Det blev visst ett oplanerat pingstlov här i bloggen. Hoppas att du har det bra i försommaren! (Tack till min syster som tog en tur runt vår tomt igår och kom tillbaka med denna vackra komposition.)
Pingstlov.
Säg hej till Isa!
De flesta torsdagar har jag samma rutiner. Jag har bland annat sånglektion med min systerdotter och passar då allt som oftast på att också hälsa på de andra i hushållet. Igår då jag kom in i köket låg terapikatten Isa och lapade vatten från vattenskålen som värsta romaren. Jag kunde inte låta bli att skratta! (Tyvärr ville hon inte upprepa själva lapandet, du får tro på mitt ord.) Isa är döv, överviktig och allergisk. Hennes strikta diet har förbättrat hennes eksem. Hon har också gått ner en del i vikt och skulle kunna äta jämt om hon kunde. Hennes portioner är dock strikt hållna. Isa är extremt medveten om vem i hushållet som behöver extra omtanke och sprider så mycket glädje omkring sig! Jag är verkligen tacksam över hur bra hon varit främst för min syster under hennes tillfrisknande.
Isas ögon är otroligt fascinerande, ett grönt och ett blått. De tränger sig igenom allt då hon borrar dem i en… Hennes hörsel må vara icke existerande, men resten av sinnena är det inget fel på. Jag har älskat katter sedan en tidig ålder och är glad över att få låna Isa ibland då hon vill och jag har tid. En katts vilja styr man nämligen inte över, och så är det med det.
Rundtur i trädgården.
Då jag letade efter några gamla foton blev jag påmind om denna tid i Orem för nio år sedan. Jag kan knappt fatta hur mycket som förändrats sedan vi bodde där. Någonstans trodde jag nog att vi skulle bli kvar där för alltid, men nu blev det inte så. Jag är mycket tacksam för det, somligt låter bättre i tanken än i verkligheten. Dessutom kan man aldrig förutspå framtiden och den tror jag blev bättre här i Sverige för alla våra barn. Jag är glad att ingen av dem hittade någon partner i USA, det hade genast komplicerat saker och ting. Jag är glad att brorsan hittade denna lilla pärla här på Sturkö och att vi kan utgå härifrån numera. Men ibland önskar jag att det hade varit lite lättare att släppa sådant som man saknar, vare sig det är något som man haft eller något som är svårt eller omöjligt att få. Och önska får man ju.
För övrigt börjar allt falla på plats i trädgården. I början av våren vill man hamna här. Maj är en lång rad av grejer som ”måste” göras för att man inte ska missa hela säsongen. När juni är här börjar ansträngningarna betala sig.
1 juni 2022.
Idag går vi in i den riktiga sommaren. Första juni. Syrenerna doftar och vallmorna är lika flyktiga som sommarvindarna. Fåglarna fyller fortfarande luftrummet och det doftar så gott. Mina Birkenstock börjar bli ingångna, men ännu syns inte märkena av dem då jag går barfota. Jocke Berg fortsätter glömma, själv går jag in för att skapa nya minnen. I sommarrummet behövs inte nostalgin.
”Hamnar vi i bloggen nu?” ”Har ni något emot det?”
Jag gillar att ha koll på läget. Gillar kanske inte nödvändigtvis att detaljplanera, men åtminstone att ha en plan. Finns det något som dock är ännu bättre är det att bli överraskad! Min farbror kom ner till Blekinge tillsammans med sin son och svärdotter (kusin och hans fru så klart) över Kristi himmelsfärd och då det fanns lite tid över tog de senare tillfället i akt för att inspektera brorsans nya bygge och säga hej till oss här på ön. Så roligt! Det är liksom vi som är ”nästa generation”, storkusinerna. Det känns onekligen lite konstigt, men samtidigt är det som det är. Tiden kan man inte springa ifrån. Dessutom kan man inte ha lika spännande samtal om man inte har hunnit plocka på sig ett gäng erfarenheter som stötas och blötas i sådana här sammanhang, eller hur?
