Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.
Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.
Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.
Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.
För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.
Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.
Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.
Drottning Elizabeth har avslutat sina dagar på jorden. Ska man sätta ett ansikte på ordet Powerpingla så är det väl just drottningens.
Drottning Elizabeth träffade prins Philip första gången då hon var tretton år. Det har måste känts som att hon förlorade en bit av sig själv då han gick bort förra året. Den här bilden är något av det sorgligaste jag sett någon gång. Igår var det så dags för Elizabeth att själv dansa vidare på de saligas ängar.
Drottningen fick en egen dubbelregnbåge över Buckingham Palace, något som säkert fler än jag tyckte var en fantastisk symbol och ett lite överjordiskt tack efter att ha tjänat väl under så många år.
Efter ett långt liv med ett stort antal händelser som måste ha varit mycket svåra att hantera tänker jag att Joni Mitchells Both Sides Now blir den hyllning jag vill förära den kvinna som har varit en klippa för så många. Lycka till nu Charles. Din mors krona är nog inte lätt att bära.
”All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.” Så stod det i Prinsens ABC-bok från 1883, men dessa visa ord gäller fortfarande. Igår vid 14-tiden såg det ut så här precis innan jag slog igen dörren till dotterns nu före detta lägenhet. Det var ett fint nästförstaboende för någon i början på sitt vuxenliv och nu har en annan ung kvinna flyttat dit. En parbildning har brutits upp och singellivet krävde nytt (eller gammalt) boende. Måndag morgon fanns det en plan på vad som behövde åtgärdas. Flytt, städ, förvaring. Just då kändes det absolut genomförbart, men lite överväldigande. I stunden då allt var klart och bilden togs kände jag stor lättnad över att det hade gått så bra.
Hela lägenheten var genomsökt, rensad, putsad, skrubbad, avfrostad, dammad, dammsugen, dammtorkad och tömd, men i köket stod ett sista tack till innehavaren. Tidningar och magasin är några av de ting som rationaliserades bort i flytten, men den här trodde dottern skulle uppskattas. En återinflyttningsblomma har väl också sin plats, för att inte tala om en svala och ett tack. Jag har lämnat en liten hälsning till alla som har efterträtt mig i mina hem sedan den första lägenheten i Tumba och tycker att det är en fin tradition.
Hemma hos lillasyster sken solen in och de flyttvärkande musklerna fick möjlighet att mjukas upp i jacuzzin. Det var länge sedan jag saknade att ha ett badkar så mycket som just då. Fast vad knasigt egentligen, det är ju dumt att sakna ett badkar medan man är nedsänkt i varmt, härligt vatten. Å andra sidan är elen så dyr nu och kommer sannolikt att bli ännu dyrare i vinter. Med tanke på det kommer nog många familjer att prioritera bort vissa aktiviteter p.g.a. ökade kostnader och jag kommer att vara glad över att inte behöva känna att jag inte kan bada för att det blir för dyrt. (Jaja, märkligt resonemang kanske.) Jag ska sätta mig in i Eon-appen som ger möjlighet att följa elförbrukningen i realtid, men är ytterst tacksam för brorsans energieffektiva renovering. Noll respekt från våra ledare och bankerna för hur ekonomi funkar har lett till en inflation som gör ont, vi får ökade elkostnader p.g.a. en ”grön el”-satsning som sker samtidigt som samhällsutvecklingen kräver mer och mer elektricitet och så har vi räntorna som kryper uppåt, uppåt, uppåt. Det börjar redan göra ont för både privatpersoner och företag och jag hoppas att det inte blir så illa som många förutspår. Peace.
Ps: Jag vill påminna om dotterns och min utmaning Skapande september. Det hade varit roligt om fler hakade på, åtminstone någon dag då och då.
Detta måste vara tidernas snabbaste flytt, åtminstone i vår familj. Allt är inte klart eftersom vi inte får med oss allt som ska ner till Blekinge, men annars så… Hej och hå!
