Jag läste någonstans att våren har kommit till Skåne. Inte vet jag om våren officiellt är här än, men det händer grejer i naturen nu. Snabbt. Jag saknar krokusar och snödroppar och tulpaner är ju bara att drömma om, men det finns annat att glädjas över. Som att de bruna träden börjar knoppas och att fåglarna kvittrar och att luften känns varmare när solens strålar når fram till nästippen.

I går tog K och jag en eftermiddagspromenad längs 800 S. Det är en ganska trafikerad väg, ungefär som att promenera längs Häradsvägen i Segeltorp en lat lördagsförmiddag. (En söndagseftermiddag där bjuder på en massa trafik från det shoppande folket som besökt IKEA och de andra shoppingtemplena i Kungens Kurva.) Trots trafiken gillar jag att gå där. Kolla får du se varför:

Alltså, nu kan jag inte mycket om hästar, men jag undrar om inte det här var en unghäst som precis blivit instängslad och blivit skodd. Den skuttade omkring som en kalv på grönbete. Fram och tillbaka, upp och ned. De andra hästarna gick tillsammans i två olika hagar, men den här stackaren såg inte ut att kunna samarbeta speciellt bra.

På kvällskvisten fortsatte vi vår söndagsdejt och åkte in till Salt Lake City för att hälsa på vår kompis Nathan Florence som satt och utövade sitt konstnärsskap tillsammans med andra konstnärer och ett jazzband som var riktigt duktiga. Begivenheten kallas Sketch Sunday. Jättemysig miljö för en söndagsmiddag med familjen. Tjejen i blå tröja satt modell med den äran och det lilla oljeporträttet blev klart på ca 1,5 h. Jättefint! Jag älskar Nathans teknik att måla på småmönstrat tyg. Visst är det läckert? Jag undrade hur han hade fått prinsessan Madeleine att stå modell för sig till den större tavlan, men han påstod att hon inte avslöjat att hon var prinsessa. 😉

SLC i nattljus. En liten stad, alldeles fyrkantig i sin uppbyggnad och därför lätt att hitta i, men väldigt trist. Amerikanernas städer är dessvärre ganska trista eftersom de inte har mycket av ”gammalt och nytt”, utan mer ”vi river ner det gamla och bygger nytt”. Synd!