Nu har denna dagen ägnats åt soffliggande och friskgörande så till den milda grad att baken började domna bort. Försökte läsa lite, men det var tvärstopp. Inte gick det att lyssna på bok heller och det finns så många serier att följa att det inte är rätt dag att ta beslut om vilken jag ska ge mig på. Hur håller jag mig klagofri i detta skede? (Haha, jag gav upp det där med att byta arm för armbandet varje gång jag klagade efter en vecka, men jag strävar verkligen efter att tänka klagomålsfritt fortfarande! Fastan fortgår ju vare sig jag vill eller ej.) Jag tog mig i alla fall upp ur soffan, gick bort till brorsans hus för att tömma luftavfuktaren och vips så började hjärnan reda till sig lite igen. Det är verkligen magiskt vilken god effekt rörelse bidrar till då jag mest känner för att inte göra ett skapandes dugg.

Hur som helst. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn en stund. Dagen till ära hade min lillasyster innan frågat ”Vilket är ditt vackraste/finaste plagg någonsin i livet? Som du har ägt.” Frågan kom lägligt, för jag kunde jämföra lite med gårdagens Oscarsutstyrslar. Jag kunde snabbt plocka fram några favoriter ur minnet, och insåg lite förvånat att jag har en massa plagg som jag är eller har varit känslomässigt anknuten till. Kanske borde jag inte bli förvånad, jag trodde ändå att jag skulle bli sömmerska som femtonåring. Min stil har dock varit extremt lågprofilerad och försiktig, både gällande snitt och färger. Genom åren har tyvärr en ätstörning gjort att jag verkligen ogillat att se mig själv på bild, oavsett hur jag sett ut. Det gör mig ändå glad att inse att den här oviljan har försvunnit och jag är väldigt tacksam över att det finns bilder kvar trots denna ovilja att fångas av kameran.

Hatta lilla Monna. Tummen och jag var ett bra team. Det där nattlinnet fanns i tre olika storlekar, både med brun och röd rand. Jag undrar hur många av mina systrar som också har varma minnen av världens skönaste frottenattlinne? Det skulle även vara roligt att veta i hur många år de egentligen användes i vår familj.

Amerikaklänningar fanns det många av i min barndom. De kom antingen från släkt, vänner eller via mammas egna beställningar från katalog. Här står jag i köket med lockad lugg och 1900-talets vackraste klänning.

Klänningen finns fortfarande kvar och fick vara med då jag fotade systerdottern för några somrar sedan. Då var hon en liten parvel, nu unga damen. Dessutom har verandan piffats upp något.

Hårdrocksfrilla och obekväm i mig själv på alla sätt och vis. Tonåren, alltså. Hur som helst älskade jag plaggen jag har på mig, även om det väl var rhododendronbuskarna som var viktigast att föreviga. Både byxor och skjorta var sydda av mig själv, byxorna i en påsmodell som återkom i flera olika material och färger.

Denna t-shirt i siden öppnade mina vuxna sinnen för betydelsen av sköna material. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när den inte längre gick att få ren. Byxorna ville jag visa då de tillhör ”vi gör jeansen coola genom att klippa sönder några andra jeans och göra det första paret lite för stort”. Jeans med kilar och revärer var populära under ganska många år och de återkommer fortfarande med jämna mellanrum. Tror dock sällan att ungdomarna fixar själv, numera köper man jeansen såhär.

Byxklänningen i viskos var min bästa klädkompis i många år. Jag sparade den faktiskt för att sprätta upp och återanvända som mönster. Tyvärr kom jag aldrig så långt och den hamnade i en soppåse vid någon flytt.

En av mina favvo-favoriter är denna blå ljuvlighet som jag hittade på Ross Dress For Less i Palo Alto när vi var nygifta. Den följde med på många festliga sammanhang och hade varit helt rätt rent färgmässigt denna våren. Kommer fortfarande ihåg den perfekta kvaliteten och väven, det tunga fallet och den vackra färgen som jag var så förtjust i under Tricia Guild-åren.

Ett av mina dyraste plagg någonsin var den röda kjolen i någon kashmirblandning, inköpt på Benetton på den tiden då man kunde fynda på mellandagsreor. Kjolen var i en fantastisk kvalitet och fick gå till second hand även om den var lite nopprig då jag för bara några år sedan gjorde mig av med den.

Finaste plagget måste väl ändå vara Blekingedräkten som mamma sydde. Den ärvde vi syskon tillsammans och jag hade den på mig då lillastesystern gifte sig. Gillar dock bättre hur min syster såg ut i den för några år sedan.

Nu hittar jag inget bra foto på den underbara mönsterstickade tröja som jag fick av min kusin, men den vårdar jag ömt och tycker den är lika vacker varje gång jag tar den på mig. (Fick även en kofta av min vän som jag känner likadant för.) Det är en ynnest att få äran att förvalta ett plagg någon har ägnat så mycket tid och omsorg åt.

Den stickande vännen står här mellan mig och min syster, men egentligen är det den gröna läderjackan som har huvudrollen. Den får stå för det sista av mina finaste plagg, ett som jag fortfarande använder och känner mig nästan lite cool i. Och där var modevisningen av mitt livs finaste (kanske mer känslomässigt så) och vackraste plagg över. Med detta urval måste jag undra när modemagasinen hör av sig…