I väntan på att byråkratins hjul skulle rulla klart…
… tog jag med Far, dottern och syskonbarnen på utflykt. Vi ställde bilen på andra sidan spat i Nynäshamn och njöt av sommarens sista vindar och vackra stenar överallt omkring oss och Östersjön framför oss. Ibland känns världen mindre än annars och snart, snart är vi hemma igen.
För övrigt sörjer jag Robin Williams allt för tidiga död. Depression är verkligen en dödlig sjukdom, en sjukdom som inte kan botas genom att någon ”rycker upp sig”. Vila i frid, mr Williams.
Så fina bilder. Och visst är det något speciellt med stenar. Hur de formas av livet.Och kommer i alla former och storlekar. Precis som vi människor.
Och Robin Williams. Så sorgligt.
Kram vännen
Tack, snälla du! Jag har alltid funderat över vad det är som gör stenar så intressanta för människar. De lever ju inte?! Men det är väl som du säger, vi känner allt det där de varit med om och ser hur olika de är. Robin Williams får representera alla de som inte orkat eller kunnat se hoppet i framtiden. Jag har förstått att den ensamhet man känner i en sådan situation helt enkelt inte går att vinna över för de som älskar och står runt omkring… Sorgligt och ett av livets svarta moln. Kram!