Igår var det dags för nästa släktbesök. Barnens syssling kom ut på fika, fast den här gången var besöket planerat. Rabarberpaj tillhör mina favoriter. Förra gången var jag tvungen att fylla ut med äpple, den här gången valde jag att göra det eftersom det förra var ett lyckat experiment. Ett syrligt äpple och en tesked kanel som komplement till en vanlig rabarbersmulpaj – testa! För övrigt vill jag lobba för att umgås över generationsgränser. Vår yngsta dotter har verkligen tagit detta till sig och har på så sätt plockat upp några fantastiska förebilder och mentorer på vägen. Jag är så tacksam för detta! Ibland hjälper det inte vad föräldrar säger, de ska ju älska en oavsett, men säger någon annan samma sak ligger det bättre tryck bakom orden. För alla som har en stund över vill jag därför rekommendera att ta tillfället i akt och göra en insats när tillfälle ges. Bjud på en fika, gå ut och fiska tillsammans, hjälp till att planera någon festlighet, agera läxhjälp – möjligheterna är snart sagt oändliga.
Livet är en resa.
Tänk ändå, vad intressant det här med mors dag är. Igår pratade jag med och läste om glada mödrar, besvikna barn till dåliga mödrar, förtvivlade ofrivilligt barnlösa, någon som inte förstod grejen med att behöva fira mammor alls. Jag blev ihågkommen av ätteläggen, uppvaktade min svärmor, tänkte på min egen mamma, hjälpte småbarn att fira sina mammor och så tänkte jag att det där moderskapet ändå är en väldigt stor del av det mänskliga livet och påverkar precis alla som vandrar här på jorden. Jag läste en(s)a(m)stående mammors hyllning till sig själva och andra i samma situation, jag såg ett avsnitt av Call the midwife som handlade om abort och så hörde jag om skjutningar av unga män som säkert har mammor som sitter hemma och gråter idag. Jag såg en gammal mamma som var på café med två generationer och som blev så omhuldad, klappad på och fint behandlad att det var rent rörande. Jag såg en mamma som gapade och skrek på sin vildbatting. Jag försökte medla i en konflikt och tänkte att det väl var mamma i mig som gjorde att jag ens försökte. Det var helt enkelt en dag med ett genomträngande tema, en mors dag i alla aspekter.
Brorsdottern ordnade sin årliga mors dags-kiosk utanför sitt hem och sålde liljekonvaljer och småkakor för över 4000 kronor. Dessa skänker hon alla till mammor och barn i kris. Vilken åttaåring, va? Jag passade på att utnyttja hennes tjänster och for sedan vidare till min fina svärmor för att uppmärksamma hennes insats.
Sedan var det dags att hjälpa ett gäng gulliga och halvvilda älsklingar att göra vackra blomsterkransar av evighetsblomster, ja, eller i alla fall har de möjlighet att hålla åtminstone längre än några dagar. Nästa brorsdotter var mycket nöjd med sitt alster och gjorde även en krans till sig själv.
För ett tag sedan läste jag ett reportage om att det skulle öppnas ett nytt café i Bröms. Det såg så mysigt ut! I veckan som gick insåg jag att en gammal klasskompis från grundskolan (vi har inte setts på säkert trettio år, men är vänner på Facebook) har fått jobb här och bestämde mig för att ta en solofika där då jag ändå var på väg upp till Kalmar. Brömsehus café, vilken dröm! De har verkligen gjort det fint och jag hoppas att verksamheten kommer att gå bra. Perfekt läge precis vid E22 och historiskt viktiga platser, så visst finns det stora möjligheter!
Jag får nog säga att det bästa av allt, förutom den mysiga miljön, var Ulrik (han heter tydligen så) som gick omkring och spelade dragspel och gjorde så att det kändes som att Madicken och Lisabet skulle dyka upp runt hörnet! Alltså, dragspel kanske inte är mitt förstaval om jag ska prata om favoritinstrument, men just igår hade jag nog kunnat klämma till med just det. Åtminstone i kombination med solsken, glada människor, doften av socker och kaffe och en allmänt trevlig atmosfär.
En lyxig milkshake blev det för mig. När jag frågade om Mia jobbade fick jag ett jakande svar. Hon kom ut med en bekymmersrynka mellan ögonen då bossen hade sagt till henne att en kund hade klagomål på hennes kakor. Hehe. Det tog en sekund för henne att känna igen mig, men sedan såg hon inte längre särskilt bekymrad ut! Det är ju onekligen lite annat att träffas IRL istället för att bara se glimtar av någons Facebookliv. Kul!
