Jag kom på att jag inte har introducerat mitt förändringstema för månaden, även om du kanske märker att jag har börjat jobba på det. ”Hem”. Vad lägger du i det ordet? Jag har fått fundera över hur man känner sig hemma, när man känner sig hemma och varför man känner sig hemma många gånger. Maken retade sig i många år på att jag sa ”Nästa helg ska vi åka hem!” när jag menade ”Nästa helg åker vi till mina föräldrar i Bostorp!”. Det tog många år för mig att känna mig själv hemma någon annanstans än i mitt föräldrahem. Ju fler gånger vi har flyttat, desto lättare har jag haft att bo in mig.

Vi bor numera i ett typiskt stort Utahhem som har ”beige” som signum. Utsidan är modern och häftig trots att huset är närmare 30 år gammalt, men insidan är trots flera renoveringar av tidigare ägare hopplöst trist… Jag kan räkna upp alla detaljer jag hade velat ändra på om pengar inte var ett hinder och om vi varit säkra på att vistelsen här skulle vara längre än ett år i taget:

heltäckningsmattorna skulle åka ut överallt utom i ”pingisrummet” och i familjerummet
klinkersen i både hall och badrum skulle bytas
plattorna i taket skulle bytas ut
köket är stort och lättarbetat, men fult
väggstrukturen skulle bort, alla väggar borde målas om
alla tre badrum skulle byta all inredning

Så. Det var alla klagomål jag hade. Det konstiga är att trots jag har alla dessa klagomål är detta hus verkligen vårt hem. Här känner vi oss trygga. Vad är det då som gör detta hus som är helt i min o-smak till min trygga hamn? Inte är det inredningen. Alla våra möbler är i princip köpta på IKEA här i Draper och på Denver Mattress. Vi tog med oss några viktiga detaljer: pilasterhyllan, våra favorittavlor, Maria-servisen, lite jul, lite kök, några småpryttlar, våra instrument och ett och annat fotoalbum. Vi tog också med oss några spel och ganska många böcker (jämfört med allt annat). Det är inte grejerna som får oss att känna oss hemma. Det är vi själva. Home is where your heart is. Det är det som får bli slutklämmen på de här funderingarna. Och Björn och Benny – tack för Hemma…