Ja, alltså, jag är inte Petra Mede, Titiyo eller Brigitte Nielsen. Det blir inga fler bebisar levererade från den här fabriken. Däremot har jag blivit korttidsmamma eller vad det nu kan kallas. Utbytesstudenten som jag har varit kontaktperson till sedan i augusti fick hastigt och lustigt lämna sin värdfamilj. Jag och maken hoppade in som akutlösning, men vi bestämde oss för att erbjuda henne en permanentlösning tills hon avslutar programmet i juni. Hennes värdfamilj har varit jättebra, men nu var de i en situation där en extra familjemedlem inte riktigt orkades med. Det blir en stor omställning för en 16-åring att bo på Sturkö då hon har bott tre minuters gångväg från skolan, mitt inne i stan. Trots det vill hon stanna här hos oss och ser det som ytterligare en erfarenhet på den här utbytesresan!

Trots att jag vid de här studentplaceringarna alltid trycker på hur viktigt det är att man lägger upp alla förväntningar på bordet på en gång är det annorlunda när man väl är i situationen själv. Vad har vi egentligen för oskrivna regler här hemma? De uppenbara som kommer med Explorius handbok gäller hos oss också. ”Behandla med respekt, respektera tid, meddela var du är, sköt skolan och dina relationer, ingen alkohol eller droger, inte heller cigaretter om du inte rökte då programmet inleddes och det är okej med värdfamiljen, hjälp till hemma”, ungefär så där. Men för övrigt? I värdfamiljen står alla upp och väntar tills alla är vid matbordet innan de sätter sig. Så gör inte vi. Däremot brukar vi tacka för maten, vilket så klart är frivilligt att vara med på. Värdfamiljen gör ofta aktiviteter av olika slag på helgerna, vi har mycket att göra här hemma, så det ”kostar tid” att ägna många timmar av den bästa arbetstiden med att åka iväg och gå på museum på en lördag. Lite sådär. Tanken med att vara utbytesstudent är ju att man ska engagera sig i familjelivet för att få olika erfarenheter. Jag vet bara inte om en tonåring ogillar museer eller att rensa ogräs mest! Hahahahaha.

Min lösning på det här var att M skulle tänka att det var samma regler här som hos den förra värdfamiljen, men att jag ville lägga till att hon absolut inte får missa bussen till stan. Vi bor på Sturkö, det går en buss som passar på morgonen och en som går en timme senare då hon har sovmorgon. Jag har fått tipsa om alla mina timmar på stadsbiblioteket, det kanske också blir hennes favoritställe? Å andra sidan går hon på det estetiska programmet, och på hennes skola känns det som det är action dygnet runt. Det är det naturligtvis inte, men ofta är skolan öppen länge för olika typer av aktiviteter. Kanske vill hon hänga kvar där?

Jag tror hur som helst att det här blir jättebra! Värdfamiljen, studenten, hennes föräldrar, utbytesorganisationen och vi är nöjda. En win-win-win-win-win är kanske inte sådär jättevanlig, så vi landar helt enkelt i favoriten: ”Jaja, men nu blev det så.” Allt löser sig alltid i slutänden. Kanske inte som man hade räknat med, och ibland inte utan att det har gjort riktigt ont på vägen. Kanske känns slutet inte bara oväntat och oplanerat, utan orättvist och fruktansvärt. Så nej, alla lösningar är inte optimala. Vårda i så fall ditt ”Varför?”, men låt dig inte låsas fast i det. Vägen framåt kan bli ljusare om du lättar på rullgardinen och vågar möta soluppgången. Det blev kanske lite onödigt djupt…