Rapsfälten börjar långsamt blomma ut, men i Bergkvara stannade jag på en parkeringsplats och bara njöt av synen. Doften är en väl avvägd blandning mellan underbar och kvalmig, den kommer på köpet! Det här är verkligen svensk försommar för mig. Just igår var det faktiskt så varmt att jag kunde sitta ute i bara t-shirt, så nu börjar väl luften långsamt värmas upp.
Färden bar vidare mot Kalmar slott och slottsparken. Denna hängboken är min favorit! Så vacker. Lite för stor för en vanlig villaträdgård, men vem hade inte velat ha en koja till barn där under? Jag gissar att ungdomar också gillar den undangömda tillvaro man kan föra där under kronan, för det låg både kondom och spritflaska ”kvarglömda” på marken.
Halvtama kaniner, så söta, gick och betade på gräsmattan. Trots att jag tycker att de är så söta kan jag inte låta bli att vara glad över att de inte bor hemma hos oss och äter upp mina blommor.
Titta, vilken underbar rhododendron-plantering! Alltså, det verkar som att jag är den enda som gillar dessa skönheter nu för tiden. Jag vet att det inte passar med rhododendron i vår trädgård, men kolla själv hur vackert det kan vara! Bakom vårt föräldrahem stod en gigantisk rhodis, så det är säkert mitt lätt nostalgitriggade medvetande som reagerar på detta.
Till slut tog jag mig fram till själva slottet och förundrades återigen över det otroligt vackra koppartaket och hur välskött det är här. Ett besök på slottet är obligatoriskt om du kommer till Kalmar. Här kan du läsa om dess historia. Tänk vilka människoöden som är knutna till den här platsen! Jag ryser av spänning… Efter att ha närt min kungliga sida ett bra tag var det dags att plocka upp maken och extradottern vid tågstationen för vidare färd hemåt i kvällningen. Båda hade haft det ytterst trevligt på olika håll, men hade sammanstrålat i Linköping. Maken hade förundrats över hur häftigt det är med detta intrikata och ihopkopplade system som gör att man kan ta sig runt hela Europa, och mer än så. (Han var också pepp efter att ha umgåtts med likasinnade i flera dagar.) Extradottern hade i princip inte sovit sedan i onsdags, men är det inte så det ska vara då man är tonåring? Hon var lite nedstämd över att ha träffat många av de andra utbytesstudenterna för sista gången och jag förstår henne. Nu har hon två veckor kvar innan det är dags för henne att avsluta sitt Exploriusår. Jag är glad att hon har fått ha ett så utvecklande och spännande år!
Mors dag.
Den här söndagen uppmärksammar vi våra mammor. Mors dag är en skapad och kommersiell högtid i lovprisandets tecken. Anna Jarvis, amerikanskan som skapade den första mors dag i samband med sin egen mammas dödsdag, hävdade att en ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Detta tyckte hon skulle firas under pompa och ståt. Uppenbarligen var detta en dag som imponerade på många också från andra länder och traditionen spred sig också runt resten av jorden.
Att tanken är att mors dag ska handla om tacksamma tillrop hindrar inte det faktum att många mindre lyckliga tårar gråtits i samband med den. Jag har på nära håll fått uppleva smärtan ofrivillig barnlöshet kan orsaka. En ofrivilligt barnlös kvinna, Wilda Mathilda, hade som mål att få in en dag för alla som vill men inte kan få barn i almanackan, och så är det numera. Dagen före mors dag, årets svåraste dag för många svenska kvinnor (för män är kanske Fars dag jobbigare), är det alltså Ofrivilligt barnlösas dag. Läs mer om detta här.
Hjärta och smärta, kärlek och sorg, svårigheter och glädjor – mamma var en vandrande outbildad terapeut som hade en naturlig fallenhet för att se människor och deras behov. Hon pratade väldigt mycket i telefon och lade ner en mindre förmögenhet på frimärken. När telefonerna blev smarta anpassade hon sig snart och Facebook öppnade upp med ännu fler kontaktmöjligheter. In i det sista hjälpte hon personer hon stod nära och hennes upplevelser runt en lång och utdragen sjukdomsprocess under vilken hon också förlorade sin man, min Far, rörde vid många människors hjärtan. Jag trodde att mina föräldrar skulle leva för evigt. Nu gjorde de inte det, men vi hann i alla fall guidas in i vuxenlivet ordentligt innan de gick bort. Även lillastesyster som är 22 år yngre än jag.
