Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Vi går hundpromenader på golfbanan och jag förundras över allt det gröna, skillnader i vegetationen jämfört med hemma och själva känslan. Att säga att det känns att vi inte är hemma låter väl märkligt, men så är det.
Kanske är det murarna som gör det? Vackra och väldigt olika de vi har på Sturkö. Det är också själva luften som är annorlunda. Doften. Mättnaden. Jag tar in allt det vackra och vårdar det för kommande dagar.
I USA blev jag tokig på de stora kedjorna då de drog fram julgrejer i oktober. Under tiden vi bodde där blev det tidigare och tidigare. Fenomenet verkar ha spritt sig till både Sverige, där vissa butiker visst redan plockat fram julgodis och julmust, och hit till Skottland. Juldekorationer i september?! Alltså, mysmagin förtas ju alldeles. Det ska hinnas med både höstfärger, höstlov, Halloween, bröllop, allhelgona och Thanksgiving innan det är dags att för mig att bjuda in advent, Lucia och julkänslor. Inte ens jag som är stor julälskare tycker att det här är okej, så hur tänker alla som inte gillar jul? Det måste vara en plåga att badas i detta överallt. Att låta saker ha sin tid och inte stressa vidare till nästa är något jag tror att vi mår bra av på samhällsnivå. Eftersom vi snabbt vänjer oss vid det nya blir det snabbt till brus, något som finns där som bakgrundskuliss. Då kan vi lika väl ge saker och ting den tid och det utrymme det förtjänar?
Det fanns något fint i tanken om att den svenska jultiden inleddes med första advent, att skyltsöndagen drog igång önskelistorna och att leksakskatalogen skickades ut i samband med det. Nu finns inte leksaksaffärerna kvar, barn och vuxna hänger med näsan över skärmar (som jag just nu) och önskelistorna består av ”swishar”, även från småbarn. Jag inser att jag har blivit en bakåtsträvande gammal tant. Det bör dock betonas att jag inte på något vis hävdar att allt var bättre förr! När det gäller detta ämne har jag bara starka känslor och jag sörjer att så mycket av den magi som omgett julen förlorat sin glans för mig.
Det här är ingen nöjesresa i vanlig ordning. Vi har det ändå väldigt mysigt. Skottland är en av mina favoritplatser på jorden. På väg hem från ett läkarbesök igår stannade vi på Arbuckle Farm där vi köpte årets kanske sista jordgubbar, honung och frystorkade bär. Vi åkte genom pittoreska byar omgivna av höstens försiktiga färgskiftningar, mötte stora traktorer på smala vägar med mötesplatser, handlade på Aldi där jag förundrades över hur mycket skräpmat som egentligen finns i världen och hängde med syrran, systersonen och hans fru framför brasa, Netflix spännande serie Monsters och Chinese Takeout. Vi avslutade dagen med mysig hundpromenad i mörkret. Syrran berättade om alla spännande grannar och historien bakom området de bor i. Det som i sig var en stilla dag gav mig mängder av intryck. Miljöombyte gör mig trött, men jag älskar det. Gillar rutiner, men mår bra av att skaka om tillvaron då och då.
Då kan det hända att man sitter i godan ro och stickar en morgonkvist för att ett gäng timmar senare sitta här på Kastrup…
… för att, försenat naturligtvis, ta sig vidare förbi de blå gubbarna…
… så att man mitt i natten kan krama sin syrra i Skottland. Såna vändningar kan livet ta.
Det har gått mot höst nu i flera veckor. Först var det mentalt, 1 september anses ändå vara den officiella inledningen på hösten. Jag läste om tjejnyår, det var visst någon bloggargrej som spridit sig för att ”tjejer” gillar mys mer än någon annan. Med tanke på att vi fick tidernas brittsommar kändes det dock lite konstigt att prata om höst. I onsdags fick vi så ett rejält regnväder. Närmare femton millimeter regn och kylig luft som krävde tjocktröja då jag gick ut på min morgonrunda. Då har det väl ändå blivit höst? Träden börjar trots allt skifta färg och alla turister har dragit sig hemåt. Sommarstugorna står tomma, de vanliga hundflanörerna har återtagit de ryggsäcksklädda ”vandrarnas” plats.
