Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Att få hämta ut ett paket på posten som är planerat och packat med stor kärlek är något väldigt speciellt. Det var så fint att packa upp detta guldinnehåll! Tack fina J. Du är verkligen expert på att hitta rätt och att ge från hjärtat.
Ps: Jag är 48 år, men känner mig som ett litet barn då jag leker med lilla Lucia i tändsticksasken. Vilken rolig idé!
Förra året åkte mammas julgran in tidigt, tidigt. Vår kom också upp till slut, något som nästan kändes som något slags terapi. I år har det bara inte blivit av, men när nu äldsta dottern kommit hem för sista rycket i skolan innan sin examen på onsdag var det dags. Det är alltid pappa och döttrarna som fixar granen, så också i år. Fin, va?
Bokeh blir aldrig gammalt! Jag älskar de suddiga ljuscirklarna som uppstår då man jobbar med skärpedjup i fotografering.
Sonen brukar stå till tjänst som expert på julgransljusplaceringen. Jag älskar ”fairy lights”, men tycker så mycket om den här gammeldags versionen också.
Uppladdningsfasen är viktig den också… Här ser du alla dekorationer. Vi får aldrig plats med alla, så granen ser olika ut varje år.
Tänk vad roligt det är att gå igenom den där lådan med alla dekorationer, var och en med ett eget minne knutet till sig. Barnen har i amerikansk tradition fått (minst) en ny julgransdekoration varje år sedan de var små. Förutom dem har vi ett gäng klassiska kulor, smällkarameller och lite annat smått och gott.
I sann patriarkalisk anda är det maken som får stjärnan på plats. Han har tekniken på plats efter över 20 års erfarenhet.
Julgranspatrullen.
Vi har kommit förbi stadiet där det där med att klä granen ofta slutar i gråt och tandagnisslan, sönderslagna glaskulor och ungar som helst vill göra något annat. Små barn, små problem, stora barn, stora problem är förvisso sant på många sätt, men att klä gran med den större versionen är sannerligen smidigare än med den mindre, hehe. Det känns tryggt att veta att vi har stor julgranskompetens i hushållet. Vi har flera som skulle kunna axla julgransrollen utan att göra någon besviken. Se bara här:
I helgen har vi haft glädjen att fira två födelsedagar. 18-åringen fyllde motvilligt år, men jag ser varje tillfälle till att fira livet som något stort och förunderligt! Jag är tacksam för alla som fick dottern att känna sig älskad genom att visa sin uppskattning för henne.
Hela familjen tog en nostalgitripp till Stockholm och Nynäshamn i helgen för att bl a ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan. Det här luciatåget har jag längtat efter sedan 2011 då alla våra barn var med i Adolf Fredriks luciatåg i Globen… Jag är så glad att förväntningarna inte var för högt satta. Det var fantastiskt! Storkyrkan är jättemysig och bjuder på fin akustik, men sikten är skymd på många ställen. Vi betalade lite extra för att också få den visuella upplevelsen och det var väl investerade kronor.
På väg till parkeringen fick vi uppleva ”Stockholm by night” och hjälp, vilken ”hemlängtan” jag fick! Förortslivet lockar inte längre och jag tycker det kan vara jobbigt med för mycket folk, men vår huvudstad är otroligt vacker. Jag uppskattar blandningen av gammalt och nytt och till och med i grådask är Stockholm något utöver det vanliga.
På väg hem passade vi på att gå på ännu en julkonsert där jag hade möjlighet att träffa många, fina släktingar och vänner. Både kramar, samtal, budskap och ljuva toner fick mig att efteråt dansa hem till lillasyster och hennes familj. Hos dem hade vi laddat upp med ett riktigt klassiskt julpyssel dagen innan och så uppesittarkväll till alldeles för sent så klart. Just nu sitter jag med döttrarna på pendeln in till Stockholm för att jula lite till. Julskyltningen på NK och fika på Vetekatten är obligatoriska, men vi kommer säkert att hitta mycket roligt att göra. Hoppas att du har något slags frid i hjärtat och att världens olyckor och bekymmer inte tynger dig allt för mycket. Peace!
