Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Igår förmiddags gick strömmen oväntat och både tvättmaskin och diskmaskin slutade gå. Vi bor tydligen vid världens ände, för beskedet vi fått från Eon är att vi kan räkna med el tidigast kl. 16 i eftermiddag. Trist att jag har svinont pga. en klämd nerv i ryggraden, så det är bäst att jag slutar skriva på en gång. Häxan Surtant i mig har nämligen väckts. Jag är dessutom bekymrad över frysens innehåll. Hoppas att smärtan ger sig lite, då kanske jag orkar jobba lite i trädgården. Klart slut.
Femtiotvå år har runnit under broarna. Igår firade vi, för visst ska vi fira allt som firas kan?! Varmrökt lax, tårta och och blomster blev själva kulissen, det viktigaste var ändå människorna som var där. Älskar att vi kan träffas igen, men visst känns det fortfarande lite konstigt att sitta vid bordet med två iläggsskivor.
Dagen till ära kom de fina ljuslyktorna från svärmor upp. De har legat i sin låda och väntat på bättre tider alldeles för länge, typ två år. Nu fick både de och fotogenlampan komma upp och jag är så glad! Det blev verkligen mysigt.
Att komma in i köket på morgonen och möta det här…
… och det här gjorde mig glad. Glad att det finns diskmaskin, människor att fira med, anledning att fira, att det går att träffas och att vi har ett tryggt hem att fira i. Inget av detta bör tas för givet.
Ska vi prata om det här? Jaja, vi får väl skylla på att jag inte var med i svängarna. Vår yngsta dotter beställde passtid i februari i Stockholm och fick en tid i mars. Hon fick jobb den dagen och bestämde sig för att avboka. Då hon ett par dagar senare skulle boka ny tid ringde hon upprörd och berättade att nästa tid som fanns tillgänglig var i september! Nej, det måste vara fel, sa den förnuftiga mamman och tänkte curla lite. Det visade sig dessvärre stämma. Då hon satte sig för att boka en tid här i Blekinge eftersom dottern ändå skulle komma till påsk insåg hon att det var ännu värre här. Efter ytterligare tid insåg samma mamma att hennes och makens pass går ut i sommar och att de skulle behöva boka tid de också. Jo, men hoppsan. Inga tider i Karlskrona alls och i Karlshamn fanns det fyra kvar. I november. Jahaja, inget att hänga läpp över. Jag gissar att utlandsresor inte står på tapeten i år då.
Något som dock står i fokus just idag är makens fö(r)delsedag. Den delar han med ett gäng andra födelsedagsbarn, så är du en av dem passar jag på att gratta dig också. Jag har för första gången hissat flaggan (det var plättlätt) och ska nu uppvakta med frukost på sängen enligt konstens alla regler. Hurra, hurra, hurra, hurrAAA!
Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.
Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!
Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!
Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).
Har du missat att jag älskar traditioner? Det gör jag i alla fall. När jag och maken satt och pratade om just konservatism ställt mot liberalism (att åka från Sturkö in till Karlskrona innebär nu att man måste svälja en minst sagt tråkig avverkning längs med E22) kom vi fram emot att den där balansen är svår. Nermejningen av allt ”gammalt” till förmån för hemska betongklossar med modern standard lämnar fortfarande sår i många svenska städer. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett samhälle utan inomhusvatten, elektricitet, möjlighet att välja sin egen väg i livet, transportfordon som inte är träkärror med hjul osv. osv. Jag älskar att fira högtider med många återkommande moment, men jag förstår verkligen min syster och hennes familj som gärna åker ut på fjället och går på restaurang på julafton. Jag älskar att fira födelsedag, men jag förstår brorsans frustration då han pratar om hur alla klasskamrater för hans dotter måste bjudas på kalas samtidigt som att kalas idag verkar innebära stora happenings på bio, laser game eller liknande.