Barn ser i de flesta fall ungefär likadant på sina föräldrar. Först är de ofelbara, de viktigaste auktoriteterna och de enda barnen på riktigt bryr sig om att lyssna på. I puberteten trillar föräldrarna ner från sin piedestal, ofta mycket hårt, och får sedan jobba sig uppåt mer eller mindre framgångsrikt hand i hand med hormonnivåer och personlighetsdrags kompatibiliteter. Det finns försoning i åldrandet och jag ser på mina föräldrar med betydligt större ömhet och förståelse idag än då jag var tjugo. När jag var yngre var jag betydligt envisare och var kanske inte alltid tacksam över råd som jag inte hade bett om. Jag hade dock gärna haft fortsatt tillgång till dessa råd… Jag tyckte ofta att mamma var ”jobbig” i sin driftighet och sin öppenhet för att se andras behov. Denna innebar ju att osjälviskhet ofta fick kopplas in. När jag och syskonen var yngre kunde hon komma in i våra rum och leta efter presenter som skulle ges till olika personer som behövde dem bättre än vi. Vi fick ofta fira högtider med ensamma människor fast vi barn hellre hade velat vara ”bara vi”. Det skulle lussas för, julas för, uppvaktas i en ständig ström. Idag är vi barn likadana. Vi syskon blev skolade av två av de mest osjälviska människor jag mött, och det är jag oändligt tacksam för. Forskningen visar att osjälviskhet kan innebära stora fördelar. Kolla bara här och här. Mamma ordnade till exempel med en av de finaste upplevelser jag haft på senare år. Hon bad barn och barnbarn ordna en fin konsert till en gammal släkting som bl.a. var min pianofröken i tidernas begynnelse. Denna pratade ofta om konserten tills hon gick bort tre år senare.
När mamma hade gått bort hämtade jag hennes bilder från telefonen och hittade en del guldkorn. Det här till exempel. Mamma hade en väldigt festlig sida som kanske inte fick komma fram så ofta. Hennes uppväxt hade av olika anledningar lämnat ett mörkt moln bakom sig och vuxenlivet var väl inte heller något surfande på den perfekta vågen. Det var så mycket hon var rädd och orolig för, även om dessa rädslor lade sig då det började bli dags att lämna jordelivet. Är det något jag skulle önska henne är det att hon mer ofta skulle ha fått visa sin festlighet. Om inte annat så är det en påminnelse till mig själv om hur jag vill prioritera. Hur som helst. Tack mamma! Jag älskar dig.
Hej och hå.
Jag fick ett mejl som började ”Sköna maj eller Maj Gadd”. I cybervärlden möts jag av människor som talar om hur mycket de har att göra, hur stressade de är och hur ska det gå? I verkligheten är det faktiskt ganska likadant. Jag har svårt att tänka mig annat än att maj och december skulle visa sig lägga ett stresspåslag till både bönder, medel-Svenssons och kändisar. Även min kalender börjar kännas lite ”tung”, det finns inga lediga helger kvar fram till juli. Det låter ju superstressigt då jag skriver det, men sanningen är bara att mellan nu och då ligger bara en enda månad. Bara för att något står i kalendern betyder inte det att det bidrar till stress (beroende på vem man är). Däremot betyder det alltid, för mig åtminstone, att prioriteringar är på sin plats. En sak in, något annat ut.
Igår lade jag till exempel löjligt mycket tid på att städa bland alla mina plastkrukor. Jag insåg att jag hade varit dålig på att tvätta ur dem efter användning vilket har betytt att varje gång jag har behövt en kruka har det först varit aktuellt att tvätta ur den. Det har inneburit en mental ovilja till att vilja göra det, så detta ville jag nu göra något åt. Flera krukor var dessutom allt för trasiga för att fylla en funktion, så man kan säga att jag även ”plastbantade”. Jag inventerade även och bestämde mig för att göra kompletteringar då rabatt erbjuds på vissa produkter.
Det blev hög efter hög med torkande krukor och det kändes så tillfredställande att sortera efter storlek och se röran omvandlas till en trevlig ordning!