Jag är inte överdrivet förtjust i julbord. Visst är mycket av maten god, men det blir alltid för mycket trots att jag försöker ta bara av mina favoriter. I förra veckan följde jag ändå med maken, syrran och svågern till Mandeltårtans julmiddag i Magasinet, deras helt nyrenoverade projekt! Det blev en fin kväll. Silltallrik till förrätt, hjort och potatismos med smarriga tillbehör till huvudrätt och ett desserbord som inte gick av för hackor. Jag påmindes om vikten av att servera bara små munsbitar när det finns mycket att välja på om man vill att gästerna ska orka smaka på allt. Så var det här. Smått, gott och mycket vackert! Jag bestämde mig efter det här äventyret för att vi måste göra saffransfudge i år. Ursmarrigt!
Maten var riktigt god (tack vare kusinens make Tobbe, duktig kock), men jag blev också förtjust i Magasinets inredning. Mycket av allt, men enkelt och smakfullt. Snöbollens revival?
Jag är så otroligt tacksam över att jag har orkat hålla bloggen igång under alla år och att jag inte gav upp de gånger det av olika anledningar kändes jobbigt. När jag nu tittar igenom fotoarkivet fylls mitt hjärta av glädje, smärta och allt däremellan. Idag kommer vi att fira traditionsenlig Thanksgiving ett par dagar efter själva ”dagen”. Kalkonen, potatismoset och allt det andra må vara viktiga delar i firandet, men nog är själva tacksamhetstemat större än något annat. Jag hoppas du får en fin helg!
November längs minnenas allé:
När brorsan var här igår gjorde han mig uppmärksam på att vi hade en flock sidensvansar i äppelträdet. Vilken fin överraskning! De här skönheterna gillar tydligen Ingrid Marie. Jag kan förstå fågelskådare som fascineras av att i timtal följa olika arters speciella beteenden! Har du någon favoritfågel? Själv älskar jag domherrar och sädesärlor, men jag har inte sett några på många år. Här har vi mest skator, koltrastar, kajor, fasaner och gröngölingar. De är förvisso inte fy skam de heller och jag tycker det är trevligt att bo så här ”mitt i naturen”.
Dagarna kommer och går och däremellan bäddas vi in av ett kompakt mörker. Den här tiden på året är tuff för många, så jag är glad över all sol vi fick under både sommar och höst. Förhoppningsvis är D-vitaminförråden riktigt ordentligt påfyllda!
Idag åker jag upp till Stockholm för en härlig dag full med sång tillsammans med Ninni Bautista, en av de mest inspirerande körledare/dirigenter jag har fått äran att sjunga med. Den fantastiska bieffekten av detta är att jag får hänga med lillasyster och hennes familj i Nynäshamn. Jag tänkte just på hur fint det var att vi kunde bo så nära varandra då hennes två äldsta barn var små.
Jag suger i mig varje tillfälle att få vara en del av alla syskonbarns liv. Häromdagen ringde lillebror upp bara för att jag skulle få höra hans lille skratta sådär innerligt som bara halvårsgamla barn kan, men som känns som ens eget skratt då man får äran att vara med. Lillasyster i Skottland skickar underfundiga kommentarer från sina barn och roliga vardagsfoton som gör att det känns som att vi bor mycket närmare varandra än vi gör. Resten av familjen har jag lyckligtvis nära mig. De små brorsbarnen som är så roliga att leka med och deras storebröder som imponerar på många sätt, systerbarnen som delar mitt stora intresse för musik och som jag har äran att utveckla denna glädje tillsammans med… Lillasyster som inte har barn känns nästan SOM mitt barn och jag älskar att hon och hennes sambo bestämde sig för att stanna här i staun ett tag till!
Nu ska jag ut i dimman och rota lite i trädgården för första gången på länge. Bra uppladdning för den långa bilresan! Hoppas att du får en fin helg.
Så många möten, så många öden, så innerliga personligheter. Jag är tacksam över möjligheten jag har att fortsätts utvecklas varje dag och stund. Så fint det är att få uppleva livet tillsammans med människor som vågar öppna sig och som delar med sig!
Den här tiden förra året var mycket tung och samtidigt vacker. Nästan allt handlade om mamma. Vi firade jul hela november, julpyntade och hade julklappsutdelning med barnbarnen. Vänner, vårdpersonal och familj möttes på daglig basis hemma hos mamma och vi grät, skrattade, mindes, glömde och levde tillsammans. Mamma gick till slut bort den 5 december och livet blev sig aldrig likt igen.
Idag gick jag ner till kyrkogården för att inspektera mammas gravsten, lagom nymonterad till Allhelgona. Inga tårar, oväntat, utan stor glädje över att stenen kändes så rätt. Fint så.