En tradition som startades efter att min bror, syster och deras familjer hade införskaffat farfars föräldrahem är att vi samlas där i samband med syrrans födelsedag i mars för att vårröja och äta god mat. Vi har alltid lyckats pricka in helt okej väder, men igår blev det extra härligt. Vi kom till Klackamåla på årets absolut finaste dag (idag är det molnigt och småkyligt) och möttes av en himmel som snart sagt kan matchas av en IKEA-kasse.
För några år sedan gick det inte att ta sig fram i trädgården, men för varje år liknar området runt huset mer och mer en trädgård. Just igår var det för torrt för att våga elda, men vi samlade nedblåsta grenar och annat till en härlig eldningshög för någon dag då marken fuktats lite.
Det bästa är att alla kan hjälpa till! Så roligt att se kusinerna leka och samtidigt lära sig uppskatta lagarbete.
Mina två brorsor uppehöll sig vid vedklyven och det går inte att se dem utan att tänka på Far. Ojojoj, jag undrar just hur stor del av sitt liv som min far tillbringade med skog i någon form…
I år bjöd syrrans familj på nyfriterade (!) munkar där ute i skogen! Fantastiskt att det återigen finns fungerande elektricitet här.
Munksmeten ska jäsa, så allt var förberett hemma i stan fram till de sista momenten, nämligen att fritera och glasera/sockerpudra.
Så mysigt!
Roligt att se Fars blodgivarmuggar vara med på födelsedagsfirande ute i det fria. Kan inte tänka mig något mer rätt!
Den lille grabben brukar jag ha mycket roligt tillsammans med, men igår hade jag förlorat all min tjusning. Han följde istället sin farbror som en magnet. Kanske hade att göra med att jag inte hade någon…
… traktor att locka med. Jag tror aldrig jag träffat en unge som inte älskar att köra traktor. Just det här fotot finns i olika versioner med typ alla barn jag sett växa upp i vår storfamilj. Själv älskar jag både doften och ljudet av traktorer, men jag kom just på att jag faktiskt inte kan köra traktor. Det är ju jättefånigt! Nästa gång jag har möjlighet ska jag minsann se till att övningsköra lite muskedundermaskin.
Kolla själv så nöjd han var, traktorchauffören. Han fick inte vara med och klyva ved, men han satt här och lekte arbetsledare med sina fantastiska arbetsbyxor. Sådana behöver nog jag också skaffa mig. Jag älskar fickor i väskor och känner att det här måste vara mitt ultimata plagg. Å andra sidan glömmer jag alltid vad jag stoppar i de där väskfickorna, så kanske inte…
Det här radarparet älskar jag också att se in action. Storebror jobbade hårt tillsammans med mig utan att gnälla. Jag ser att det finns potential där. Lillasyster har de bästa förutsättningarna för att bli arbetsledare och koordinator! Jag vet ingen som är så observant på detaljer…
Kolla själv! Tonårsbrorsorna var duktiga på att montera ner ett nät som hade satts upp av tidigare ägare medan syrran bestämde hur det skulle gå till.
Min Fitbit surrade för 10 000 steg tidigt. Jag tror det blev rätt många steg för oss alla.
Hej, hej. Jag står oftast bakom kameran, men jag ville att fånga hur glad jag kände mig. Bättre dag har jag svårt att tänka mig!
Munkarna gick jag miste om, men tårtan satt finfint efter korvgrillningen.
En sista fångad glädjestund. Tack livet!
På begravningen i tisdags började jag spela in ett musiknummer. Det gick bra i en sekund, sedan protesterade telefonen. Utrymmet fullt? Eh, jaha, har jag 14 000 bilder i mitt fotoalbum? Nej, jag förstår, det är ju lite mycket förstås. Om jag vill radera meddelanden som är mer än ett år gamla? Vänta lite nu, vill jag verkligen det? Och varför har jag så många dubbletter i det där fotoalbumet, tar jag alltid två bilder av samma motiv? Njae, det verkar som att datorn och telefonen sparar bilder både på eget initiativ och på mitt kommando, går det att göra något åt det? Jag fick släppa alla dessa frågor i stunden, men igår började jag rota lite i problemet för att se om det är något jag kan göra åt det.
