Kärlek.
Smärta.
Marimba.
Kungligheter.
Bil.
Telefon.
Förvirring.
Ljus.
Vi.
Rädsla.
Behöver massor av uppmuntran!
Influensa och en del annat lade sig som ett lock över mina första nyårsdagar. Nu önskar jag massor av tips på musik som gör dig riktigt glad. Massor! Tack på förhand.
Tacksamhetslista:
Jag fick en gratis detox genom influensan.
Det finns fantastiska människor runt mig. Bara erbjudanden om hjälp gör mig jätteglad!
Jag har mycket tid att läsa.
Vi kan sitta i soffan och sköta skolan både jag och barnen.
Vädret är underbart och njutbart inifrån huset också.
Barnen visar sig vara hejare på att sköta hushållet. Jag trivs som koordinator.
Jag har äntligen sett hela säsong ett av Downton Abbey! Andra säsongen på gång.
Jag hann klippa håret innan benet gick av.
Förändring del 1 – Familj.
För dig som känner mig låter det nog inte konstigt att jag börjar fokusera på familjen. Jag älskar alla mina familjemedlemmar och planerar inte att ändra på dem. Däremot finns det vissa saker som jag kan förbättra i min relation till dem.
Under året som gick drömde jag då och då om att rymma ifrån tonårskrångel till exempel. Nu är jag av den fasta övertygelsen att det inte hade gjort något bättre, men bara att mina tankar ens snuddade vid möjligheten, även om det inte var på allvar, gjorde att jag gärna ville börja här. Jag har lätt för att känna med mina medmänniskor. Det är trevligt att vara empatisk, men ibland suger jag åt mig för mycket av den andra människans känslor. Det gör att jag kan bli sänkt för saker som egentligen rör den andra personen, inte mig. Nu är frågan vad nyttan är med det? En ledsen person blir ju inte precis gladare av att jag också blir ledsen, eller hur? Där börjar jag. Jag ska den här månaden jobba på att bli bättre på att stötta och hjälpa mina familjemedlemmar utan att samtidigt dras med i känslomässiga berg-och dalbanor. Det blir en riktig utmaning för mig!
En annan sak jag har som mål är att bli bättre på att ringa till familjen hemma i Sverige. Tack och lov för alla de tjusiga, tekniska hjälpmedel som finns, men ett hederligt telefonsamtal är inte fy skam.
Maken föreslog att vi ska dra igång Dagens Skämt här hemma! Det ser jag fram emot. Minst ett gapskratt om dagen. Visst låter det toppen?
Here’s to 2013!
Ett år med siffrorna 0, 1, 2 och 3 – det måste ju bara bli bra, eller hur? Jag ser fram emot att bli stark igen, både till kropp och själ. Jag längtar efter att fungera igen, att inte vara beroende av andra. Jag inser tacksamt hur jag tar helt vanliga saker för givet. Jag kommer att uppskatta att hoppa in i duschen, springa in i tvättstugan för att ta hand om en gryta tvätt, skala några potatisar, springa upp på övervåningen för att hämta någon glömd pryl och att gå till brevlådan utan att falla på en isfläck. Jag lovar mig själv att se upp för drullighet den närmaste tiden.
Så. Gott Nytt År, kära du. Må dina dagar fyllas med mening och ditt liv med kärlek. Ibland får man leta bakom gardinerna för att hitta det man letar efter och ibland finns det mitt framför ögonen utan att flytta sig det minsta. ”Man saknar inte kossan förrän båset är tomt”. Så är det med många förändringar. Under 2013 ska jag försöka ändra på saker utan att tappa bort kossan i flytten. I morgon börjar alltså min väg mot medveten FÖRÄNDRING. Du kanske hänger med på resan?
Snart är 2012 ett minne blott.
Nog för att vi hade trevliga grannar i Segeltorp, men hade jag brutit benet där tror jag inte vår familj hade erbjudits hjälp från höger, vänster och rätt över. I eftermiddags kom en omgång soppa med nybakat bröd och telefonen har ringt flera gånger med omtänksamma människor i andra änden. Fina små gåvor har också överlämnats. Vi har verkligen hamnat i rätt grannskap!