Här var vi halvvägs ungefär. Tänk att även någon som är väldigt minimalistisk kan ha så mycket grejer!
Det nya boendet ligger betydligt bättre till. Rummet kräver lite Tetris-jobb för att funka, men det är vi bra på i vår familj! Allt nödvändigt är på plats och dottern är nöjd.
Kanske ligger det undermedvetna tankar och minnen från barndomen hos dottern som gör att hon älskar denna utsikt så mycket? Jag känner mest ”trångt”, men kan hålla med om att just gårdagens solnedgång bjöd på vacker himmel.
Sent omsider var vi tillbaka hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Underbart att mötas av smarrig middagssallad när man är så trött att ögonen bara vill falla ihop. Idag kör vi sista rycket!
Vår Kia fick följa med från USA. Sjusitsig och mycket skön att köra, men för stor och bränsleslukande för att vara en vettig tvåpersonersbil. Vi planerade därför att sälja den ganska snart efter flytten, men så blev det aldrig. Bilen har fått jobba hårt de här åren och vi har varit mycket tacksamma över den. När nu yngsta dottern med kort varsel behövde flytta var det självklart att Kia:n skulle bli behjälplig. När detta blev känt passade brorsan på att fråga om vi kunde ta med en kubikmeter prima björkved till syrran i Nynäshamn, något som vi naturligtvis gick med på. Jag har staplat ved många, många gånger, men aldrig i en bil! Det gick dock utmärkt.
Jag har inte sett så mycket regn sammanlagt det senaste året som under resan upp till Nynäshamn. Vi hade behövt få lika mycket på Sturkö, men dessvärre blev de utlovade 20-30 mm regn där till nästan ingenting. Trots regnet gick resan smidigt. Vi fick årets sista sommardag i förrgår, igår var det höst på riktigt och det räckte inte längre med t-shirt för den som ville slippa frysa.
I Mörtfors stannade vi för en stunds häng med svärmor och svärfar och en delikat måltid. Det är alltid lika underbart att vara i detta paradis. Det tycker även grävlingar, så de hade levt rövare bland rosenskäran. Buketter är dock också vackra, inte bara rabatter. Nu har maken jobbmöte och jag förbereder mig för dagens flytt. Heja, heja!
1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.
Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)
Igår hade jag min kompis över efter jobbet. Hon hade bjudit in sig själv för att låna symaskinen här hemma. Vi fick varsin begagnad Husqvarna ungefär samtidigt då vi gick på högstadiet, men min verkar ha hållit bättre än hennes. Med det sagt känner jag att det börjar bli dags att serva min älskling, det låter lite segt från motorn och jag tycker att trådspänningen ibland lämnar övrigt att önska.
Projekten var av varierande karaktär. Några grejer behövde nya gummiband, ett par plagg skulle fållas och sicksackas medan annat skulle lagas. Det fanns att göra i flera timmar! Vi hade helt enkelt fixarjunta tillsammans. Jag fick undan min egen hög för ett tag sedan, så jag hjälpte till där jag kunde och servade med mat (rosmarinkyckling med hummus, tips på nyttig och smarrig måltid). Det här är ett ypperligt sätt att umgås på. Orsaken till träffen var hushållets fungerande symaskin, men vi kunde båda konstatera att sällskap ofta är ett vinnande koncept när man vill ha saker gjorda och att vi kan tänka oss att låta gemensamma fixardagar bli en återkommande umgängesform.
Jag kom också igång med extradotterns andra socka. Nu har hon testat storleken, så det är bara att köra! Sonen och jag hann inte komma så långt på Better call Saul, denna fantastiska serie blir bra som sällskap medan jag stickar. Annars brukar jag lyssna på ljudböcker vid dylika aktiviteter. Jag kan rekommendera ett gäng böcker som jag gillat på sistone: Pascal Engmans Kokain, Moa Herngrens Skilsmässan och Passageraren 06:20 av David Baldacci. Jag inser nu när jag tänker efter att jag lyssnat på fler böcker i trädgårdslandet än jag trodde och borde bli bättre på att skriva in mina omdömen i GoodReads. Det kanske får bli ett mål för hösten? Ja, så får det bli! Heja, heja.
Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.
Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.
Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)
Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.
Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.
Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.
Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.
Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.
Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.
Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.
Jag kommer från en listfamilj, inte tu tal om saken. Det har skrivits listor av både det ena och det andra slaget, främst av Mamma, så långt jag kan minnas. Festgästlistor. Inköpslistor. Projektlistor. Körschemalistor. Mållistor. Bantningslistor. Mise en place-listor. Garderobslistor. Förbättringslistor. Bucketlistor. Städlistor. Drömlistor. Semesterlistor. Ansvarslistor. Ja, du förstår. Det har funnits listor för allt. Denna uppväxt har påverkat oss syskon på lite olika vis. Somliga av oss skriver likadana listor. Andra skriver listor i huvudet (jag). Det kan finnas någon som skriver listor på brädstumpar och andra som skriver dem i dagboken. Tja, helt list-opåverkad har nog ingen av oss sju gått.
Jag TROR att vår resebloggarsyster vinner listlistan om man räknar volym. När jag läste ett av hennes senaste blogginlägg påmindes jag om förträffligheten i detta fenomen och funderade på om jag ändå inte skulle sätta mig och skriva likadana listor som hon berättade om. Nu blev det inte direkt något av det, men det måste ha legat i bakhuvudet och skvalpat. Efter gårdagens storstädning av köket uppkom nämligen den här listan för att jag ska komma ihåg vad som finns i skåpen och ligga steget före istället för att improvisera maten varje dag. (Detta är förvisso en av mina superkrafter, ”här har du ditt kylskåp” typ. Det blir bara lite trist i längden. Somliga recept kräver ju lite mer planering gällande ingredienser och förberedelser och går inte att följa om man ska äta om en timme.)
Så här såg det ut på vår köksbänk innan listans tillblivelse. Det var storstädning i skåp och lådor och trots att det var så varmt var det dags också för kylen att få en riktig genomkörare. Grönsakslådorna fixade jag häromdagen då jag behövde ha en plats för skörd som inte håller i stenkällaren, men resten var kvar. Milda makaroner är allt jag har att säga. Jag har väl aldrig haft lika många flaskor och burkar av olika slag i kylen på samma gång. En del av dem hade hamnat i något bortglömt hörn och fick nu chans på revansch. Annat borde ha hivats för länge sedan. Jag har blivit bra på att använda ögon och näsa istället för att vara fixerad vid bäst före-datum, ett av de bästa sätten att vara ”svinnsmart”. Det finns dock ingen anledning att spara en nästan tom syltburk med mögel i. (Till försvar får sägas att det bara fanns en sådan.) Vi hade tre öppnade burkar lingonsylt och då vill jag säga att vi nästan aldrig ens äter lingonsylt. Prästosten hade ett par mögelfläckar, så den fick en omgång av osthyveln och revs sedan ner till gratängost för att läggas i frysen. Vi hade tänkt baka vegankakor till festen, men det blev en rawtårta istället och veganmargarin och -grädde står kvar oanvända. Asiatisk matlagning kräver ofta lite speciella ingredienser och många av flaskorna på bilden är sådana. Trots det visade det sig till exempel att vi inte har någon sesamolja, så det fick skrivas upp på inköpslistan i telefonen. Nu känns det bra att öppna kylskåpet och mötas av ordning och reda. Och luftighet! Det luktar också fräscht. Bästa tipset är att använda ”mirakelputs” (3 dl vatten, 2 dl 12% ättiksprit och någon droppe diskmedel), spreja och torka av efter någon minut. Jag vet att ättika luktar pecko, men resultatet blir verkligen bra när doften lagt sig! Lycka till om du bestämmer dig för att storstäda köket du också. Det känns väldigt skönt då det är klart.