Som jag ser det finns det lite olika frågor att ta hänsyn till. Jag älskar verkligen min iPhonekamera och tycker att den är fantastisk, till och med bättre än min Canon vid ljussvaga omständigheter. Det behöver inte ens röra sig om kvällstid, är det bara lite skumt blir mina kamerafoton grumliga och suddiga medan telefonbilderna blir detaljrika och får ett härligt, varmt ljus. När det gäller detaljer och skärpedjup är det däremot kameran som vinner med hästlängder. Här ovan ser du ett foto jag tog med telefonkameran igår och här nedan ser du en bild fångad av kameran. Som du ser klarar inte telefonen att bestämma vad som är verkligen skärpedjupsoskärpa och mellan videkissarna på några ställen ser det därför helt fel ut. På fotot med novemberkaktusen har jag fokuserat på blomman och allt som kommer bortom den blir suddigt, precis som det ska vara.
Jag gillar verkligen filmerna som telefonen kokar ihop av olika typer av ihoptotade foton. Porträtt från 2021, Middagar på Sturkö, Resor, Från köket, etc… Om jag laddar ner fotona till datorn och tar bort dem från telefonen för att frigöra utrymme går jag miste om dessa filmer. Jag vill nämligen inte betala lagringsutrymme för att få bilderna i ett s.k. cloud. Dessutom har jag några album som jag fyller på med bilder över tid. Hemmets utveckling, trädgården, familjen – jag kan inte spara bilder i de albumen och samtidigt ta bort dem i huvudalbumet.
Med tanke på att det är så smidigt att slippa bära med mig kameran har jag de senaste åren använt nästan bara telefonen. När jag nu upplever att det blir så dålig kvalitet på bilder tagna med kameran under ljussvaga förhållanden så har jag gjort mig av med vanan att ta med den då kameran hade varit det bättre alternativet! Trädgårdsbilder borde jag alltid ta med kameran, likaså foton som jag tar under mina promenader eller vid utomhusaktiviteter. Att ta med kameran till Bredavik under sommarmånaderna borde vara en självklarhet. Faktum kvarstår dock. Teknik utvecklas snabbt och denna kamera som jag var så nöjd med 2012 då den köptes har verkligen blivit ”gammal”. Frågan är bara om jag skulle ta fler foton med en ny kamera? Kommer de smarta telefonkamerorna att bli ännu mer lika en ”riktig” digital kamera? Just nu är det hur som helst inte aktuellt med något köp, men jag ska hålla ögonen öppna och kanske börja läsa lite kamerarecensioner igen. Det var längesedan sist! Något jag SKA göra på en gång är att gå igenom alla meddelanden och radera konversationer som är gamla och oviktiga. Att gå och dra på mentala soppåsar, oavsett om de luktar illa eller ej, är onödigt tänker jag. Under tiden hinner jag kanske ta beslut om hur jag ska hantera mina foton.
För många år sedan kom en vän till mina föräldrar till Bredavik på besök och Far förvarnade mig: ”Ta tillfället att prata med G! Han är en mycket spännande och intressant person.” Visst hade han rätt! G var både spännande och intressant. Han har levat ett liv i framkant. Redan som ung blev han vegetarian och friluftskämpe. Mycket intellektuell med böcker i snart sagt varje hörn av sitt hus, vägingenjör med blicken ut på den stora världen, byggnadsvårdare (på sextiotalet flyttade han ett gammalt timrat hus och alla tyckte han var galen eftersom flytten kostade lika mycket som en ny villa), valde cykel framför bil då det gick, köpte närodlat och ekologiskt – det var väl inte helt oväntat att han fick uppleva nittiofem födelsedagar tänker jag. Hans spännande hus som innehåller en välbevarad lanthandel med tidsenliga förpackningar och allt köptes för en tid sedan av hans ena dotter, så jag hoppas att det han brann för fortsätter vårdas.