Idag har jag vilat precis hela dagen. Att göra mig i ordning morgon och kväll är en inte helt okomplicerad ritual. I går duschade jag. Det tog nog 1,5 timme från start till mål, så jag bestämde mig för att vänta några dagar innan jag försöker igen. Det går ju inte att hoppa in på ett ben i duschkabinen och jag kan inte heller sätta mig i badkaret utan att belasta det brutna benet. Däremot går det att krypa in och ut ur duschkabinen. Ja, jag förstår att du flinar nu. Det gjorde inte jag när jag höll på…
I morgon är det sista dagen på det här välsignat fruktansvärda året. Jag ser fram emot att lägga det bakom mig trots att mycket spännande och roligt också har hänt under de senaste tolv månaderna. Då jag skrev årets ”bokslut” insåg jag att det verkligen är dags för gladare tongångar överlag. Jag skriver om mitt liv här i bloggen, men jag har också en bok av mer privat karaktär. Den uppdateras inte särskilt ofta. Då och då händer det, till exempel idag. Så här blev mitt lilla ”årets ord-collage” i den boken. 2012-ordet LYFTA fick plats både i ord och bild, men det är FÖRÄNDRING som är viktigt. Stopp och sätt fart valde jag som inspirationsord. Är det inte så man gör med allt som man vill förändra? Antingen vill man sluta med något eller så vill man få tummen ur. Jag ser verkligen fram emot den här resan. Jag tror att den kan bli rätt spännande. Hur går det för dig? Vad vill du med ditt liv? Jag undrar just hur mycket hjälp man får av terapi och hur mycket man kan klara att reda upp själv genom att prata med vänner, familj och läsa sig till förståelse för det som inte funkar? Härom dagen pratade jag en del med min moster som jobbar som terapeut. Hennes jobb verkar otroligt intressant, men jag undrar hur man lägger andra människors smärta och oro bakom sig då man går hem från jobbet…
Tja, det var väl det. Jag vill inte att årets sista inlägg ska vara så fult som detta, så i morgon kanske jag gör ett ryck och hittar på något kul. Jag ska också sitta i soffan och få familjen att förbereda nyårsfesten vi ska ha med våra vänner. De ska få baka och laga mat och förbereda lekar så det brinner i deras bakar. Hur firar du nyår? Här brukar man nog inte smälla så mycket raketer själv, men uppe vid BYU har de tydligen ett tjusigt fyrverkeri varje nyårsafton. Jag tror jag överlever utan krutröksdoften också.
Så – Gott Slut! Må 2013 ge dig allt du drömmer om, eller i alla fall det mesta. Det är du värd, eller hur? Och så får jag nog klämma in lite Lasse Winnerbäck och önska att du följer med mig i fortsättningen också.
Ett och annat fotografi.
Här är de stiliga herrarna som var här på besök i går! Mammas lillebror och hans yngste son. Jag är så glad över att ha familj ganska nära oss här i Vilda Västern!
Morbrors godispresent till oss. Alltså, nog för att han har rätt i att vi kommer från Släkten Godisråttan, men det här var till och med mer än vi mäktade mer! En godisskål brukar ju gå på en dag, men nu har vi så det räcker ett tag till. 🙂 Tack, K!!
Som du ser på maken är det slitsamt att ha en fru med brutet ben… Han har kunnat ta igen sig lite idag som tur är.
För övrigt vill jag bara tala om att vi har en dotter som visar framfötterna då det gäller fotografi. Jag surar över att jag inte gav henne systemkameran jag vann i en tävling för något år sedan. Jag sålde den till en bekant för ett pris som var alldeles för lågt och då kunde ju hon lika väl ha fått den! Jaja, vi delar nu min kamera och jag tror att hon kanske lär sig vad hon vill ha i en kamera på detta sätt. Titta vilket stämningsfullt foto hon tog på ljusen i går. Jag gillar det verkligen. (Brukar du använda adventsljusstaken som en ”vanlig” ljusstake också ett tag efter jul? Jag tycker det blir fint, speciellt med de i metall som vi har.)
Ja, men det var väl allt för idag. Jag har fullt upp med att hålla koll med kryckorna nu, så det blir kanske dåligt med foton ett tag framöver. Vi får se. Kanske sätter jag mig och tar massor av detaljbilder på olika saker från soffan i ett par veckor? Man vet aldrig.
Det är för jobbigt att gå upp för trappan.
Det är därför du inte får några bilder. Bloggapparna vägrar fortfarande ladda upp foton och datorn står på övervåningen.
