Jag sätter mig vid skrivbordet och tittar ut över den geggiga gårdsplanen och ser att allt ser grönt, brunt och dämpat ut. Vi fick en fantastisk och vit jul, medan nyårsafton bjuder på mer traditionellt vinterväder och ett lugn som jag gillar.

Ett par fasaner och en duva håller småfåglarna sällskap på marken nedanför fågelmataren. Jag drömmer varje vinter om domherrar, men det är väl för varmt för att de ska visa sig. Talgoxarna, blåmesarna och nötväckan är dagliga gäster och vi har fortfarande en större hackspett som gillar maten som bjuds. Jag brukar knacka på rutan då kajorna försöker råna småfågelmataren, men de har väl lika stor rätt att mätta sig som de små? Tänk att jag skulle finna så stor glädje i att mata fåglar! Det måste ha med åldern att göra. Makens kikare kommer väl till pass och med den känns det som att man står bara en utsträckt hand borta. Jag fick ett fågelmatarbord i julklapp, eller material som maken ska tillverka ett med. Det ska bli spännande att se resultatet! Lillebror tipsade om sina grannars lösning och ritningen har visst utvecklats ur den.

Visst är det härligt att ha ett helt oskrivet blad framför sig, så som vi har denna sista dag på året? Eller, det har vi ju egentligen varje dag, men nyår är speciellt. Själva raketerna och allt det andra kan jag dock vara utan. Framåtandan som jag tänker ta med mig som ledsagare har redan tagit plats vid min sida och jag hoppas att ett givande och lyckligt år ligger framför våra fötter.

Jag tänker tillbaka på 2021 med värme och är tacksam för så mycket i mitt liv. Den mognad som har kommit med åren är något jag omfamnar och har längtat efter utan att ha vetat det. Ibland behöver man stå en bit ifrån sig själv för att se hela bilden. På det sättet är bloggen jättebra för mig eftersom den fungerar som något slags dagbok. För tio år sedan var jag mitt i något som väl mest kan beskrivas som 40-årskris. Det blev värre innan det blev bättre, men det skedde samtidigt som det hände en massa fantastiska saker. För så är det ju. Livets berg- och dalbana bjuder hela tiden på högt och lågt. Jag upplever att jag helt enkelt blivit mindre åksjuk med tiden.

27 December 2011: Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Så, med det önskar jag dig kära läsare ett gott slut på 2021 och, som min extrasyster skulle säga, einen guten Rutsch in i 2022. Må dina ansträngningar göra dig starkare och bättre på att träffa målet.