En begravning blir alltid lite märklig. Egentligen borde ju folk få höra alla lovord medan de lever, men så blir det sällan. Att det bara är det positiva som skildras är väl inte så konstigt, nyanserade bilder hör inte hemma vid dessa tillfällen. Prästen uttryckte detta så fint, att alla vi som var där ju visste att det fanns mer till historien bakom alla lovord.
Jag älskade den underbara kistprydnaden från G:s barn med vårblomster. Det är den som syns lite i bakgrunden här. Han anordnade bl.a. blomstervandringar i hembygden där han delade med sig av sin stora artkunskap. Vid dessa tillfällen lästes det även dikter av olika slag. G har nämligen skrivit mycket, både forskningsrapporter, böcker och dikter.
Några av alla som mött G på hans vandring genom livet är musikern Jörgen Axelsson och hans mor Iris. De är båda kyrkomusiker och var med flera gånger då G hade musik och diktläsning vid backstugan i Totasjö. Deras vackra musikaliska bidrag till minnesstunden uppskattades mycket av oss som var där.
När jag såg vad som serverades fnissade jag lite. G älskade landgång, naturligtvis vegetarisk, och hade en egen hovleverantör i närheten. Hon brukade ställa upp med personlig catering då G skulle ställa till med kalas. Jag undrar just om det var hon som hade gjort dessa också. Så var det med detta. Ett långt liv här på jorden till ända och vi som är kvar får minnas det fina och glömma det andra.
Jag tänkte göra lite nerslag i vardagen för mig och några av mina medelålders vänner som också de är födda 1970. Häng med!
Här är Naomi Campbell. Hon är liksom jag 51 år gammal och har precis blivit mamma. I kändisvärlden är man inte främmande för surrogatmödrar, men detta barn har Naomi både burit och fött själv. Hon ser ut ungefär som då hon blev en av världens mest anlitade modeller för en hel livstid sedan.
Jag födde mitt sista barn år 2000, för 21 år sedan. Jag håller mig ung genom att låna små människor och undrar försiktigt om Naomi fixar 24/7-uppassningen som en bebis kräver, eller om hon har andra som sköter den biten. Hur vi i dagens samhälle vägrar inse att vi med tidens gång åldras skadar kanske mer än vad det hjälper tänker jag. Nej, rätt väg är inte att sätta oss ner och vänta på döden. Till viss del håller vi oss verkligen alerta med aktiviteter av olika slag, men ungdomshetsen är inte helt hälsosam tänker jag.
Queen Latifah har alltid kämpat mot och med sin övervikt och arbetar för att vi på samhällsnivå ska se och förstå hur ”fat shaming” påverkar oss, men även hur viktigt det är att inse att det inte är hälsosamt att vara gravt överviktig. Hon har vänligen behållit sina egna kilon, men alla rynkor skickade hon till mig.
Själv är jag tacksam över att inse att detta bara är en semla. (Jag försöker att inte göra en grej av att jag inte mår bra av vete, så när äldre damer bjuder på fika äter jag och ser glad ut. Somliga skulle säga att det är ohälsosamt, för mig är det en hälsosam seger då ätstörningar har påverkat mig under så stor del av livet. Så vetet är dåligt för mig, men att kunna äta en semla och bara tycka att det är gott utan att störas av energiinnehållet är en seger.) Vikt är onekligen en viktig fråga för många både på samhällsnivå och på det personliga planet.
Melissa McCarthy jobbar hårt på att engagera sig politiskt. Hon är övertygad om att det är ”my way or the highway” som gäller. Hon sprider kärlek genom att hata alla konservativa lite roligt och snyggt, så det är rätt okej. ”Låt mig släppa allt och jobba med ditt problem” står det på t-shirten hon visar här. Alla vi som är övertygade om att vi förstår allt lite bättre än resten av mänskligheten kanske kan samlas under denna paroll?