I går kom morbror, moster, två kusiner och två kusinbarn på besök. Min morbror är Godiskungen själv. Han hade letat upp sisådär tre kilo gott godis. Det var allt från Mariannekolor till Yorks mintgodisar. Han fick ytterligare pluspoäng för det. Jag överlevde det faktum att jag satt som en pascha i fyra-fem timmar och lät alla andra fixa grejer.
Idag hoppade vi över att vara ”the dessert house” på vår progressive dinner-runda. Vi stannade alla kvar i huvudrättshuset istället. Tänk. Det gick också bra! Trist bara att inte kunna göra något. Jag får helt enkelt fortsätta sitta här i soffan och pussla och läsa och kommendera familjen att göra saker.
Benet är av.
Jag hade visst inte stukat foten, utan hade brutit ett ben precis ovanför vänster fotknöl. Läkaren var alldeles förundrad. ”You must be a tough lady.” Tja, har man fött barn och lidit av svåra migränanfall (slipper båda dessa nu för tiden) står sig andra smärtor slätt. Snart kommer morbror, moster, tre kusiner och två kusinbarn på besök. De får köpepizza. Det var inte vad jag hade planerat, men det är väl bättre att få träffas än att oroa sig över Martha Stewart-poängen? 🙂 Ha en fin dag och akta dig för isfläckar.
Blä.
Jag vrickade min fot riktigt illa tidigare i kväll. Nu kan jag inte ens gå uppför trappan, utan får sova på soffan i natt. Att vara drullig suger, men det kunde ha gått mycket värre. Jag har fått två kryckor tillverkade av extrastolar från IKEA. Tur att jag har en man som är ingenjör.
Ps: Nu känns det som att tröjan jag hade på mig nästan är lite läskig. Det är pepparkaksgubbens brutna fot som jag vrickade idag… Karma? Självuppfyllande profetia? Eller kanske rentav bara slumpen?! (Läskigast av dem alla.)
OH SNAP!
Eller snarare ”Oh snip!”, för idag åkte skräphåret i frisörens soptunna. Jag och S var i University Mall och mellandagsfyndade. Vi hade så trevligt så då vi kikade på julgrejer till halva priset (inte tillräckligt billigt), reakläder till 40-50% rabatt (det blir däremot billigt) och finfixade amerikanskor med lockade hår och perfekt make up. Vi var på Baby Gap och köpte några helsöta plagg till en vän som jag känt sedan jag var knappt ett och han var bebis. Tja, jag tror kanske att hans nyfödda dotter får större nytta av dem, men ändå. När vi var på väg ut från köpcentret gick vi förbi en folktom salong. Jag vågade mig på att låta tjejen som jobbade både färga och klippa håret trots att hennes och min engelska inte riktigt kunde mötas. (Hennes drog mer åt spanska och min åt svengelska.) Jag har inte gjort något åt håret sedan i juni, så det var verkligen dags. Det är nu snart ett år sedan jag fick hjälp mot min B12-brist och det cirka en decimeter långa friska håret är kanske väldigt gråsprängt, men i alla fall i ypperligt gott skick. Låter jag håret vara i ett halvår till kommer det att vara helfixat till sommaren. Det är ju något att se fram emot! 🙂
På rean fyndade vi ett spel som vi planerat köpa i flera år, nämligen Settlers från Catan. Hur roligt som helst! Gillar du strategispel som inte har ihjäl hjärncellerna tycker jag att du ska satsa på det. Nu betalade vi 200 kr vilket jag tycker är ett riktigt bra pris för ett spel som kan spelas om och om igen.
Äldste sonen var för förkyld för att följa med och åka skidor i Sundance, men mellandottern och maken åkte med två av våra vänners barn. Trots att jag nu inte gillar att åka utför uppskattar jag tanken på att bo så nära så bra skidåkning som vi gör. När jag samlat mod och lust ska jag följa med någon gång jag också. På makens jobb finns fyra åkpass man kan låna gratis och det vore ju dumt att inte utnyttja dem så ofta som möjligt. Vad tycker du om att åka skidor? Är det okej för mig att inte gilla det fast jag är svensk? Längdskidor har jag fördragsamhet med, men det där med utför… Jag lider fortfarande av sviterna efter makens kupp då han tog mig till en röd backe då jag knappt kunde stå på ett par skidor. Skilsmässan var nära efter det åket kan jag säga… Vi har åkt flera gånger efter det och efter skidskolan som jag gick i året efter katastrofupplevelsen lärde jag mig att en solig dag i en blå backe kan vara riktigt härlig också på ett par utförsskidor. Kanske kommer den dagen alldeles snart?