I somras var vi i Dalarna för att uppleva Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Sveriges hjärta är vackert oavsett om det pulserar av grön lummighet och midsommarvibbar eller om det ligger snö i drivor runt omkring.
Här står alla bussar som kör skidåkare fram och tillbaka i ett extremt välorganiserat system. Jag gissar att chaufförerna är rätt trötta på skidor och stavar efter den här veckan.
Alltså, att en sådan här påse skulle hamna hos någon i vår familj hade jag nog inte sett som troligt. Nu blev det inte som jag hade tänkt, utan som någon annan ville. Det är dock inte jag som ska åka, utan maken som tar sig an Vasaloppet 45.
Dessvärre var gårdagens norrsken inte särskilt intensivt på Sturkö, så det kändes fantastiskt roligt att kunna ta revansch och få se det upprepa sin bragd här i Mora. Fast det ska ju erkännas att ett norrsken gör sig bättre på bild än i verkligheten. Solnedgångar blir sämre, men norrsken blir definitivt bättre!
Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.
Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.
Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.
Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.
Uttorp i vårvinterskrud, Östersjön lite lagom inbjudande och en god vän i lurarna. Tänk att jag kom iväg på den där långpromenaden trots allt. Det satt långt inne, men jag är så tacksam över att det blev av!
I veckan fyllde min fine brorson 18 år. Jag kommer ihåg då han kom, så efterlängtad då hälsan satte lite krokben för barnafödande under några år. Storebror, vid det laget fyra år gammal, var stolt som en tupp och bebisen var väldigt, väldigt gullig. Han är fortfarande gullig, men mest cool, ambitiös och omtänksam.
Tacos är alltid jättegott och efterrättsbuffén efteråt var värdig vilken finfräsarfest som helst. Jag älskar att barnen i familjen är så involverade i förberedelserna. Snygg tårtdekoration, till exempel!
Må alla önskningar slå in!
Lillasyster och bästa vännen ser ut som tvillingar och älskar båda smink och enhörningar.
Dockhuset som lillasyster och hennes mamma har byggt upp är helt fantastiskt!!! De har byggt egna möbler och hittat fyndiga inredningsdetaljer på second hand. Nu har vi bestämt fastersdejt för att kanske kunna sy lite kläder till de inneboende också.
Jag såg inte alla mellolåtar, men den sista såg jag två gånger då Loreen fick köra repris på sitt uppträdande efter något slags klimatstormning av scenen. Carola ville jag dock inte missa. Hon är något alldeles eget och sopade banan med alla. Jag tror att årets turné som firar fyrtio år som yrkesaktiv artist kommer bli väldigt sevärd. Hon har delat upp sin musik efter fyra olika genrer: gospel, pop, rock och musikal. Varje konsert har sitt eget fokus. Kul idé tänker jag!
Det är fredag! Jag vaknade vid 6.30 av att det var ljust i sovrummet! Alla fyra basilikasorter har tagit fart och om allt går som det ska kommer vi att kunna skörda både chili och paprika i år! Körrepet igår var intensivt, men vi gör framsteg i Poulencs värld! Tja, jag skulle kunna fortsätta, men väljer att tagga ner lite. Här kommer i alla fall sådant som är värt utropstecken och festkänsla. Jag börjar med ett recept med potential som skulle passa utmärkt till fredagsfil! Här kommer det: ”The ultimate healthy homemade granola”. Jag får återkomma med recension och översättning av receptet om det visar sig att det är så gott som det låter.
Veckans bästa brevlådeskörd. Ett julkort som skickades från American Fork i USA den 16 december och ett fantastiskt konstkort föreställandes Gauguins Vahine no te miti som min syster köpt i Buenos Aires och skickat från Malmö.
Vår trappa är ett helt äventyr och kräver att man håller tungan rätt i mun både upp och ner, men även att man inte har artros i knäna eller lider av höjdrädsla. Jag älskar dock denna utsikt. Hallfönstret i norr är inte känt för att låta huset flöda av ljus, men är viktigt för att ge vårt hem den energi som jag älskar.
