Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag är långt ifrån någon proffskock, men jag gillar att laga mat. Något som jag däremot verkligen inte tycker om är att laga mat med slöa knivar. Nu har jag hittar ett fantastiskt komplement till en vanlig knivslip, nämligen knivbrev.se! Man skickar in sina slöa knivar och för en dryg hundring per styck gör de en rejäl grundslipning. Jag är så nöjd! Ingenjören satte även upp en knivlist, så nu är jag riktigt nöjd med vårt lilla kök. Lättarbetat, praktiskt och fint (tycker åtminstone jag).
Idag fyller min systerson 15 år. Jag kommer så väl ihåg då han var en liten illbatting som hade sönder allt i sin väg. Idag är han ordentlig, ambitiös, snäll och hjälpsam och det var en ära att få fira honom med lite pompa och ståt en dag som denna.
Min syster hade bakat så vackra (och goda) bakverk. Jag är svag för ”dammsugare” och blev jätteglad för de här små söta munsbitarna. Hur goda som helst.
Sedan var det (kung) Lennart, födelsedagsbarnets familjs nya katt. Lennart är en norsk skogskatt vars ägare blivit sjuk. Sedan tidiga tonår har jag varit fascinerad av dessa katter. Du må tro att jag ska komma och gosa med Lennart så ofta jag bara kan!
På väg hem i kväll var solnedgången lite extra vacker. Jag är så glad över att kunna bo på Sturkö och möta naturen här. Det är verkligen osedvanligt vackert…
Då maken jobbade för Ancestry passade vi på att köpa DNA-test till oss och barnen. Efter allt som hänt det senaste året har jag inte direkt tagit mig tid att följa upp resultatet. Härom veckan då jag loggade in upptäckte jag att jag hade fått ett meddelande från en kvinna i Washington State som fått besked om att vi är släkt. Vi har nu mejlat fram och tillbaka sedan dess och jag har hjälpt henne hitta ett gäng ”förlorade” svenska släktingar. Jag upptäckte också att hennes mormors mor Hulda föddes som ”oäkta” dotter till den 44-åriga änkan Anna Olsdotter som bodde granne med min farfars farfar, änkemannen Håkan. (Vi vet också med DNA-provets hjälp att vi är släkt på Fars sida.)
Vi kommer aldrig att säkert få reda på hur vi är släkt, men nog är historien spännande? Mystiken tätnar…
Idag är det onsdag och helgen känns redan långt borta. Alla syskon som var hemma har nu åkt tillbaka till Skottland, Tyskland, Nynäshamn, Malmö och Umeå. Det är eldat och städat och planterat och omorganiserat i sommarhuset och hemma hos mamma. Den känslomässiga urlakningen efter askspridningen (som var så fin och rätt på alla vis) är påtaglig. Trots allt fortsätter nu allt ”som vanligt”, precis som Far hade velat. The Show Must Go On…
I morgon åker jag med mamma och syskonen till ett av Fars favoritställen för att sprida hans aska. Det känns fint att det är på föräldrarnas bröllopsdag, att vädret ska vara fint och att vi kan samlas med respektive och barn på brorsans vitsippsö framåt kvällen. I sorgen finns det både sådant som gör ont och sådant som helar. Morgondagen tror jag kommer att bli ”i ljust minne bevarad” länge, länge.
Renoveringsfynd… Så här stor var tomten innan den styckades av. Gamla dokument, riktigt vacker handstil. Ah! Underbart.
På förekommen anledning, eller många, har jag varken haft ork, lust eller inspiration att blogga särskilt mycket de senaste månaderna. Idag fick jag helt plötsligt en blogglustsattack, så jag tänkte att det är lika bra att lägga upp allt på en gång.
Min bror fortsätter sakta men säkert renoveringen på övervåningen. Fönsterkupan är på plats och mer och mer av isoleringen sitter där den ska. Det finns planer på några kluriga lösningar för att maximera husets kapacitet och även om jag är väldigt försiktig med att ta ut saker i förskott kan jag inte låta bli att glädja mig lite. Tapeten i arbetsrummet köptes för flera månader sedan, så nu är det dags att bestämma vad som ska hamna i övre hallen/allrummet och i yngsta dotterns rum.
Jag har också börjat filura på hur det övre lilla duschrummet ska se ut. Det ska bli skönt för dottern att få ett eget rum så hon slipper sova på soffan varje natt, men förutom det längtar jag även efter ett ordentligt arbetsrum. Jag har alltid varit bortskämd med att ha ett pysselutrymme av något slag och jag längtar tills det blir dags för ett sådant här också! Jag är dålig på att bli kreativ på kommando, rota fram det jag behöver, göra det jag ska och sedan packa ihop allt igen för att det inte ska vara stökigt här hemma. Då blir det ingenting gjort istället. Jag är imponerad av alla som får det att funka!
Numera har jag och familjen flyttat hem till vårt eget. Mamma har fått lite andningspaus då hon mår riktigt bra efter omständigheterna, men jag hjälper fortfarande till att städa hos henne en gång i veckan. Jag var så glad över att ha kameran i bilen i morse. Mitt i den segaste våren i mannaminne (alltså, vi har ju bott i Orem de senaste fyra vårarna och det har för det mesta varit varmt, skönt och soligt i jämförelse med detta elände) fick jag påminna mig själv om att jag älskar att bo här, att det är här jag vill vara och att här är otroligt vackert också när solen gömmer sig under långa perioder.
