Familjen jag kommer ifrån är stor och brokig. Genom åren har vi adopterat in lite extra folk. Ja, inte sådär på riktigt, utan för att vi har velat. Under mina tonår och efter att jag hade flyttat hemifrån hade vi flera utbytesstudenter i det Håkanssonska hushållet. Vi var ju ändå så många, så vad gjorde det för skillnad liksom? Den första i raden var D.

Det luktade alltid så gott i Ds rum och själva hon doftade också härligt! Inte tantparfymaktigt alltså, utan väldigt subtilt. D avslöjade tricket vad det led – om man sprayar sina kläder lätt med mist (inte parfym) när de är rena så får man den där effekten av att alltid bara lukta, tja, gott. D var också otroligt världsvan till skillnad från den mespotta jag var då. Hon hade redan varit utbytesstudent i Japan och det märktes att hon var van vid att ta hand om sig själv.

Hur som helst var det fantastiskt roligt att kunna träffas så här 25 år efter att det senast begav sig. Vissa saker ändras, annat består. Vi kunde konstatera att för de flesta blir livet faktiskt inte riktigt som man hade tänkt sig… Men tänk, livet fortsätter ändå! Att gräva ner sig i bitterhet hjälper ingen, eller hur?