Sen är det väl ändå fantastiskt att trädgården redan har börjat bjuda på fräscha buketter? Blåbärsriset kommer förvisso från skogen, bara för att vara helt transparent. Bina har börjat vakna och är nog glada för de små vita klockorna som växer lite här och där runt omkring oss.
Möt Halte (Eller Halta?), vår enbente kaja som har kommit på dagliga besök åtminstone sedan november. Han har ett obrukbart ben, men tar sig ändå fram i världen. Han tillhör en flock, men kommer också på solobesök. Jag vet inte om det är så, men inbillar mig att han haft stor hjälp av maten som erbjudits under vintern. Det är trevligt med tamfåglar!
Det här är en påminnelse som jag lånade från en annan kvinna. I min ambition att leva klagomålsfritt ingår det även att ta ansvar och göra något åt sådant som faktiskt behöver åtgärdas. Det är en positiv effekt som jag inte riktigt tänkte på då jag drog igång fastan. Jag har rätt bra koll på båda sidorna, men tänkte att jag skulle ta mig en stund att få ner dem på papper.
På samma ställe som jag hämtade batteribilden hade någon publicerat denna lista över ”30 böcker som förändrar ditt liv”. Visst finns det många kloka ord bland dessa ”självhjälpsböckernas kungligheter”, men jag vill ändå påpeka att det inte finns en enda bok som kan förändra någons liv. Den förändringen kan man (dessvärre) bara göra själv. Att ha ambitionen att nå längre, göra bättre, utvecklas eller uppnå sin fulla potential ligger det inget fel i. Tvärtom tror jag att detta ger en extra dimension till livet oavsett om vi är OS-guldmedaljörer eller lever i någon typ av begränsande omständigheter som vi inte kan påverka. Här finns i alla fall många bra tips om sådant som människor generellt anser sig behöva förbättra. Med det avslutar jag årets rörigaste inlägg med lite fredagspepp:
Idag är vi här igen. De senaste veckorna har gått så fort! I år har jag sett otroligt många memes med samma betydelse, nämligen att januari är en lång och geggig gröt som känns som en evighet. Just nu är vi inne i det som i svensk folkmun kallas ”vabbruari”, något som verkar leva upp till sitt namn med både förkylningar och magsjukor i de barnfamiljer jag har lite koll på. Min egen upplevelse är att årets första (nästan) två månader svischat förbi utan att jag hunnit med riktigt. Idag är det iallafall askonsdag och därmed har årets fasta dragit igång. Jag har uppmärksammat detta på lite olika vis de senaste åren. I år har jag valt att fokusera på Will Bowens ”A complaint free world”, ett projekt han drog igång för många år sedan som pastor. Boken har jag inte läst. Bowen är ingen författare och med tanke på det mycket blandade mottagandet på Goodreads (jag gissar att det mest handlar om huruvida man förstår budskapet eller ej) har jag bestämt mig för att nöja mig med den här föreläsningen:
Vad är ett klagomål? Ska jag bli dörrmatta till folk som gör mig illa? Vad då, det här är ju stört omöjligt att genomföra?! Det som Bowen räknar som klagomål som ska arbetas bort i livet är den typ som yttras till personer som inte kan göra något åt situationen. Tänk vilket personalrum som helst. På stormötet säger du ingenting till ledningen som har mandat att genomföra förändringar, men år efter år kan du sitta och gnälla över fenomen som du antingen inte gör något åt själv, eller som den du gnäller för inte heller kan göra något åt. Ett klagomål räknas här inte som att din biff inte är genomstekt fast du bad om det och du ber servitören ta den tillbaka till kocken. Detta är rätt väg att gå. Att däremot svara att allt är till belåtenhet då servitören frågar, men sedan sitta och gnälla om biffen för ditt sällskap är inte ”tillåtet” under den här flaggen.