Själv jobbar jag också på att sprida kärlek 24/7. Våra hjärtan gör mig faktiskt glad varje dag, även Lena Linderholm-tavlan som andas åttiotal och Tricia Guild. (Snart blir den modern igen, det är min trendspaning!) Jag njuter av att solen nu står så vi får ett så underbart ljus i vardagsrum, kök och den här delen av hallen då jag stiger upp vid 6.30-tiden. Idag tänkte jag inte jobba på någon annans problem, så Melissa får behålla sin t-shirt ett tag till. Jag och min morbror ska gå på begravning. För att hedra mina föräldrars gode vän Georg som har gått bort tänkte jag faktiskt läsa en stund i Kinastudien, boken som han gav mamma då hon var svårt sjuk i cancer. Georg levde hela sitt vuxna liv som vegetarian efter att ha inspirerats av Are Waerland. Han var mycket frisk och pigg och såg mycket yngre ut än han var. Han tog sig främst fram via cykel, åt mest ekologisk mat och diskuterade gärna vinsterna med att äta en plantbaserad kost. Jag lovar att åtminstone inte äta rökt skinka på knäckebrödet idag, Georg. Och odlingssäsongen är redan igång, tjoho!
Igår överraskade vi, efter konspirerande med svåger och andra inblandade, min yngsta lillasyster som gifter sig i april. Hon har haft ”lite mycket” på sistone och därför hade vi planerat en dag med myspyskänsla. Gott att äta, möjlighet att hänga och prata i lugn och ro, bubbelbad – fint upplägg för återhämtande även under festliga former!
Syrran satt hos juveleraren i Karlskrona (som var invigd i våra planer) för att planera vigselringen. Hon hade inte misstänkt något fuffens. Hela dagens planering fick snabbt läggas åt sidan. (Alltså, vi andra hade redan ställt in hennes planer utan att hon visste något.)
Vår syster är sladdis, sist i ledet av sju syskon. Hon har därmed under stor del av sitt liv vuxit upp som ensambarn. Ibland har hon uttryckt önskemål om att få ha upplevt den där tiden med oss andra då vi också var barn. Nu fick hon åtminstone känna in sig i åttiotalet (då hon inte fanns) rent modemässigt.
Efter ”kidnappningen” tog vi oss ner till systern som bor inne i Karlskrona. Vi var tre systrar och två svägerskor på plats. Syster i Skottland, covidsjuk syster i Nynäshamn och extrasyster i Tyskland mötte upp via tekniska under då och då under dagen. Tråkigt att alla inte kunde vara på plats, härligt att det åtminstone går att göra på det här viset nu för tiden.
Efter middag och trevliga aktiviteter var det dags för tårta. Syrrans ”amerikanska” mästerverk var ju fantastiskt! Själv hade jag bakat en glutenfri citrontårta med hallon (haha, frostingen räckte inte riktigt till sidorna då jag inte hade meddelat att en av ingredienserna var hands off här hemma – kl 21 på fredagskvällen då jag gjorde färdig tårtan var ingen affär på Sturkö öppen längre).
Det är alltid lika härligt att hänga med familjen. Spännande samtalsämnen, en sådan här dag också mycket nostalgi så klart.
Härliga tider! Att sitta mitt inne i stan under klarblå himmel och njuta av det varma vattnet, hur lyxigt var inte det?! Vi satt där tills fingrarna var skrynkliga och alla började bete sig smått berusade av vätskebrist och värme. (Svägerskan hade bunkrat upp med en mängd goda och fina alkoholfria drickor, men huvudet kan skapa snurr på egen hand.)
Efter badet var vi alla hungriga igen och det satt bra med en ”legendarisk ostbricka”. Det finns inte mycket som slår ostbricka och i vår familj tillhör en sådan helt enkelt vid extraordinära tillfällen. Kvart i tio satte jag syrran på tåget ner till Malmö igen och nu har vi en fin dag att tänka tillbaka på.