Det gör mig lycklig att mötas av blommande aklejor som kommit i fröform från min syster i Skottland. Det har tagit en stund att gå från frö till blomma! Nu står de i en gammal trälåda, men jag hoppas hitta ett soligt hörn i trädgården som blir ”Tinas trädgård”.
Igår var det svärfars födelsedag. Jag gick till graven och placerade skira hundkex i en vas. Han älskade blommor, svärfar. Blommor, egenodlade tomater, att pyssla med sådant som växer. Hans nät för klättrande växter får i år bli hjälpredor för våra sockerärter. Det känns fint tycker jag.
Årets luktärter är nu placerade längs det norra stängslet i trädgårdslandet. Vi har så mycket ogräs i jorden att jag valt att gräva ur ett dike och fylla på med ICA:s billiga ”kogödsel” (mest torv tror jag). Det ger luktisarna lite försprång innan allt det vilda tar över, men vid det laget kommer de att stå stadigt på egen hand. Jag hoppas det blir lika fint här i år som förra året! Luktärtsbuketterna gav så mycket glädje. Idag kommer min syrra ut till mig och vi ska pyssla lite med det ena och det andra. Jag hoppas även hinna rensa lite i lådorna – regnet har gett en rejäl skjuts till ALLT som växer under fiberdukarna. Tyvärr hjälpte inte kålnätet på den ena lådan, det sitter väl inte bra gissar jag. Alla de klena förplanterade kålplantorna är naggade i kanten, men det reder sig väl med det. Jag får väl göra om och göra bättre?
Dag med bara fint…
… förutom en knökfull Willysparkering (fast det verkade som att det var Blomsterlandet som drog alla kunder) och vår bil inte lätt låter sig parkeras mellan två andra stora bilar. Gårdagen var helt enkelt perfekt i all sin enkelhet. Det blev ingen gökotta dock, men jag ägnade en tanke åt härliga sådana i min barndom. Jag pratade länge, länge med min gymnasiebästis (älskar att kunna plocka upp tråden och bara fortsätta där vi var sist) samtidigt som palettbladen fick större krukor och jag äntligen fick ner ett par perenner som min syrra gav till mig för 1,5 år sedan och som stått på undantag sedan dess. Sniglarna tar för sig mer och mer, det syntes inte minst på anisisopen jag fick från min faster förra året och som stått i kruka sedan dess. Jaja, den tar sig väl i kryddhjulet och där ska jag bomba med Ferramol. Bort sniglar, vik hädan!
Annat gäller de här godingarna. Åh, alltså, åh! Att det ska finnas något så underbart som kattungar… Bökande, snusande, kravlande, pipande och fluffiga ljuvligheter. Sally bestämde att familjen skulle bo i en garderob och så fick det bli. En nybliven mamma sätter man sig inte upp emot. Stackaren förlorade en av sina ungar som föddes utan ändtarmsöppning, men de andra tre mår bra och utvecklas väl.
Det var inte så lätt att ta kort, men alltså, kisar du lite med ögonen tror jag att du också ser perfektionen. Det här är lillebror, lite mer försiktig än sin gråvita storebror. Gosig så in i bängen. Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen, men jag hade fler och kanske viktigare uppgifter.
Min äldsta vän hörde av sig och berättade att dottern kände sig orolig för att inte få till sin studentbalsfrisyr och efterfrågade mina tjänster. Jag svarade att jag är väldigt duktig på flätor av olika slag, men att det kanske inte är förstavalet till en studentbal. Efter att ha anlitat min äldsta dotter som konsult (balprinsessan hade skickat bilder på några frisyrer hon gillade) hade jag en så kallad ”tjutårial” (Victoria Skoglund uttalar detta svenskelska ord bäst) i telefonen och hade bild och instruktioner att utgå ifrån. Så här blev testet och vi kunde båda konstatera att frisyren 1. föll balprinsessan i smaken och 2. är tillräckligt lättgjord för att jag ska kunna upprepa bedriften då det verkligen gäller nästa vecka.
Efter extraknäckande som frisör var det dags att uppvakta yngsta dotterns fina vän på födelsedagen och samtidigt hänga med hennes mamma, denna underbara tanten och vildingen som rullade sig i torra löv här i bloggen häromdagen. Den knäckiga födelsedagspajen var supersmarrig och det var fint att sitta och prata länge i lugn och ro. Högt och lågt, utvecklande, närhet till både det tunga och det härliga. Vikten av vänskap kan inte nog betonas. En dag med olika slags samvaro med tre av de kvinnor utanför min familj som varit med och format mig till den person jag är idag, guld värt.