Folk har stått i linne och t-shirt i tvärdrag i Fredrikskyrkan under körhelgen, det är väl den ackumulerade sommarvärmen i stenväggarna som ännu strålar ut. Men här hemma är det höstljus som morgonen möter mig med. Det är höstfärger som det nu decimerade urvalet blommor i buketterna bjuder på. Det är sval höstluft som gör att jag inte längre kan ställa upp dörrarna i köket och verandan det första jag gör då jag stiger upp. Det är höstkänslan som gör att jag väljer andra skor än sandaler då jag ska iväg någonstans. Jag kan åka iväg ett par dagar utan att trädgården havererar (det har den ändå redan gjort). Vi äter gott av allt vi har i trädgårdslandet. Klienterna har börjat höra av sig för att ordna upp sina liv efter sommaren. Kören är igång. Jag har fått vänja mig vid att fira äldsta dotterns födelsedag vid lämpligt tillfälle närmast den 14/9 då hon fyller år. Varenda helg fram till första advent är uppbokad. Så nog är det höst. Och det gläder mig. Jag njuter av att inte längre behöva svettas så förbålt, gillar att kunna klä mig i lager på lager och jag älskar färgerna, luften och förekomsten av årstiderna som ju inte alls kan tas för givna. Så nästa gång du irriterar dig på att sommaren är över och att den oändligt långa väntan på vår nu är inledd kan du tänka på att vi är några stycken som faktiskt gillar annat än sommar.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Det lilla barnbarnet gör mig lycklig på så många olika vis. Hon är rolig, underfundig, klipsk och musikalisk. Att vara med henne ger energi och livslust. Det är så mysigt!
Jag jobbar sedan 2017 som lokal kontaktperson för Educatius, en organisation för utbytesstudenter. Oj, vad mycket det har lärt mig under de här åren! Trots att vår familj under min uppväxt hade utbytesstudenter vid flera tillfällen och att de flesta fortfarande finns med i mitt liv, perifert eller näst intill dagligen, så lär jag mig varje år något nytt. Kulturkrockar kan vara stora och tydliga, som i år då vi har en japansk student. De kan också vara små och subtila. Det kan röra sig om krockar mellan personligheter och sätt att hantera problem, det kan vara krockar gällande kommunikation och när/hur mycket/hur ofta man duschar, det kan vara krockar gällande hur fritt man som tonåring får röra sig här i Sverige och hur stort ansvar man har för aktiviteter eller skolarbete, det kan vara krockar gällande politiska ställningstaganden och hur mycket en tonåring förväntas hjälpa till hemma, det kan vara krockar gällande tydlighet och förväntningar, det kan vara krockar gällande hur mycket och vilken mat värdfamiljen ska stå för (de får inte betalt, och ändå får de ibland ”krav” på att tillhandahålla fyra frukter om dagen, ost till morgon, middag, kväll, speciell juice osv) och hur ofta man ska förväntas göra saker tillsammans som familj – ja, som du förstår kan det krockas en hel massa på en hel massa olika plan.
Ibland är det bra att ta ett steg bort ifrån sig själv, ta helikopterperspektiv och försöka se hur man faktiskt lever, vilka outtalade familjeregler man har och hur man uppfattas av andra människor. Det kan vara bra att hoppa i någon annans skor och upptäcka att det inte är så lätt att navigera i snävt skurna högklackade skor, eller i Pippi Långstrump-dojor. Det är viktigt att inse att bara för att en själv tycker det är självklart att alla i huset är uppstigna klockan tio en lördag är det inte säkert att andra gör det. Det är inte lätt att ta emot en vilt främmande människa med annat DNA, andra värderingar, andra förväntningar, andra upplevelser och andra ekonomiska förutsättningar. Den som orkar vänta in kraschen efter smekmånaden (den kommer alltid, liten eller större) kommer att inse att det är synnerligen givande. Inte minst för en själv. Och vilken fin gåva att kunna ge en tonåring fler verktyg i livets verktygslåda! Ungdomarna som kommer hit har i de allra flesta fall utvecklats otroligt under det år de varit i Sverige, inte minst gällande ansvarstagande och självständighet. Jag ser fram emot årets upplevelser med mina tjejer från Japan och Tyskland!