollega eller vän som råkat ut för något. Förseningar, inställda turer, roliga medpassagerare eller rent kaos. Ibland kraschar ett tåg med allt vad det innebär. Att vara med om kraschen är traumatiskt, att se på är overkligt och frustrerande. Ta aldrig för givet att andras resor är så lättsamma som det verkar.
Har du någon gång läst igenom hela den svenska yttrandefrihetslagen? Det tror jag inte att jag hade gjort förrän det blev sådant ståhej runt att viktiga svenskar i framträdande samhällspositioner började tycka att vi nog ska inskränka den så att det blir förbjudet att bränna koraner. Min man har under en lång tid slagits för den här yttrandefrihetslagen och har länge varnat för att den håller på att ätas upp i kanterna. Han har de senaste trettio åren ofta visat att han har en förmåga att se framtida scenarier utifrån beslut som fattas. Jag är långt mer politiskt korrekt och försöker alltid anpassa mig för att inte någon ska bli upprörd. Eller försökte. Jag börjar se de effekter maken varnat för och jag är inte nöjd. Jag vill inte styras av rädsla och jag förstår att när någon gör mig upprörd då de uttrycker sig enligt sina preferenser så är det min skyldighet att hantera mina känslor. Samma gäller för mina medmänniskor, detta är något många av mina klienter jobbar med i sin terapi. För att inte bli allt för socialt missanpassad så uttrycker jag inte alltid det jag ser som sanning och jag blir inte heller alltid särskilt glad om någon säger hur det faktiskt är. Det är dock en stor skillnad på att välja att inte uttrycka sig på ett visst sätt och att inte få göra det.
1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag. Lag (2018:1802).
Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)
Som gammal lärare har jag många gånger funderat över om det är lika illa att vara mobbare som att tyst se på och möjliggöra mobbing. Hur är det med Sverige? Hur är det med svenskarna? Har vi som folk varit så ivriga att vara goda, till lags, världens Übermensch, de mest upplysta, så att vi i processen helt förlorat förmågan att se vad de förändringar som skett i Sverige har inneburit? Eller är folk så oupplysta att de faktiskt inte förstår orsak och verkan? Jag börjar tro det senare. Kom ihåg att alla lagar måste betraktas utifrån att de ska kunna existera i en verklighet där politiska meningsmotståndare sitter vid makten. Jag är troende, men vill inte leva i ett land där hädelselagar återinförs. Absolut inte! Snälle människer, ta ert förnuft till fånga. Det känns ju lite märkligt att jag ska behöva ta till Åsa Linderborg för att ge tyngd till mina ord, men så får det bli. Desperate times call for desperate measures.
… är min väns alter ego som jag försöker förstå meningen i. Det låter lite förebådade, men det är det kanske inte alls? För hur rinner den där tiden? Som ett glas mjölk som slås omkull på bordet en stressig vardagsmorgon? Eller som hinken med indianpärlor som det lilla barnet råkar få tag i med sina yviga gester? Kanske som luften man griper efter då svartisen får marken att försvinna under fötterna? Jag får hur som helst känslan av att kontrollen är förlorad, så det är bara att följa med i rörelsen för att inte falla för hårt. Eller kanske till och med omfamna flödet? Sådär som när man sitter i en berg- och dalbana, slänger armarna i luften och njuter av suget i magen och medpassagerarnas glada tjut?
Tiden rinner verkligen, jag känner det så tydligt just nu. Det är svårt att hitta rätt position här, jag känner mig lite obekväm och litar inte fullt ut på säkerhetsanordningen. Tidens gång är lättare att upptäcka i övergångarna. I våras fanns här bara brunt fjolårsgräs och fröer som väntade på att få göra mer eller mindre storslagna entréer. Nu sitter jag här i vårt växthus, hör regnet smattra mot taket och ser överflödet som växtskyddet har givit trots att odlandet kom igång så sent härinne. Tiden rinner kanske i vattendropparna som faller, men i processen skapas liv och minnen. Jag önskar mig inte tillbaka till tiden före växthusets existens, vill inte vara 17 år igen. Trots det ser jag hur lätt det är att låta sig falla handlöst. Att tiden rinner är ett obestridligt faktum. Hur jag faller kan jag fortfarande till viss del påverka. Det är dags att placera mig rätt i farkosten som tar mig nerför detta Niagarafall.
Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.
