Det surrar…
Jag vet inte vad det är, men det surrar i mig. Jag känner mig rastlös, men på ett bra sätt. Tror jag. Någon i min närhet har bestämt sig för att ge sig av på pilgrimsresa. Jag är lite avundsjuk. Avundsjuka och pilgrimsresor går inte bra ihop. Egentligen är jag ju jätteglad för pilgrimens resa, men jag vill också gå. Själv, med mina tankar. En sådan resa skulle kanske lösa sega tankesnurror, uttömma problem, hitta nya vägar att tänka eller rent av få mig att släppa somligt och gå vidare från annat.
Mitt ben börjar läka ordentligt nu. Jag har en lång process framför mig innan jag blir helt återställd. Det är många muskler som ska återupptäckas och tränas… Hela vänsterbenet är försvagat efter att under den senaste månaden ha fått förslappas. Rörligheten i fotleden känns i alla fall helt okej och jag är inte längre svullen som jag var i början. Det finns hopp!
Kanske känner du som jag? Att det är något stort på gång? Något stort, vackert och spännande? Jag har också en rastlöshet i mig. Det lockar. Vet inte vad, men det är något bra.
Du tror inte det var Beckham och Zlatan på samma lag du kände? 😉 Jag hoppas, hoppas att det är något bra som surrar. Åh, vad jag hoppas! Kram.
Vet du att det finns flera pilgrimsleder i Sverige? På Svenska kyrkans hemsida finns en del info om det. Låter spännande! Kanske något att lägga några dagar på i sommar?
Hade faktiskt ingen aning om det! Vi är ju hemma i ett par månader, så kanske det… Lockar onekligen. Tack för tipset!