Vem behöver Kungsträdgården? Här har vi ingen trängsel och mycket mera rosa! En blå himmel hade kanske varit att föredra, men man kan inte få allt.
Jag älskar mina föräldrars hus. Mammas hus. En kall och ruggig morgon som den här ryker det alltid i skorstenen och istället för att tänka på att vedeldade hus inte står på miljöpartisterna på Söders pluslistor tänker jag att det här är något av det mest hemtrevliga jag kan tänka mig.
Mamma har gröna fingrar. Det har nu inte direkt jag, men jag har försökt öva ordentligt sedan våren 2001, första året i vårt hus i Segeltorp. En vacker dag kanske det händer? Ett prunkande land i Uttorp? Jo, jag kan se det hända.
Ah! Ren skönhet.
Vad är det med oss svenskar som gör att så många av oss får ruskigt dåligt samvete om vi inte går ut så fort solen visar sig? Jag sitter här med årets lataste lördag i ryggen och tänker som Christer Björkman, att i morgon är en annan dag… Nu står i alla fall gamla Segeltorpskrukan utanför glasverandan med timjan, citronmeliss, salvia och chokladmynta i sig. Jag vet inte om jag blandade i för mycket gammalt hästgödsel eller om just de här fyra örterna ens har fördragsamhet med varandra, men nu har de alla fått ”sin” plats.
Några som inte hittat mer än halvvägs hem är de fina tomatplantorna min syster fick av sin kollega. De ska stå här hos oss och förhoppningsvis bära en massa vacker och god frukt som vi kan njuta av i sommar. Det är för tidigt att sätta ut dem än, men det finns en fin plats förberedd i alla fall! (Det ser ännu finare ut där nu då brorsan kom och klippte allt gräs med åkgräsklipparen… Tack P!)
Det här är dagen med en röd tråd som trasslade till sig innan jag ens hann börja skriva. Det finns inget samband mellan bild och text och i slutändan är allt jag vill att du ska komma ihåg att det oftast inte finns bara en enkel förklaring till att saker och ting funkar (eller inte) som de ska och att det är upp till var och en att försöka leva goda liv ändå. Här kan du läsa en intressant artikel som jag hummade lite igenkännande åt och så bjuder jag också på en bild från föreställningen ”Vit kanin Röd kanin” av Nassim Soleimanpour som jag hade nöjet att få uppleva i går. Varsågod!
Efter några dagar i maginfluensans otäcka garn har jag idag orkat ta mig ut. Jag kan då och då sakna tiden som småbarnsförälder, men dagar då man är helt utslagen känns det otroligt skönt att ingen är fullständigt beroende av en längre. Allt har sin tid och allt det där… Dagens höjdpunkter så här långt?
1. ork att arbeta en stund i trädgården
2. en utflykt med mamma och hennes väninna till Ådalens fantastiska vitsippsbackar
3. podden Modern Love
Ådalen. Det första jag kommer att tänka på då jag hör det namnet är blod, strejk och tårar. Har du glömt din historia kan jag rekommendera att läsa Wikipedias artikel som känns betydligt mer objektiv än exempelvis LO:s artikel om händelsen.
Det Ådalen vi besökte idag hade ingenting med blod att göra. Här såg det ut som att snön låg kvar på vissa platser! Det var så längesedan jag såg vitsippor och jag njöt av varje sekund. Det bjöds till och med på en och annan blåsippa till min och de medföljande damernas förtjusning… Vattenfallet bidrog till att atmosfären blev ännu mer idyllisk och nedanför backen fanns en grillplats som idag var upptagen av andra besökare. Jag vet att jag har varit där förut och kan tänka mig att vi tillbringade någon friluftsdag med skolan där för en halv livstid sedan. Det är inte svårt att förstå de som framhäver vistelse i naturen som ett av de mest effektiva sätten att läka trasiga själar och söndriga kroppar.
Denna dikt skickade min tyska syster. På pricken, eller hur? Jag vågar mig inte på att översätta den, men hoppas att du förstår lite tyska.
April! April!
Der weiß nicht, was er will.
Bald lacht der Himmel klar und rein,
Bald schaun die Wolken düster drein,
Bald Regen und bald Sonnenschein!
Was sind mir das für Sachen,
Mit Weinen und mit Lachen
Ein solch Gesaus zu machen!
April! April!
Der weiß nicht, was er will.
O weh! O weh!
Nun kommt er gar mit Schnee!
Und schneit mir in den Blütenbaum,
In all den Frühlingswiegentraum!
Ganz greulich ist’s, man glaubt es kaum:
Heut Frost und gestern Hitze,
Heut Reif und morgen Blitze;
Das sind so seine Witze.
O weh! O weh!
Nun kommt er gar mit Schnee!
Hurra! Hurra!
Der Frühling ist doch da!
Und kriegt der raue Wintersmann
Auch seinen Freund, den Nordwind, an
Und wehrt er sich, so gut er kann,
Es soll ihm nicht gelingen;
Denn alle Knospen springen,
Und alle Vöglein singen.
Hurra! Hurra!
Der Frühling ist doch da!
– Heinrich Seidel –