Som jag har berättat innan hade vi besök av ett par från USA som vi inte alls känner (kände). De har socialiserat sig genom världen under resor genom olika nätverk för att få möjlighet att uppleva länder, kulturer och natur genom lokalt boendes ögon och nu hade vi fått möjligheten att vara dessa ögon. Jag och kvinnan i paret fick en dag tillsammans där vi fick kontakt på ett ovanligt djupt plan för att aldrig ha träffats förut. Vi hade många gemensamma kontaktytor, är i ungefär samma ålder och har haft många liknande känslomässiga upplevelser. Ett ämne vi diskuterade fick mig dock att känna mig som ett stort frågetecken. Kanske mest för att det rörde ett område som jag trodde jag hade koll på där personen jag talade med lyfte fram argument som inte stämde överens med vad jag trodde jag visste. Det händer ofta att jag inte är överens med folk, det är ju jätteintressant att diskutera, vända och vrida på argument och känna hur diskussionen lyfter alla inblandade till mer kunskap och bättre insikter. I det här fallet kände jag verkligen att jag behövde gräva vidare rent teoretiskt. Jag älskar då jag utmanas på det viset! Det är sannerligen viktigt att hålla sig öppen för att våga förändra sina åsikter, eller åtminstone vidga sitt sinne.
I USA pratas det ofta om ”diversity”, mångfald. Det fokuseras på kön, hudfärg, etnicitet och språket används som medel att trolla bort ojämlikhet. Jag har aldrig träffat så många människor från olika länder och med olika nyans på huden som under året i Pallan. Att påstå att det var mångfaldigt vore dock enfaldigt. De allra flesta som var där hade mycket hög kognitiv förmåga, de var osedvanligt snabbtänkta. Mig veterligen är det inte något som förordas när man ropar på jämlikhet, att arbetsplatser ska visa ett medeltal gällande kognitiv förmåga. Däremot är det helt klart så att hudfärg och etnicitet har stått över kognitiv förmåga då de stora amerikanska universiteten bestämt vilka som ska antas. Detta har i sin tur börjat slå tillbaka på dem och det stäms åt alla håll och kanter. (Alltså, USA och deras stämningar. Det var galet förut, men det verkar ha slagit över helt och hållet.)
Jag älskade att bo i Palo Alto, jag älskade vädret, de lummiga och hemtrevliga bostadsområdena, Stanford campus och alla människor jag mötte. Detta var åren 1994-1995, närmare trettio år sedan, och väldigt mycket har hänt sedan dess. Mycket är detsamma, men annat har förändrats. Pressen har ökat. Att köpa hus kostar absurt mycket (vår väns ändå ganska medelmåttiga hus såldes för ett par år sedan för 27 miljoner). High school-ungdomarna röker hasch som fanns det ingen morgondag (föräldrarna har för mycket pengar och möjligtvis för lite tid att engagera sig i sina barn). Man skulle kunna tro att det i den akademiska miljö som Stanford står för, världsledande upphöjande jämlikhet på så många sätt, skulle medföra gemenskap och samarbete, men det verkar mest vara en ständig strid på kniven för att göra sin smarta röst hörd över alla andra smarta röster och mobbing och fusk är mer än lovligt ofta förekommande. Kvinnan jag diskuterade med har haft höga positioner, har jobbat hårt och varit driven av resultat och lovord från andra (precis som många andra). Förra året anmäldes hon av en yngre kollega som hade blivit kränkt av att den äldre kollegan ”kommit dragande med sin erfarenhet så den yngre personen känt sig förminskad”. Hur hamnade världen här? När slutade erfarenhet och visdom vara något önskvärt och viktigt? När blev det viktigare att döva sin ångest i haschångor än att lära sig mer om hur man ska kunna dela med sig av sina styrkor till sina medmänniskor? När blev Linda Skugge någon som säljer sin kropp? När kom dagen då jag skulle känna behovet av att slåss för mina döttrars rätt att få adekvat hjälp anpassad till deras kvinnokroppar? När blev det viktigare att underhålla någons ångest än att lära henom hantera livet genom att klara av svårigheter?
Det är väl inte konstigt om gamla kärringar blivit dumförklarade i alla tider. Ingen vill väl lyssna på någon som kommer dragande med föråldrade teorier och tipsar med grund i sina erfarenheter? Fast det är ju inte sant. I många kulturer är ålder fortfarande något som ses som en superkraft, erfarenhet är guld värd och patriarker och matriarker har viktiga positioner i samhället. Jag känner att jag måste försöka hålla mig fast bäst jag kan för att fortsätta vilja vara en del i samhället, fortsätta utvecklas och göra vad jag kan för att bidra med något som kan vara till gagn för mina barn, kommande barnbarn och kommande generationer.
Ps: Fundera på varför henom inte autokorrigeras medan matriark direkt ändras till patriark…
13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.
Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.
Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?
Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.
Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.
Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.
Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).
I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.
Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.