Hemma väntade maken. Han hade gjort fint i trädgårdslandet och höll på att förbereda sig inför ett uppdrag han har här i helgen. Jag gillar verkligen att vi kan jobba tillsammans som ett team. Våra olikheter bjuder ibland på utmaningar, det ska inte förnekas, men mest är det bara jättebra att vi kan komplettera varandras styrkor och svagheter. Känsla – analys, skönhet – praktikalitet, nu – framtid, trygghet – äventyr, o.s.v. Tillsammans har vi gått igenom eld och vatten, uppfostrat tre underbara och tre helt olika individer med väldigt olika behov, huggit oss igenom snåriga träskmarker och dansat över saligas ängar, flyttat hit och dit, allt utan att bli stillastående. Jag hoppas att vi får fortsätta utvecklas tillsammans. Någon annan som fortsätter att utvecklas, från en sak till något helt annat, är min lillasyster som fick de sista minutrarna av min härliga gårdag. Hon intervjuades av Sanna Lundell i egenskap av ”expert på resor i Sverige” och var så otroligt proffsig. Jag tycker hon var bättre än Sanna själv, haha! Och så var det med det.
Tomaterna är på plats!
Jag har försökt få till boende i Dalarna till en grej i augusti de senaste dagarna. Det första avslaget oroade inte, inte heller det andra eller tredje. När det visade sig att det fortsatte likadant började jag inse att svensk hotellnäring i Dalarna verkar få en bra sommar. Det kommer att lösa sig för vårt lilla gäng, men visst är det här en påminnelse både om hur viktigt det är med förberedelser, att se till att ha koll på läget. Impulsivitet har sin charm, men den kan också komplicera saker och ting.
När det gäller odlandet finns det inte mycket utrymme för impulsivitet. Jag hade behövt skola om tomaterna en extra gång och därför är bladen längst ner på plantorna gulgröna av näringsbrist. Jag har dock vattnat med näring, så för övrigt ser plantorna bra ut. Omskolning är inte min favoritsyssla och dessutom har jag inte utrymme för mängder av större krukor. Ny näringsrik jord runt fötterna och gräsklipp ovanpå jorden brukar göra tomatplantor glada så jag hoppas på samma effekt i år! Nu har jag fört ”odlardagbok” sedan 2018 och kan jämföra olika tillvägagångssätt. Frilandstomater har jag bara haft ett år och de gav oväntat bra skörd. Jag aktar mig dock för att hålla tomater och potatis nära varandra p.g.a. risken för bladmögel. I år blir det spännande att se om draget att bara sätta fröer från egna tomater var bra eller dåligt. Vinbärstomaterna har redan frukt, så något blir det i alla fall.
Efter allt regn de senaste dagarna hade gräset redan vuxit sig långt igen. Jag använder gräsklippet som näring och det är det här tidiga gräset som är bäst sägs det. Maken tog en runda med gräsklipparen igår eftermiddag och det blev så fint! Jag hoppas han hinner en runda nere i trädgårdslandet också idag.
Faster Malin tipsade mig om att rensa syrenblommorna från blad och sätta egna kvistar med bara blad, allt för att få syrenbuketterna att hålla längre. Så här efter en dag ser det ut som att detta var ett bra tips! Syrenbuketter brukar ju annars sloka efter bara några timmar. Jag sätter alltid vedartade stjälkar i lite ljummet vatten, det är något jag plockade upp för länge sedan med inte vet huruvida det egentligen är särskilt bra.
Jag är så tacksam över hur gott det luktar ute just nu. Syrenerna borta vid brorsans bygge är fantastiska, så det är trevligt att gå dit och hälsa på. För övrigt läggs det tak för fullt och jag är säker på att målet att vara färdig med taket innan den sjätte juni kommer att nås. Igår var jag där uppe och skulle ta lite foton till ett projekt, men jag tyckte det var för läskigt. Jag är inte höjdrädd, men gillar inte alls när det inte finns ett helt golv under fötterna! Det är iallafall mycket imponerande att se den här mannen i farten. Det går undan och han vet liksom vad han ska göra! Detta är ett område som jag själv inte behärskar över huvud taget…