Utmaningen består i att uppmärksamma då jag släpper ut min klagomålstanke i form av ett felriktat klagomål (tusentals negativa tankar och klagomål per dag är helt naturligt, det handlar om hur vi hanterar dem). ”Vilket skitväder!” till maken som inte kan göra något åt situationen är en typisk sådan. Det är skillnad på att fråga ”hur hade du gjort i min situation” och på att på allvar vara intresserad av att lyssna på vad min medmänniska har att bidra med och att dumpa dina negativa känslor för en chef på samma medmänniska. Tänk ”Jag har så svårt att hantera min chef som alltid förbiser mig. Hur hade du gjort i samma situation?” istället för ”Min chef är helt bäng i huvudet”. Jag har redan fått börja om fast klockan bara är tio på förmiddagen. Det här blir ett spännande projekt! Jag tar med mig påminnelsen som min kära faster skickade i ett härligt brev vid denna tiden för tio år sedan.
Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.
Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.
Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.
Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).
Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.
Skärmdump från SGU:s hemsida
I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.
18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.
Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!
Idag är det årets stora kärleksdag respektive årets ensammaste dag, lite beroende på vem du är. Å andra sidan är det för många bara den fjortonde februari, åtminstone här i vårt land. I England har dock dagen vikts åt något slags kärlek under många hundra år. Det är spännande att läsa historiska redogörelser för hur saker och ting har uppkommit. ”Vinnaren skriver historien” hörde jag min gamla SO-lärare säga på 80-talet och fick för första gången upp ögonen för hur en historia alltid har olika perspektiv så länge minst två personer är inblandade. Gällande Alla hjärtans dag finns det så många olika ingångar och anledningar till att dagen åtminstone behållit sin ställning som Kärlekens Dag No. 1 att det är svårt att peka på någon som den mest viktiga. Vi får nöja oss med att det var så här det blev. Det är även lätt att förstå att någon som står besviken eller irriterad över att inte kunna fira med ”alla andra” protesterar och att de som har lite affärskänsla passar på att profitera. I samband med just Valentine’s ser det därför ut så här i de engelsktalande länderna (bilder härifrån):
Här hemma firar vi mest kärlek till en kommande liten bebis (oroa dig inte, 52-åringar brukar bara bli mammor om de är Hollywoodstjärnor) som vi fick se på bild för första gången igår. Åh, alltså lilla bebis, vi längtar efter att få träffa dig! Jag har skrivit ut Petiteknitmönster och börjat planera för kommande outfits i långa banor. En av syrrorna har redan sytt ett par gulliga mjukisbyxor och själv har jag dragit fram både tyg- och garnlådor för att inte missa några guldkorn som eventuellt hamnat i skymundan av misstag. Allt är förresten gulligare i mindre storlek! Jag önskar dig en fin dag med hjärtan och stjärnor om du inte hellre ligger under en filt, äter choklad och tycker synd om dig själv. Då är det också helt okej.
Solen må ha bjudit in till dans, men här är det fortfarande kallt, kallt. En medeltemperatur på 2-3 grader är kanske inget att hänga på solstolen, så vi fortsätter förlita oss på värmen från värmekällorna här hemma. Gårdagens årsdag tillförde mycket kärlek från nära och kära. Jag är så tacksam över deras omsorg och över att fortfarande finnas med i livet.
De här strumporna har tagit onödigt lång tid av någon anledning. Nu är de i alla fall färdiga och i Stockholm är det fortfarande strumpväder. Jag tror nog att sonen kan hinna njuta av dem innan det är dags för dem att få lite sommarvila inför nästa säsong. Nu finns det andra kommande projekt att ta mig an, en hel lista faktiskt. Jag läste att någon utropat kreativitetens år nu när ekonomin ger mycket mindre svängrum i svenska familjers budget. Kreativitet låter ju långt härligare än oro och problem, så låt oss haka på denna spaning.