En av mina systrar är extraduktig på festdekoration och har utöver det ett fantastiskt hem; att sätta en vacker kuliss till en fest är inte nödvändigt, men höjer verkligen stämningen. Jag vill därför dela med mig av bilderna jag tog innan vi satte igång, med en bonusbild på slutet. Syskon, ingifta och barnen är ett fantastiskt team och jag är så tacksam över detta! (Ballongerna är inte uppblåsta med helium, utan sitter i taket med glue dots. Bästa tipset på länge! De glittriga texterna är gjorda av vår äldsta dotter som är grafisk designer. Jag har skurit ut dem på min Silhouette Cameo. De bruna ”party favor-påsarna” är inköpta på ICA Maxi och namnen är skrivna med embossing och pensel och embossade i guld. Ballongdekorationerna är inköpta på amazon.se och kom med olika upphängningshjälpmedel.)
Igår hämtade jag brorsbarnen i skolan och hängde med dem hela kvällen. Man hinner rätt mycket på några timmar. Upptäckarpromenader, tjuväta glass ”innan lunch”, hitta en ny favoritfrukt (sharon), leka föschöave (sjörövare) med tillhörande föschöavedinesau (Kan du översätta den själv?), bjudas på ljuvligt god glutenfri Carbonara, provköra elmoppe, måla på kastanjer, läsa godnattsagor, spela skuggteater och få klia på armen tills någon somnar. Åttaåringen hade gjort detta fantastiska kort till sin mamma som går igenom en tuff period just nu. Det kan hända att jag fick en tår i ögat då jag såg det och tänkte att med denna emfas på varje ord kände jag samma stöd ända in i ryggmärgen.
Jag var tvungen att ta kort på den här omvärldsbilden. Det hade kunnat vara andra barn på annan plats. De här är trygga och sitter i ett garage med bubbelplast över benen för att hålla värmen medan pappa och faster fixar med en moppe. Nej, jag orkar inte riktigt ta in all ondska och orättvisa i världen. Det gör för ont. Jag vet också att vi är många som vill göra gott och över all ondska och orättvisa står all godhet, alla utsträckta armar och villigheten att vårda den stora gåva som livet är. Så här skrev jag till en vän som tyckte att så många inte verkar bry sig om krigssituationen som pågår i vår relativa närvaro just nu: Vill slutligen dela med mig av en tanke om en mycket känd författare som ”räddat världen” och hyllats för sitt stora engagemang i bl a Afrika. Han fick priser för både det ena och det andra, men till sin ende son hade han ingen relation. Vi kan inte ens hålla sams med de som vi ”ska” älska. Hur ska vi då kunna förvänta oss att människor i avpersonifierade relationer ska uppföra sig? Ja, hur svårt ska det vara? Tydligen jättesvårt, om man ser på världen och hur den ser ut. Så ska vi då lägga oss ner och dra ett täcke över huvudet? Nej, det tycker jag inte. Oavsett hur ens livsfilosofi ser ut tänker jag att vi tar oss an det svåra lite i taget och på det sätt vi kan.
Här fixar brorsan lite smått och gott för att förbereda montering av barnstol. Naturligtvis var det inte helt lätt, så är det med tekniken. Det krävdes något verktyg som inte fanns i hushållet, så då fick jag ta över för att provåka. Alldeles tyst och mycket kraftfullare än jag trodde det skulle vara. Jag har inte kört moppe särskilt mycket i mitt liv. Senast i Thailand. Då försökte jag njuta av den ljumma vinden och den vackra utsikten, men mest var jag rädd att någon av alla som körde som tokar skulle orsaka någon olycka. (Det är vanligt förekommande där.) Men – det är väl ändå inte rädslan som ska leda oss framåt i livet? Då blir vi lätt, med Astrid Lindgrens ord, små lortar.